Éric Zemmour, som ligger på andra plats i opinionsundersökningarna efter den sittande presidenten Emmanuel Macron inför valet i Frankrike år 2022, representerar gårdagens Frankrike: Napoleons, Notre Dame de Paris och general Charles de Gaulles Frankrike, ett Frankrike som inte vill bli en islamisk republik. "Faran för Frankrike är att bli ett andra Libanon", säger Zemmour ofta, vilket betyder ett land som är fragmenterat mellan sekteristiska samhällsgrupper som avskyr och räds varandra. (Foto av Christophe Simon/AFP via Getty Images) |
Financial Times kallar honom för "högerextremisten". För New York Times är han "den högervridna förståsigpåaren". För Die Zeit är han "mannen som splittrar Frankrike" ... Éric Zemmour, journalist och essäist, är inte (ännu) en officiell kandidat för det franska presidentskapet, men på grund av hans popularitet lever Frankrike redan i valtiden.
Presidentvalet kommer att äga rum om cirka 200 dagar, men inte en vecka passerar utan att en opinionsundersökning skjuter Éric Zemmour högre och högre i väljarprognoserna för 2022. En undersökning från Harris Interactive som publicerades av tidningen Challenges den 6 oktober placerar honom på 17 %, framför Marine Le Pen, kandidaten för Rassemblement National (på 15 %, tretton poäng ner från sommaren). Zemmour kvarstår bakom den sittande presidenten Emmanuel Macron, som ligger på 24 %. Men hur länge till?
Sett från utlandet kan en uppskattad siffra på 17 % för Zemmour verka lågt. Men i Frankrike är presidentvalet en tävling i två ronder. Opinionsundersökningarna som citeras här omfattar bara den första ronden, där det kan finnas 25 kandidater som tävlar. Därför är väljarnas intentioner under den första ronden nödvändigtvis fragmenterade. Om valet skulle hållas nästa vecka skulle de två enda kandidaterna för andra ronden vara Macron och Zemmour.
"Aldrig tidigare har vi sett en sådan meteorisk stigning på så kort tid, insisterar Jean-Daniel Lévy, vicedirektör för opinionsundersökningsföretaget Harris Interactive. "Vi bevittnar en kollaps i hjärtat av väljarkåren" hos Marine Le Pen.
Vem är Éric Zemmour? Han är mannen som bröt sig igenom glastaket för att ta upp ämnen som "invandring" och "jihad" i mediediskussionen – som ingen någonsin hade vågat prata om offentligt. Han är en man som förkroppsligar rädslan för att se det traditionella Frankrike – det med kyrktorn och "baguetten" – försvinna under jihads tillslag och den politiska korrektheten.
En bok som publicerades av Zemmour den 16 september med titeln La France n'a pas dit son dernier mot (Frankrike har ännu inte sagt sitt sista ord) handlar om nationalidentitet; 100 000 exemplar såldes den första veckan. Zemmour representerar gårdagens Frankrike: Napoleons, Notre Dame de Paris och general Charles de Gaulles Frankrike, ett Frankrike som inte vill bli en islamisk republik. "Faran för Frankrike är att bli ett andra Libanon", säger Zemmour ofta, vilket betyder ett land som är fragmenterat mellan sekteristiska samhällsgrupper som avskyr och räds varandra.
Zemmour är ingen yrkespolitiker. Han började som politisk reporter på dagstidningen Le Figaro på 1990-talet, men eftersom han var briljant och hade svepande omdömen om franska politiker, och förstod politisk och historisk kultur på ett djupt plan, började han bli inbjuden till radio och tv. Le Figaro gav honom en fast krönika, och år 2006 blev han en riktig tv-stjärna. Hans deltagande under fem år i "On n'est pas couché" ("Vi sover inte"), en talkshow som sändes lördagskvällarna, gjorde honom känd för hela Frankrike. År 2015 ångrade programledaren Laurent Ruquier samarbetet med Zemmour. "Vi trodde inte att ett monster skulle träda fram", sa Ruquier.
Varför är Zemmour "ett monster"? För att han hävdar att "Franska människor med invandrarbakgrund kontrolleras oftare än andra för att de flesta människohandlare är svarta och araber ... Det är ett faktum." Zemmour dömdes inför en domstol för att han sagt detta, inte för att det var en lögn, utan för att ett sådant antagande är omöjligt att bevisa. Enligt fransk lagstiftning får man inte använda sig av den etniska statistik som finns i Storbritannien eller USA.
Zemmour verkar vara chockerande för att han konstaterar att Frankrike upphörde att vara Frankrike den dag då man tillät föräldrar med utländskt ursprung att ge afrikanska eller muslimska förnamn till sina barn (Muhammed är det vanligaste namnet i Parisförorterna). Zemmour menar att han skulle vilja återinrätta en lag från 1800-talet som gör att alla franska medborgare måste "ge franska förnamn" till sina barn. Zemmour kräver också att Frankrike ska sluta vara ett offer för Europadomstolens domare. Det är de, enligt Zemmour, som hindrar utländska brottslingar från att deporteras.
Han är också kompromisslös vad gäller samhällsproblem: emot assisterad befruktning ("Jag vill att barn ska ha en pappa och en mamma") transpropaganda i skolor, samkönade äktenskap och aggressiv LGBT-aktivism i skolor. Zemmour är inte emot homosexualitet, han säger bara att "LGBT-lobbyer" och "minoriteter" ligger i krig mot Frankrike, precis som att islamisterna ligger i krig mot alla västerländska länder.
Zemmour är inte populär för att han gör provokativa anmärkningar om invandring eller LGBT-rättigheter. Han är populär för att han tar upp bekymmer i media som tidigare bara uttryckts inom familjen eller bland vänner. Zemmours popularitet ökar i opinionsundersökningarna idag för att han nu exporterar debatten från mediesfären till den politiska sfären.
Har Zemmour faktiskt en chans att bli president? Zemmour är inte ens en officiell kandidat för presidentvalet. Han är också den man som sa att han skulle "göra många besvikna om han inte ställde upp".
Ja, av många anledningar har Zemmour en chans att bli nästa president. Främst för att Macron har bevisat att en individ som inte tillhör något politiskt parti kan vinna. Avvikelsen är därför reproducerbar.
Grundlagen i den femte republiken i Frankrike är helt byggd på att arrangera ett exceptionellt personlighetsmöte med det franska folket. Detta system utformades för general de Gaulle och röstades fram direkt av det franska folket. Utifrån denna synvinkel är mötet mellan Zemmour och det franska folket redan en verklighet. När Zemmour anordnade kampanjen för sin senaste bok skyndade sig tusentals människor för att skaka hans hand.
Det finns även andra skäl som förklarar Zemmours exceptionella popularitet. För det första är den franska befolkningen nu uppdelad i olika "publiker" eller " intressepunkter. I Frankrike är det största karaktärsdraget för alla dessa "publiker" en känsla av "ångest" och "ilska" mot eliten som främjade massinvandringen utan att rådfråga med den inhemska befolkningen. Förtroendebarometern, en opinionsundersökning som publiceras varje år i Frankrike av Cevipof, Paris Institute of Political Studies forskningscentrum, är en god indikator för "mattheten, bedrövelsen och misstron" som majoriteten av den franska befolkningen uppenbarligen känner mot den politiska klassen.
Att ta sig ur den nuvarande väljarfällan
Zemmours kometkarriär har fått en till effekt: han har krossat en förnedrande väljarfälla i vilken det franska folket sitter fast Denna väljarfälla tänktes ut på mitten av 1980-talet av Frankrikes socialistiska president François Mitterrand och splittrar högern för att hindra dem från att återgå till makten. Mitterrand förespråkade ett mikroskopiskt högerextremt parti i statligt ägd radio och tv, Front National, det första som vågade yttra sig mot invandring.
Från mitten av åttiotalet till och med nu har media och vänstern tillsammans producerat en ultrastark skammaskin för att stigmatisera den som vågar yttra sig om problemen med invandring som "rasist" och "nazist".
Denna skampolitik var så stark att till och med Marine Le Pen, partiledare för Rassemblement National, nyligen försökte undgå stigmat med att bli kallad för "nazist" genom att säga positiva saker om muslimsk invandring och inte exkludera användning av invandring för att åtgärda en påstådd arbetskraftsbrist.
Med Zemmour arbetar dock de antirasistiska medierna nu i ett vakuum. Ju mer media försöker stigmatisera Zemmour som en "nazist", desto större har hans popularitet bland väljarna blivit.
Vidare föreslår nu partiledarna i det högervridna Les Républicains, som inte vågade använda ordet "invandring", att man ska "sätta punkt för migrationsslapphet" och stoppa "okontrollerad invandring". Till och med Macron har erkänt privat att Zemmour "hade rätt" om invandringen.
Zemmour-kampen har bara börjat. En sak är dock säker: Zemmour återupprättar en autentisk demokratisk debatt om ämnen – säkerhet, invandring, islam – som verkligen betyder något för fransmännen. För många är Zemmour den sista chansen för Frankrike att inte bli en islamistisk nation eller ett "Libanon i Europa".
Yves Mamou, författare och journalist, baserad i Frankrike, arbetade i två decennier som journalist för Le Monde.