 EU:s vaccinhantering är en metonym för EU:s tragiska fars i händerna på ideologer som är lika trögtänkta som ineffektiva. På bilden: EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen på en presskonferens, efter ett möte om ett lagförslag om ett gemensamt vaccinationscertifikat för Covid-19 inom EU, i Bryssel den 17 mars 2021. (Foto av John Thys/Pool/AFP via Getty Images) |
Vad gäller EU är åsikterna delade mellan de som anser det vara värdelöst och dyrt, och de som tror på att det är Europas framtid och en modell för den mänskliga rasen.
Vad är verkligheten?
Innan EU blev som det är idag var konstruktionen av en europeisk union till en början en enorm framgång.
Många liberala har ett kort minne, men EU har inte alltid varit den stora fjärrmaskin som det har blivit. I de mer blygsamt omnämnda "Europeiska samhällenas" era – till exempel samarbete mellan flera länders ekonomier, eller inom deras kol-, stål- och kärnkraftsindustrier – har Europa uppnått fyra rörelsefriheter: för människor, kapital, tjänster och varor. Trots dess många brister (inget mänskligt är perfekt) har denna gemensamma – eller inre – marknad bidragit enormt till européernas frihet och välstånd.
Det är omöjligt att inte se det som ett framsteg att en fransk medborgare fritt kan flytta till Italien eller att en spansk entreprenör har rätt att fritt erbjuda sina tjänster till medborgare i Nederländerna. Den ursprungliga europeiska gemensamma marknaden låg på alla sätt i linje med Jean Monnets konstruktiva koncept om "fred genom välstånd".
Problemet var att ideologer från alla trosbekännelser inte kunde nöja sig med detta Europa som bara ett verktyg, ett som i grund och botten var ekonomiskt till sin natur. Nej, det var nödvändigt att lägga till ett politiskt Europa, ett socialt Europa, ett försvarsmässigt Europa, en europeisk utrikespolitik, ett ekologiskt Europa och till och med ett geopolitiskt Europa.
Denna evolution bestod först och främst av att omstörta de europeiska institutionerna för att få dem att uppnå, utöver deras ekonomiska mål, uppdrag som var främmande för dem, såsom "genomsam utrikespolitik" som aldrig var mer än tomma ord. Hur kan man ha en gemensam utrikespolitik för Storbritannien, Österrike och Portugal?
Därefter blev institutioner och procedurer konstant anpassade, renoverade och revolutionerade – något man fortsätter med – för att uppnå utomekonomiska mål, såsom "fred", "bekämpa social exkludering", "främja vetenskapliga och teknologiska framsteg", "säkerhet och rättvisa" – även på bekostnad av de ekonomiska målen.
Idag har den europeiska konstruktionens ekonomiska syfte officiellt reducerats – genom fördrag – till det allra nödvändigaste, med syfte att skapa en "hållbar utveckling baserat på en balanserad ekonomisk tillväxt och prisstabilitet", och gett plats åt det politiska, sociala och miljömässiga Europa. Sådana krav börjar, till exempel, med Europeiska gröna given som syftar till att göra Europa till den första "klimatneutrala" kontinenten genom att reducera Europas utsläpp av växthusgas till "netto noll" år 2050, även om de ekonomiska konsekvenserna för européerna är ohållbara. Enligt IndustriAll, federationen av Europeiska industriella handelsunioner, finns det en stor risk att Europeiska gröna given kommer att få hela industriella sektorer att gå på knäna, och miljontals jobb kommer att slopas i energiintensiva industrier, utan några försäkringar om att arbetare inom de drabbade industrierna kommer att ha en framtid.
Därför är nu EU, som förr i tiden erbjöd en motvikt till sina medlemsstaters antiekonomiska ursinne, nu den permanenta förstärkningen av detta ursinne.
Ingen resolution som har med genus eller miljövård att göra som antagits av de tyska eller franska parlamenten kan tävla med de allt mer extrema proklamationerna som antagits om dessa ämnen, och andra, av EU-institutioner. Till exempel har nu den mest extrema versionen av genusteori – idén om att "manligt" och "kvinnligt" är kulturella, inte biologiska, koncept – blivit EU:s officiella policy.
Det som gör att dessa europeiska institutioner kan gå längre och längre på den ideologiska vägen är att de kommer undan demokratiska sanktioner, eftersom EU först och främst förblir en mellanstatlig organisation. Tysklands författningsdomstol ställde diagnosen "strukturellt demokratiskt underskott" i EU:s konstruktion, i att beslutsfattningsprocesserna i EU förblir ungefär som i en internationell organisation. Beslutsfattandet är baserat på jämställdhetsprinciper för medlemsstaterna. Principen om staternas jämlikhet och principen med medborgarnas jämlikhet kan inte förlikas i EU:s nuvarande miljö av institutioner, menade domstolen. EU-institutionerna är så klart uppklädda med ett blomstrande språk – såsom "gör EU mer demokratiskt" – som ska få folk att tro på att EU-institutionerna ... är alltmer demokratiska och bara väntar på att bli fullkomligt demokratiska.
Inget kunde vara längre ifrån sanningen; som en mellanstatlig organisation är EU ingen demokrati; har aldrig varit och kommer aldrig att bli. En internationell organisation är en pakt mellan regeringar; att lägga till ett valt "Europaparlament" för ordningen, med mycket begränsade förmågor, ändrar inte de mellanstatliga betänkligheterna i en sådan organisation.
Hur stor procentandel av de europeiska medborgarna skulle ens kunna nämna en medlem i Europaparlamentet, en ledamot av kommissionen eller en domare i Europeiska unionens domstol? Amerikanerna känner sig amerikanska innan de kommer från Wyoming eller Arkansas; medan italienare, spanjorer, svenskar, polacker och slovener identifierar sig med sitt land innan de känner sig europeiska (i ordets generiska bemärkelse, inte i anknytning till EU).
Av historiska anledningar rättar sig Tyskland så mycket och ofta som möjligt efter EU:s regler och institutioner. Som Ulrich Speck noterade:
"Landet har byggt sin politiska identitet och sitt politiska system på att vara motsatsen till naziststaten. Tyskar idag ser nazistregimen, bland annat, som en radikaliserad form av klassisk maktpolitik – något som de anser sig lyckliga att ha lagt bakom sig."
Med andra ord ser många tyskar EU som det ultimata motgiftet till deras förflutnas hegemoniska tendenser. Även om de lyckades med den första delen – lindrandet – av den senaste tidens pandemi relativt väl, så har de bestämt sig för att förlita sig på EU för vaccinhanteringen. Det finns ingen logik i detta tillvägagångssätt: för det första är vi starkare tillsammans i förhandlingar mot stora läkemedelsföretag; och dessutom, är det inte en möjlighet att bevisa för européerna att detta EU som de inte tycker om åtminstone är användbart?
EU, som inte nöjer sig med att vara värdelöst och dyrt, som i fallen med vaccinationer mot COVID-19, har visat sig vara hemskt, komiskt och tragiskt ineffektivt. AstraZeneca, till exempel, "informerade" helt enkelt blocket om att man inte skulle kunna erbjuda det antal vaccindoser som EU hade hoppats på – och betalat för – till slutet av mars. EU-ledarna var "rasande" över att företaget verkar fullfölja sina leveranser till Storbritannien och inte till dem. Resultatet av EU:s oförmåga att hålla sig till planen via vaccintillverkarna är utan överklagan eller resurs:
Fem hundra år framåt, när historiker ser tillbaka på COVID-eran, så kommer de säga att USA:s " Operation Warp Speed" under president Donald J. Trump var en triumf inom forskning och logistik.
Medan det tog fem år att utveckla ett vaccin mot Ebola – det tidigare världsrekordet – tog det under ett år i Väst att utveckla flera vaccin mot COVID, främst under påtryckningar och finansiering av USA:s skattebetalare. Snart insåg den amerikanska regeringen att utmaningen var en logistisk sådan; det är inga problem att utveckla ett vaccin, men det måste också produceras i stora kvantiteter och sedan distribueras.
På begäran av USA:s regering byggdes hela fabriker på bara några månader för att producera vaccinet (som då ännu inte hade utvecklats), i ett försök vars skala påminner om USA:s industriella krigsansträngning år 1941. När tiden var inne att distribuera vaccinet använde USA:s regering det bästa verktyget de hade till sitt förfogande: USA:s militär. I slutändan utförs USA:s massvaccinationsprogram inom en aldrig tidigare skådad tidsram; president Biden sa i början av mars att USA kommer ha tillräckligt många doser för att ha vaccinerat varje amerikan i slutet av maj – två månader tidigare än man trott.
Jämfört med USA är EU:s misslyckande totalt. Utmaningen i Europa var att producera och distribuera vaccinet, och EU misslyckades katastrofalt på båda punkter. Det europeiska vaccinprogrammet ligger nu långt efter det amerikanska, och ännu längre efter Israel och Storbritannien post-Brexit.
Enligt nuvarande uppgifter kommer Europa att återgå till det normala ett år efter USA och Storbritannien. Det här året representerar ett grovt underskott, konkurser och personliga katastrofer. Det berättar, i relativa termer, om en massiv ekonomisk återgång i EU, jämfört med resten av världen.
EU:s vaccinhantering är en metonym för EU:s tragiska fars i händerna på ideologer som är lika trögtänkta som ineffektiva. EU:s elit är svaga, fega och försagda, för de representerar inte någon, i ordets sanna demokratiska bemärkelse – de är inte demokratiskt valda, de är inte transparenta och de är inte ansvariga för någon. I slutändan är de leksaker som tillhör regeringar som aldrig håller med varandra – men som har legitimiteten av att vara demokratiska på riktigt: valda, transparanta och ansvariga. Det finns inte heller någon mekanism som gör att medborgare kan avvälja någon, om de skulle önska att göra det.
Ett sunt förnuft skulle reducera EU till att återigen bli en inre marknad, ett territorium utan interna gränser eller andra reglerande hinder för fri rörelse av varor och tjänster. Den ideologiska hybris som finns på europeiska institutioner och deras ideologiska sponsorer kommer att pressa dem i motsatt riktning – den mot en allt större centralisering – på bekostnad av det europeiska folket och deras grundläggande intressen.
Drieu Godefridi, en klassisk-liberal belgisk författare, är grundare av l'Institut Hayek i Bryssel. Han har en doktorsexamen i filosofi från Sorbonne i Paris och är också investmentchef vid europeiska företag.