För femtio år sedan denna månad, den 5 och 6 september 1972, såg världen på med fasa när judar återigen mördades brutalt på tysk mark, vid de olympiska spelen i München. Åtta terrorister från Palestinska befrielseorganisationen (PLO), under täckmanteln "Svarta september" torterade och mördade 11 israeliska idrottsmän, varav en av dem kastrerades där han låg döende framför sina lagkamrater. De stormade idrottsmännens boende, dödade två av dem direkt och höll de andra gisslan med krav om att 234 terrorfångar skulle släppas ur fängelse i Israel. Premiärminister Golda Meir, som hade skrivit under Israels självständighetsdeklaration år 1948, vägrade förhandla med dem och såg det som utpressning. Senare sa hon: "Vi har lärt oss den bittra läxan. Man kan rädda ett liv omedelbart bara för att försätta fler liv i fara. Terrorism måste utplånas."
Under tiden erbjöd Berlin fri lejd och obegränsat med pengar till terroristerna, vilket de avböjde. I kaoset av ett katastrofalt misslyckat tyskt försök att attackera mördarna på flygbasen Fürstenfeldbruck i närheten av München den 6 september slaktade terroristerna de kvarvarande nio idrottsmännen i helikoptrarna som tagit dem dit, samt en tysk polis, med handgranater och kulor. Alla utom tre av terroristerna dog i eldstriden. IDF:s specialstyrka Sayeret Matkal (spaning, rekognoscering och antiterrorism) hade varit redo att inleda en räddningsoperation, men den tyska regeringen vägrade släppa in dem i landet och avböjde hybristiskt råden från cheferna för Mossad och Shin Bet som hade flugits in.
De tvingades stå och se på när deras landsmän slaktades.
Terroristerna var rustade med vapen som smugglats in i Tyskland via diplomater från Libyen, där de hade utbildats inför det mordiska uppdraget. Den libyska presidenten Muhammar Gaddafi hade finansierat attacken enligt order av PLO-ledaren Yassir Arafat, som efteråt förnekade all inblandning och hyllades två år senare med stående ovationer i FN:s generalförsamling. Mahmoud Abbas, som nu är president i Palestinska myndigheten, var en nyckelperson i förberedelserna av operationen. När han nu stoltserar med sig själv på världsscenen 50 år senare vägrar Abbas fortfarande uttrycka någon som helst ånger för de mord han hjälpte till att begå.
Samtidigt som attacken inträffade insisterade Avery Brundage, ordförande i Internationella olympiska kommittén (IOC) på att spelen måste fortsätta. Medan två israeler låg döda och nio befann sig under pistolhot började det första idrottsevenemanget för dagen enligt schema, med tysk precision, klockan 08.15. Brundage gick inte med på en suspension förrän 12 timmar efter att angreppet inleddes, och efter en kort paus fortsatte tävlingarna som om ingenting hänt. "Otroligt nog fortsätter de med det", skrev Los Angeles Times vid tillfället, "det är nästan som att dansa på Dachau" (vilket bara låg några kilometer bort).
Brundage, som med framgång motsatt sig en amerikansk bojkott av de nazistiska olympiska spelen i Berlin år 1936, förminskade mordet på 11 israeler vid en minnestjänst dagen efter morden. En begäran av den tyska förbundskanslern om att hissa landets flaggor på halv stång vid spelen upphävdes efter att arabländer vägrat rätta sig efter den.
Chefen för Mossad, Zvi Zamir, som bevittnat massakern, skrev:
"Vi såg de israeliska idrottsmännen, med sina händer bundna, flankerade av terroristerna, marschera mot helikoptrarna. Det var en vedervärdig syn, särskilt för en jude på tysk mark."
Våldsamma aktioner mot PLO kom tätt efter. Två dagar efter massakern, den 8 september, bombade israeliska stridsplan tio PLO-baser i Syrien och Libanon, och upp till 200 terrorister dödades, samt tre syriska plan som försökt kapa angreppet sköts ner. Detta följdes av en markoperation, med IDF-fordon som tog sig in i Libanon och dödade runt 45 PLO-terrorister.
En resolution vid FN:s säkerhetsråd den 10 september som uppmanade Israel att upphöra med sina militäroperationer i Syrien och Libanon, medan man anmärkningsvärt nog inte nämnde Münchenmassakern, fick veto från USA mot starka protester från Sovjetunionen och Kina. Den sovjetiska ambassadören anmärkte att om man likställde israeliska räder med händelserna i München så skulle det vara att "fördöma de israeliska galningarnas aggressiva politik". Sovjetunionen hade förstås blod på sina egna händer i München, eftersom man skapat PLO och riktat in det på terror i Europa, finansierat och stöttat attacker.
Den amerikanska ambassadören till FN, George H.W. Bush, sa att resolutionen ignorerade verkligheterna och "såg till effekt och inte orsak". Han sa vidare att "tystnaden om katastrofen i München" inbjöd till mer terrorism. Om den bredare frågan med palestinskt våld tillade han: "Vi söker och stöttar en värld i vilken atleter inte behöver frukta mördare och passagerare på plan inte behöver frukta kapningar".
Bushs ord i New York blev väl mottagna i Israel, men bara ord räckte inte för en traumatiserad nation som nyss fått se 11 kistor lämna Lod flygplats i en flotta av IDF-fordon, och vars smärta hade förstärkts av beslutet om att fortsätta med spelen, som om en massaker av judar i Europa återigen kunde sopas under mattan. Det föll på Golda Meir att konvertera Bushs ord till handling: det var hennes folk som befann sig i hårkorset.
För det räckte inte de militära räderna i Syrien och Libanon. Att hantera hotet från länder i Mellanöstern var en sak, att konfrontera terror i Europa något helt annat. Innan München hade israelisk underrättelsetjänst upprepade gånger gett europeiska regeringar information om terrorceller och attackplaner i deras länder. Men som Meir sa till Knessets kommitté för utrikesaffärer: "Vi informerar dem om det en gång, två gånger, tre gånger eller fem gånger, och inget händer." [Citerad i Rise and Kill First, Ronen Bergman, 2018] Den europeiska motviljan att agera på underrättelseinformation och motverka palestinska terrorister och deras arabiska sponsorer hade tillåtit en våg av dödliga attacker. Under de föregående tre åren hade 16 personer dödats och skadats i sju terrorattacker mot israeliska och judiska måltavlor bara i Västtyskland.
Efter att ha ställts inför overksamhet i Europa hade Mossad tidigare föreslagit direkta attacker mot terrorister på kontinenten. Meir, som var noga med att respektera vänskapliga länders suveränitet vägrade och auktoriserade bara handling i länder i Mellanöstern som var fientliga mot Israel. Allt detta ändrades efter München. Sex dagar efter massakern sa hon till Knesset:
"På vilken plats som helst där en attack planeras, där de förbereder sig på att mörda judar, israeler – judar var som helst – där kommer vi att slå till mot dem". [Rise and Kill First, Ronen Bergman, 2018]
Med dessa ord lanserade Meir en av de mest framgångsrika kontraterroristiska operationer som världen någonsin sett.
Trots denna tuffa ståndpunkt hade Meir förståeligt nog varit plågad innan hon tog beslutet till kabinettet, både av moraliska och politiska skäl. Senare sade hon:
"Det finns ingen skillnad mellan att döda och att fatta beslut som kommer att få andra att döda. Det är precis samma sak, eller ännu värre."
Hon var också bekymrad för de unga israeler som hon skulle försätta i den värsta tänkbara fysiska och psykologiska fara. Hon visste att om en man kan jaga så kan han också bli jagad. Som hon uttryckte det: "De sitter mitt i fiendens käkar."
Mossad hade förberett sig på en sådan operation sedan 1969 och skickade omedelbart ut lönnmordsteam med kodnamnet "Bayonet" i Europa. Det första av flera tillslag kom mindre än två månader efter München, den 16 oktober i Rom, när PLO:s representant i Italien, Wael Zwaiter, kusin till Yassir Arafat, sköts ner. Fler lönnmord följde i Frankrike, Cypern, Grekland med mera. Avrättningarna suspenderades efter juli 1973, när en oskyldig man som misstagits för att vara en PLO-terrorist, dödades i Lillehammer, Norge. De fortsatte år 1978 under premiärminister Menachem Begin.
Utanför Europa, den 9 april 1973, dödade Operation Spring of Youth, en gemensam IDF-Mossad-räd i Beirut ledd av Ehud Barak (som senare blev premiärminister) tre högt uppsatta PLO-ledare och runt 50 andra terrorister. Dagen därpå fördömde Walter Nowak, tysk ambassadör i Beirut, attacken. Skandalöst nog hade han bara ett halvår efter München träffat en av ledarna från Svarta september som dödats i IDF-räden, Abu Youssef, som själv varit en organisatör i massakern, för att erbjuda honom möjligheten att skapa en ny "grund av tillit" mellan PLO och den tyska regeringen. Händelsen karaktäriserar de två tillvägagångssätten: medan Tyskland blidkade terroristerna eliminerade Israel dem.
Lönnmorden som beställts av Golda Meir var avsedda att stoppa terrorattacker mot Israeler som utfördes i och från Europa och inte, som det ofta sägs, som hämnd för München – de flesta av de som dödades hade ingen direkt koppling till OS-massakern. Mossadchefen Zvi Zamir förtydligar: "Vi ägnade oss inte åt vedergällning." Han fortsätter att förklara: "Det vi gjorde var att på ett konkret sätt förhindra attacker i framtiden. Vi agerade mot de som ville fortsätta begå terrorhandlingar."
Detta handlade om förebyggande åtgärder och avstyrning av terrorattacker mot israeliska medborgare i länder där de nationella myndigheterna hade visat sig ovilliga att agera. Det handlade också om avskräckande, om att få terrorister att förstå att priset på deras handlingar skulle bli högt – helst alltför högt. Det inräknade de dramatiska sätt på vilka vissa av attackerna utfördes, inklusive användandet av sprängämnen i stället för mer kliniska medel eller incidenter som kunde avskrivas som olyckor. Mossad ville att terroristerna inte skulle tvivla på varför deras kamrater dödades och vem som utförde handlingarna. Av politiska skäl behövde detta vägas mot trovärdig förnekelse, en konsekvent princip i många israeliska kontraterroristiska operationer innan och sedan dess. Det gick väldigt fel i Lillehammer, där sex Mossad-agenter greps och drogs inför rätta.
Israels riktade lönnmords nödvändighet bekräftades igen mindre än två månader efter OS, när ett Lufthansa-flyg från Beirut till Frankfurt kapades av Palestinier som krävde frigivning av de tre terroristerna som hade överlevt i München. Den tyska regeringen betalade omedelbart en lösensumma på 9 miljoner dollar och släppte männen, som flögs via Zagreb till Libyen, där de välkomnades som hjältar.
Det sista Berlin hade velat var att dra dessa mördare inför rätta, med tysk underrättelsetjänst som varnade för fler terrorhandlingar för att tvinga fram deras frigivning. Detta händelseförlopp var därför bekvämt, och en del experter, inklusive Mossads dåvarande chef, har anklagat den tyska regeringen för att ha betalat PLO för att iscensätta kapningen för att ge täckning för frigivningen av terroristerna. Denna version bekräftades också i en intervju med den självbekända ledaren för Münchenmassakern, Abu Daoud.
Efter att de friats skrev chefen för det tyska utrikesdepartementet ett memo till kanslerns kontor som löd: "Vi bör vara nöjda med att hela händelsen har lugnat ner sig tillräckligt." Det speglade en allmän attityd över Europa då och senare. År 1977 grep de franska myndigheterna Abu Daoud, terrorledaren. De frågade om Tyskland ville ha honom utlämnad, men tyskarna tackade nej. Den franska regeringen, orolig för potentiella attacker på egen mark som resultat av att hålla honom fången, lät Daoud flyga till Algeriet några dagar senare under starka protester från Israel och USA och beröm från Sovjetunionen. Till sin död skröt han om massakern han organiserat.
Utöver rädsla för terrorism motiverades europeiska regeringars blidkande av arabiska terrorister på grund av oro för att en alltför nära anslutning med Israel i säkerhetsfrågor skulle skada deras relationer med arabländer, vilket i sin tur skulle äventyra oljetillförsel och exportkontrakt.
Amerikanska och europeiska ledare var ofta kritiska mot Israels lönnmordsstrategi, vilket ibland påverkade underrättelsedelning och diplomatiska- och handelsrelationer, samt resulterade i att vissa anklagade Israel för att använda sig av terrortaktik. Som Golda Meir påpekade:
"Den person som hotar med en pistol och den person som försvarar sig för att se till att pistolen inte avfyras mot honom är inte samma."
Efter att islamistiska terrorister började rikta sina vapen mot västerländska medborgare upplöstes dessa "principfasta" protester, med USA och dess allierade som ofta tvingades använda sig av metoder som baserats på Israels. USA och Storbritannien använde sig av underrättelsetjänster, specialstyrkor, drönare och luftangrepp för att begå lönnmord på terrorister i bland annat Jemen, Pakistan, Afghanistan, Irak och Syrien. Två dagar efter terrorattackerna i Paris 2015 lanserade franska väpnade styrkor, med stöd från Storbritannien, en våg av luftangrepp mot IS-baser i Syrien, precis som Israels attacker i Libanon och Syrien några dagar efter München.
Föga överraskande, i denna förändrade situation, när Mossad försåg europeiska länder med underrättelseinformation om terrorplaner på deras jord behövde de inte bli tillsagda "två, tre eller fem gånger". Nu när deras egna medborgare befann sig i hårkorset vidtog de fort de åtgärder de inte brytt sig om på 1970-talet när israeler var huvudmålen.
Alltför ofta har västerländska nationer, trots tidigare avslag, fördömelser och ibland fientlighet, så småningom varit skyldiga att följa de åtgärder som Israel först tvingades vidta för att skydda sitt folk. Amerikanska och europeiska gensvar på jihadattacker på egen mark, särskilt efter Elfte september, är ett exempel på det.
Vi upplever för närvarande ett annat exempel: Det iranska kärnvapenhotet. Israeliska ledare har upprepade gånger varnat för att Teherans kärnvapenprogram inte bara representerar allvarlig fara för sitt eget land utan för hela regionen och världen. Precis som efter München utför Israel dolda kampanjer för att stoppa det, inklusive genom riktade lönnmord. Under tiden blidkar USA och de europeiska länderna mullorna i Teheran, precis som de gjorde med de palestinska terroristerna på 1970-talet, och de är på randen till att nå ett avtal som kommer att bana väg för iransk kärnvapenförmåga. Denna gång kommer det bli ännu allvarligare och mer långtgående konsekvenser att ignorera de israeliska varningarna.
Israels kraftfulla kampanj efter München var en framgång. Den övertygade arabvärlden om att Mossad kunde slå till när som helst och var som helst, vilket skapade rädsla bland terroristerna och tvingade dem att springa och gömma sig på platser där de tidigare hade opererat ostraffat, och en del måttliga arabiska regeringar pressade till och med PLO till att upphöra med attackerna. Offensiven gjorde inte slut på all arabisk terrorism i Europa mot israeler, och som med kontraterrorism överallt blev det en del allvarliga konsekvenser. Men Mossads handlingar på kontinenten och Operation Spring of Youth i Beirut övertygade PLO-ledaren Yassir Arafat att beordra ett slut på Svarta september-attackerna mot måltavlor utanför Israel vid slutet av 1973. Som Meir uttryckte det:
"Vi blomstrar inte av militära handlingar. Vi utför dem för att vi måste, och tack gode gud är vi effektiva."
München ses ibland som Israels Elfte september. Femtio år senare är traumat av 1972-massakern fortfarande fastetsat i varje Israels medvetande och hos många andra som sett händelsen utspela sig med hjärtskärande vånda. De elva israelerna som omkom i München fanns utan tvekan i medvetandet hos de modiga män och kvinnor som spelade sina enskilda roller i kampanjen som skulle förhindra en upprepning av de hemskheter som idrottsmännen utsatts för. Golda Meir uttryckte då:
"Kanske kommer dagen då historierna om hjältemodet och rådigheten, uppoffringen och hängivelsen hos dessa krigare berättas i Israel, och flera generationer kommer att återberätta dem för de som följer dem med beundran och stolthet, som ännu ett kapitel i vår nations arv av hjältemod."
Till minne av:
David Berger
Anton Fliegerbauer
Ze'ev Friedman
Yosef Gutfreund
Eliezer Halfin
Yosef Romano
Amitzur Shapira
Kehat Shorr
Mark Slavin
Andre Spitzer
Yakov Springer
Moshe Weinberg
Överste Richard Kemp är en före detta brittisk arméchef. Han var också chef för det internationella terrorteamet i Storbritanniens kabinett och är nu skribent och talare inom internationella och militära frågor. Han är en Jack Roth Charitable Foundation Fellow vid Gatestone Institute.