 Sovjetunionen utvecklade progressivt en politik för att underminera Israel. Deras primära mål var att använda landet som ett vapen i Kalla kriget mot USA och västvärlden. För att uppnå sitt mål var sovjeterna tvungna att skapa en palestinsk nationalidentitet som hittills inte hade existerat, och ett narrativ om att judarna inte hade rätt till marken och var nakna angripare. Enligt general Ion Pacepa, före detta chef för Rumäniens säkerhetstjänst, skapade KGB den Palestinska befrielseorganisationen (PLO) på tidigt 1960-tal. På bilden: PLO-ordföranden Yassir Arafat (höger) lägger en krans på Lenins mausoleum under hans tolfte besök i Moskva, den 30 augusti, 1977. (Foto av STF/AFP via Getty Images) |
Förra månaden bekräftade FN:s generalförsamling återigen sin obevekliga fientlighet mot en av sina egna medlemsstater. Man röstade överväldigande – 125 mot 8, med 34 avståenden – för att finansiera en permanent utredning från utredningskommissionen (CIO) från rådet för mänskliga rättigheter (UNHRC), angående anklagelser om krigsbrott och brott mot mänskliga rättigheter som ska ha begåtts av Israel. Ett beklagligt belopp på 5.5 miljoner dollar som bekostas av skattebetalarna kommer att utgöra budgeten bara under det första året – alltså mer än dubbelt så mycket som UNHRC lägger på att utreda inbördeskriget i Syrien.
Sedan bildandet år 2006 har rådet etablerat 32 utredningar, varav nio stycken (en tredjedel) enbart har fokuserat på Israel. Men denna senaste COI är den första öppna utredning man har inrättat. Den har ingen tidsgräns och inga restriktioner. USA röstade emot detta och menade att det "vidmakthåller en praktik av att på ett orättvist sätt peka ut Israel i FN". Bland de avstående fanns Australien, vars representanter på karaktäristiskt klarspråk sa: "Vi är emot Israelfientlig partiskhet."
Som USA, Australien och andra fruktar är det oundvikligt att Israel kommer bli felaktigt förklarade skyldiga till den "systematiska diskrimineringen och undertryckandet baserat på nationell, etnisk, rasmässig eller religiös identitet", som COI:en menar att den ska undersöka.
Jag förstår att COI:en planerar att uttryckligen stämpla Israel som en "apartheidstat". Denna lögn kommer att tas upp över hela världen, ge bränsle åt antisemitiskt hat mot judar överallt. Den kommer att bidra till det som den israeliske utrikesministern Yair Lapid denna vecka beskrev som en nära förestående debatt som är "ojämförbart giftig och radioaktiv, runt orden 'Israel som en apartheidstat'."
Lögnen om "Israelisk apartheid" tog form i Moskva under Kalla kriget och skapade övertygelse med hjälp av en hänsynslös sovjetisk propagandakampanj tills den fick fäste i FN och runtom i Mellanöstern och Väst. Denna inkluderade den upprepade jämförelsen mellan Israel och Sydafrika i sovjetisk media och i böcker som "Sionism och apartheid", en officiell statspublikation av Ukraina, som då var en del av Sovjetunionen.
De ibland naiva, ibland skadliga studenter som återigen ska hålla sin giftiga "Israel-apartheid-vecka" på universitet över hela världen i år kommer att upprepa samma sovjetiska propaganda som deras föregångare har gjort i årtionden. De, och många andra Israel-hatare använder denna apartheidslogan trots att Israel inte på något rationellt sätt kan anses vara en apartheidstat. Detta gör de för att betydelsen är lättförstådd, den skapar avsmak hos folk och uppviglar dem till Israel-fientlighet. Det var därför Moskva uppfann den.
Apartheid-smutskastningen är bara en del av den största nedsvärtningskampanjen i historien, organiserad under många år mot Israel av Kremlin med KGB i ledningen, med hjälp av USSR:s formidabla underrättelseresurser. Det var kanske den mest framgångsrika desinformationskampanjen – av många – i Sovjets historia. Den lever kvar, och når ny styrka, än idag, mer än 50 år efter att den först blev till och 30 år efter USSR:s kollaps.
Det är värt att förstå hur detta illvilliga projekt tog form och utvecklades, inte bara som försvar mot den fortsatta politiska krigföringen mot Israel och judarna, utan också som en fallstudie för de pågående desinformationskampanjerna mot Väst av auktoritära stater som Ryssland, Kina och Iran. För att få ens en ytlig insikt i denna noga uttänkta komplott måste vi resa tillbaka i tiden.
När Israel återetablerades år 1948, efter FN:s generalförsamlings resolution 181, bedrev den nya staten ursprungligen en alliansfri utrikespolitik. Eftersom man var omringad av fiender behövde man ekonomiskt stöd och vapen, antingen från USA eller USSR – eller båda – eller deras allierade. Med tanke på de socialistiska politiska influenserna i Israel förväntade sig det sovjetiska ledarskapet att landet skulle gå mot kommunism och anpassa sig till USSR, därigenom stärka den sovjetiska makten i Mellanöstern och den större konkurrensen med Väst. En av Stalins huvudanledningar till att snabbt erkänna Israel år 1948 var avsikten att använda det för att underminera den brittiska makten i Mellanöstern.
Till och med efter avsevärda sovjetiska öppna och dolda försök att locka till sig Israel är det sannolikt att det från början var lönlöst. I vilket fall som helst fick påtryckningarna från Kalla kriget på 1950-talet, samt politiska omständigheter på hemmaplan och oro för antisemitism inom Sovjetunionen den israeliska premiärministern David Ben Gurion att anpassa sig efter Väst, med start av stöd för den USA-ledda FN-ingripandet i Korea, mot Sovjets vilja.
Israels deltagande med Storbritannien och Frankrike i Suez-kampanjen 1956 fjärmade den sovjetiska regeringen ytterligare. Denne skrev ett brev till Jerusalem (samt till Paris och London) och hotade med raketattacker och utlovade direkt militärt stöd till den egyptiska armén.
Sammanbrottet i de israelisk-sovjetiska relationerna utgjordes senare av Israels försvarssegrar mot araberna år 1967 och återigen år 1973. Under denna period hade allt hopp om att Israel skulle bli en sovjetklient stadigt försvunnit. Arabiska arméer – sponsrade, utbildade och rustade av USSR – hade blivit förödmjukade, och det hade Moskva också. Därav utvecklade sovjeterna progressivt en politik för att underminera Israel. Deras primära mål var att använda landet som ett vapen i Kalla kriget mot USA och västvärlden.
Kremlin förstod att konventionella attacker mot Israel inte skulle vara framgångsrika, så i stället fokuserade man på att använda araber som terrorutförare. Man vägledde, utbildade, finansierade och väpnade grupper som Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP), PFLP:s generalbefäl (PFLP-GC), Demokratiska fronten för Palestinas befrielse (DFLP) och Fatah för att utföra attacker mot israeliska och judiska måltavlor, inklusive våg efter våg av flygplanskapningar.
Sovjeterna använde sig av samma terrortaktiker på andra platser, inklusive i Europa, med hjälp av ombud som Baader-Meinhof och Röda armé-fraktioner. Detaljerna kring Moskvasponsrade terroroperationer i Mellanöstern och på andra platser anges på 25 000 sidor av KGB-dokument som kopierats och sedan smugglats ut ur Ryssland på tidigt 1990-tal av den högt uppsatta KGB-arkivisten Vasili Mitrokhin och som nu finns i Storbritannien på Churchill College i Cambridge.
General Ion Pacepa, chef för Rumäniens utländska underrättelsetjänst, spelade en avgörande roll i sovjetiska blockoperationer som riktades mot Israel och USA. År 1978 blev han den högst rankade underrättelseagenten som någonsin avvikit från den Sovjetiska sfären, och som bland många hemliga avslöjanden tillhandahöll detaljer om KBG-operationer mot Israel.
Pacepa säger att ordföranden för KGB, Yuri Andropov (senare Brezhnevs efterträdare som generalsekreterare i det sovjetiska kommunistpartiet), sa till honom:
"Vi behövde ingjuta ett nazistliknande hat mot judarna i den islamiska världen, och vända detta vapen av känslor till ett terroristiskt blodbad mot Israel och dess största supporter, USA."
Ett viktigt inslag i Moskvas Israel- och USA-fientliga kampanj i Mellanöstern var ett propagandakrig. Andropov sa till Pacepa:
"Islam var besatt av att förhindra de otrognas ockupation av deras territorium, och man var högst mottaglig för vår karaktärisering av den amerikanska kongressen som ett rovlystet, sionistiskt organ som ville förvandla hela världen till ett judiskt förlän."
Med andra ord visste han att araberna skulle vara enkla verktyg i det Israelfientliga propagandakriget och spelade redan deras roll. Deras arbete behövde bara fokuseras, intensifieras och finansieras.
"För att uppnå sina mål tänkte Kremlin ut Operation SIG, en desinformationskampanj som avsåg att "vända hela den islamiska världen mot Israel och USA. Pacepa rapporterade att fram till år 1978, under Operation SIG, hade KGB skickat omkring 4 000 sovjetiska "inflytandeagenter" till islamiska länder för att uppnå detta. De tryckte och skrev ut enorma mängder Israelfientlig och judiskfientlig propaganda som översatts till arabiska.
Detta inkluderade "Sions vises protokoll", en fabricerad antisemitisk text som beskriver förment hemliga planer för att judarna ska kunna regera världen genom att manipulera ekonomin, kontrollera media och fostra religiösa konflikter. Den är skriven av agenter för den tsarryska säkerhetspolisen och användes senare av nazisterna i deras antisemitiska propaganda.
Förutom att mobilisera araberna till förmån för den sovjetiska saken behövde Andropov och hans KGB-kollegor tilltala den demokratiska världen. För att göra det bestämde sig Kremlin för att vända konflikten från en som bara försökte förgöra Israel till en kamp för mänskliga rättigheter och nationell frigörelse från en illegitim, amerikansksponsrad imperialistisk ockupant. De började försöka förändra narrativet för konflikten från det religiösa jihad – i vilket den islamistiska doktrinen kräver att all mark som någonsin varit under muslimsk kontroll måste återtas till islam – till sekulär nationalism och politisk självbestämmelse, något mycket mer godtagbart för västerländska demokratier. Detta skulle fungera som en täckmantel för ett våldsamt terrorkrig – något som till och med fick ett utbrett stöd.
För att uppnå sitt mål var sovjeterna tvungna att skapa en palestinsk nationalidentitet som hittills inte hade existerat, samt ett narrativ om att judarna inte hade några rättigheter till marken och var nakna angripare. Enligt Pacepa skapade KGB den Palestinska befrielseorganisationen (PLO) på tidigt 1960-tal, eftersom de också hade orkestrerat så kallade nationella befrielsearméer i flera andra delar av världen. Han menar att den palestinska stadgan från 1964 utformades i Moskva. Detta dokument var grundläggande för uppfinningen och etablerandet av en konstgjord palestinsk nation.
Den ursprungliga stadgan hävdade inte att Västbanken eller Gazaremsan var "palestinska". Faktum är att den uttryckligen avsade sig alla rättigheter till dessa områden och såg dem, felaktigt, som jordanska och egyptiska territorier. I stället gjorde PLO anspråk på resten av Israel. Detta ändrades efter kriget 1967 när Israel drev ut de illegala jordanska och egyptiska ockupanterna, och Västbanken och Gaza för första gången märktes om som palestinska territorier.
Det första omnämnandet av ett "palestinskt folk" som syftade till araber i Palestina dök upp i stadgan från 1964. Tidigare, och särskilt under League of Nations Mandate for Palestine 1919-1948, hade "palestinier" tidigare vanligen använts för att beskriva judar som bodde i området.
Zuheir Mohsen, en högt uppsatt PLO-ledare erkände år 1977:
"Det palestinska folket existerar inte. Skapandet av en palestinsk stat är bara ett medel för att fortsätta vår kamp mot staten Israel för vår arabiska gemenskap ... Enbart av politiska och taktiska skäl talar vi idag om ett palestinskt folks existens, eftersom arabiska nationalintressen kräver att vi placerar existensen av ett distinkt 'palestinskt folk' för att gå emot sionismen. Ja, existensen av en separat palestinsk identitet existerar enbart av taktiska skäl."
Denna verklighet har fått offentligt stöd, ibland oavsiktligt, i uttalanden av flera andra palestinska ledare. Citerad av Alan Hart i hans bok från 1984, "Arafat: A Political Biography", ska PLO-ledaren Yassir Arafat själv ha sagt:
"Det palestinska folket har ingen nationalidentitet. Jag, Yasir Arafat, ödets man, kommer att ge dem denna identitet genom konflikten med Israel."
Moskva tog först sin kampanj för att stämpla israeliska judar som förtryckare av deras påhittade "palestinska folk" till FN år 1965. Deras försök att kategorisera sionism som rasism misslyckades den gången men nådde framgång nästan ett årtionde senare i FN:s generalförsamlings ökända resolution 3379. Övertygelsen om att "sionismen är en form av rasism och rasbaserad diskriminering" återkallades under påtryckningar från USA år 1991, men vid det laget hade den redan fått fäste och citeras ofta idag av Israelfientliga aktivister.
Mitrokhin-dokumenten visar att både Yassir Arafat och hans efterföljande PLO-chef, Mahmoud Abbas, som nu är president för Palestinska myndigheten, var KGB-agenter. Båda var avgörande i KGB:s desinformationsoperationer och i dess terrorkampanjer.
Moskva hade, via Egypten, installerat Arafat som ledare av PLO år 1969 och dess stöd höll honom kvar där under interna avvikelser efter utdrivandet av PLO från Jordanien år 1970. Enligt Pacepa:
"År 1969 bad KGB Arafat att förklara krig mot amerikansk 'imperialist-sionism' ... Det tilltalade honom så mycket att Arafat senare hävdade att han hade uppfunnit det imperialist-sionistiska krigsropet. Men faktum är att 'imperialist-sionism' var ett påhitt från Moskva, en modern anpassning av Sions vises protokoll och länge ett populärt verktyg inom den ryska underrättelsetjänsten för att uppmuntra etniskt hat. KGB såg alltid antisemitism plus antiimperialism som en rik källa till antiamerikanism ..."
Moskva hade gett Rumänien uppgiften att stötta PLO, och Pacepa var Arafats handledare under KGB-karriären. Han gav Arafat 200 000 dollar i tvättade pengar varje månad under 1970-talet. Pacepa främjade också Arafats relation med den rumänska presidenten Nicolae Ceaușescu, en skicklig propagandamakare som hade fått uppgiften att utbilda honom i att lura västvärlden. För hans affärer med Washington sa Ceaușescu till Arafat år 1978: "Du måste helt enkelt fortsätta låtsas som att du kommer att bryta med terrorismen och att du kommer att erkänna Israel – om och om och om igen."
Ceaușescus råd förstärktes av den nordvietnamesiska kommunistgeneralen Vo Nguyen Giap, som Arafat träffade flera gånger. "Sluta prata om att förinta Israel och vänd i stället ditt terrorkrig till en kamp för mänskliga rättigheter. Då kommer det amerikanska folket att äta ur din hand." (David Meir-Levi, "History Upside Down: The Roots of Palestinian Fascism and the Myth of Israeli Aggression")
Ett internt KGB-dokument bland Mitrokhin-arkiven angav: "Krotov [Mahmoud Abbas täckmantel] är en agent för KGB." KGB-definitionen av en agent är: den som "konsekvent, systematiskt och hemligt utför underrättelseuppgifter, medan man håller hemlig kontakt med en tjänsteman på myndigheten."
Bland andra uppgifter användes Abbas av KGB för att sprida propaganda som anklagade "västerländsk imperialism och sionism" för att samarbeta med nazisterna. Han gick på ett universitet i Moskva som kontrollerades av KGB i början på 1980-talet. Där, under övervakning av hans lärare som senare blev en högt uppsatt kommunistisk politiker, skrev Abbas en doktorsavhandling som förnekade Förintelsen och anklagade sionisterna för att hjälpa Hitler.
Abbas går nu in i det artonde året av hans fyraåriga valda mandatperiod. Precis som med hans föregångare, Arafat, visar Abbas konsekventa avvisande av varje erbjudande om fred med Israel, samtidigt som han pratar om fred medan han sponsrar terror, på hans sovjetiska mästares fortsatta inflytande.
KGB:s desinformationskampanj förändrade bilden av Israel från regionala underdogs, omgivna av mäktiga fiender, till hatade kolonialistiska förtryckare och ockupanter av mark som tillhör det nedslagna palestinska folket – ett narrativ som är lika starkt än idag.
Under tiden är den palestinska rörelsen som skapats av Moskva, enligt den amerikanska historikern David Meir-Levi, "den enda nationella rörelsen för politiskt självbestämmande i hela världen – och i hela världshistorien – som har förstörelsen av en suverän stat och folkmordet av dess folk som sitt enda existensberättigande". Detta förblir uttalat i Hamas stadga, och något mer ogenomskinligt i de Sovjet-influerade uttalandena av Abbas Palestinska myndigheten, särskilt de som är riktade mot Väst.
Moskvas kampanj underminerades kraftigt av normaliseringen mellan Israel och arabstaterna år 2020. Lärdomen här är vikten av amerikansk politisk vilja mot auktoritär propaganda, vilket ledde till det omvälvande Abraham-avtalet. Hade detta projekt fortsatt att drivas framåt efter den ursprungliga framgången hade det kanske så småningom lett till en kollaps av det Sovjet-initierade palestinska projektet, och kanske en form av fred mellan Israel och de palestinska araberna. Kanske kan detta fortfarande uppnås om USA återigen frambringar den beslutsamhet som krävs för att genomföra det.
Under tiden bevisar FN:s generalförsamlings omröstning i december och rådet för mänskliga rättigheters beslutsamhet att stämpla Israel som en rasistisk apartheid-stat att Sovjets narrativ från Kalla kriget lever och frodas. De flesta västerländska nationer följer också slaviskt det sovjetiska programmet.
Storbritannien, till exempel, som redan ställt sig på arabstaternas sida mot Israel på grund av både olja och antisemitism bland inflytelserika politiker och tjänstemän var mer än villigt från början att svälja Sovjets påfund om en kamp mellan palestinsk nationalism och judiskt förtryck. Idag hör man inget uttalande om Israel från någon regeringstjänsteman eller minister som inte går i linje med KGB.
Ökande, mediedriven erodering av folkligt stöd för Israel i USA, och de såriga klyftor det orsakar, är bevis på Sovjets spökens framgång mot deras huvudmål: USA.
De största offren har dock varit palestinska araber, vars liv har försämrats; och judar i diasporan som har utsatts för oändlig antisemitism baserat på sovjetisk propaganda. De förstnämnda kanske inte var avsiktliga, men rörde inte Moskva i ryggen; de senare var hela tiden en del av planen.
Israelerna har förstås betalat ett högt pris för den KGB-inspirerade terrorismen och propagandan, men de har överlevt och blomstrat trots den enorma pressen. Den nordvietnamesiska generalen Giap, som en gång gav råd till Arafat, har en förklaring för detta, återgivet av dr Eran Lerman, före detta israelisk biträdande nationell säkerhetsrådgivare. Enligt Giap:
"Palestinierna kommer alltid hit och säger till mig: 'Du fördrev fransmännen och amerikanerna. Hur fördriver vi judarna?' Jag säger till dem att fransmännen återvände till Frankrike och amerikanerna till Amerika. Men judarna har ingenstans att ta vägen. Ni ska inte fördriva dem."
Överste Richard Kemp är en före detta befälhavare i brittiska armén. Han var också chef för det internationella terrorteamet i Storbritanniens kabinett och är nu skribent och kommentator i internationella och militära frågor. Han är Jack Roth Charitable Foundation Fellow vid Gatestone Institute.