Under påsken borde vi ägna några tankar åt världens kristna. I Västeuropa har denna högtid blivit allt mer sekulariserad, men runt om i världen blir människor obarmhärtigt massakrerade på grund av en tro som stora delar av världen grundats på, men nu ignorerar.
En enda dag i förra veckan sammanfattar hela trenden. På skärtorsdagen kördes brittisk radioreklam om påskrea. Ett av reklaminslagen förklarade att efter "Good Friday" [långfredagen] kunde konsumenterna se fram emot en "Great Saturday" [fantastisk påskafton]. På andra ställen, som i Kenya, kommer skärtorsdagen framöver att ha en helt annan klang.
På skärtorsdagen drog en grupp jihadister från den al-Qaida-kopplade terrorgruppen al-Shabaab in på universitetsområdet vid Garissa College University i Kenya, och studenterna började springa för sina liv. De beväpnade män som gick in på området, delade upp sina mål efter religion. Medan de gick från sal till sal och från rum till rum, frågade de studenterna om deras religion. Enligt ett BBC-reportage fick de som kunde besvara terroristernas frågor om islam (och därför var muslimer), tillstånd att gå. De som inte kunde svaren (och alltså var kristna), dödades. Studentföreningens vice ordförande, som bevittnade grymheterna, beskrev efteråt vad han såg: "Om man var kristen, blev man skjuten på stället."
Taktiken och den religiösa uppdelningen av offer och överlevande påminner om andra illdåd i närtid. I Kenya minns man särskilt massakern i shoppingcentret Westgate i Nairobi 2013, där 67 människor kallblodigt mördades. Även här fick muslimerna lov att gå, medan de kristna slaktades. De kenyanska myndigheterna menar att det är samma person –– Mohammed Mohamud –– som står bakom båda attackerna.
Skärtorsdagens dödstal blev ännu högre än det i Nairobi. Myndigheterna säger att hela 148 människor – mest studenter men också två säkerhetsvakter – dödades inne på universitetsområdet.
Även om världen kanske ännu en gång riktar lite uppmärksamheten mot Kenya, vänder den ryggen till våldets offer. På samma sätt som USAs president är ovillig att erkänna den religiösa drivkraft som leder till att "slumpmässigt utvalda individer" skjuts till döds i en kosher-butik i Paris, är Västvärlden ovillig att erkänna orsaken till att kristna står i skottlinjen i denna globala konflikt. När Boko Haram kidnappade 300 skolflickor i norra Nigeria förra året var det nästan ingen i världspressen – och ingen av världsledarna – som påpekade det enkla faktum att dessa flickor kidnappats för att de var kristna.
Likadant var det när ISIS ställde upp 21 män i en lång rad vid libyska kusten i februari och högg huvudena av dem så att blodet sprutade ut i Medelhavet. Då kallade merparten av världspressen och nästan alla världsledarna – bland dem ledarna av den fria världen –offren för "egyptier". Men det som utmärkte dessa män och gjorde dem intressanta i ISIS ögon var inte att de var egyptier, utan att de var "kopter" – alltså kristna. Vad skulle den amerikanske presidenten säga om man refererade till de svarta som lynchades i Amerikas sydstater, som "slumpmässigt utvalda individer" eller "amerikaner"?
Det är osannolikt att världen får höra detta betonas i kölvattnet av den senaste massakern i Kenya. Al-Shabaab har förstås inga problem med att betona det. I veckan skröt gruppens talesman om det, till och med medan ohyggligheterna pågick: "Det ligger många kristna lik inne i byggnaden. Vi har också många levande kristna fångar."
En del mönster kan tydligt skönjas i denna inledningsperiod av det världsomspännande kriget mot de totalitära kraven från islamisk fundamentalism. Våra fienders blodtörst är lätt att se, medan andra verkar vara svårare att se och erkänna, särskilt dem som vi och inte de bär ansvaret för – till exempel varför vi tolererar och till och med möjliggör deras agerande.
Vem kan till exempel förklara varför Västvärlden tvekar inför att erkänna mördarnas motiv? Kan någon förklara varför Väst kommer med så fantasifulla ursäkter för det mördarna gör, trots deras egna, mycket tydliga förklaringar? När offren är judar vill vi inte att de ska vara judar – bara "slumpmässigt utvalda individer". När offren är kristna vill vi inte att de ska vara kristna – bara "egyptier".
Vi vill hela tiden att "något annat" ska vara fallet. I kölvattnet på angreppen i Köpenhamn i februari trappades till exempel säkerheten upp vid de flesta judiska institutioner i Europa. Bara en bråkdel av detta kom i mediernas fokus. Men när ett mindre initiativ ägde rum i Norge, där några få muslimer tillsammans med andra bildade en mänsklig mur i en symbolisk aktion runt synagogan under några timmar, fick den storyn rubriker och nyhetstäckning över hela världen. Jag säger inte att den sortens initiativ är dåliga eller inte ska erkännas. Men det handlar om små glimtar av ljus som får en förbluffande uppmärksamhet och värderas som om de hade ett kolossalt och närmast seismiskt inflytande.
När muslimer målinriktat ger sig på kristna och judar, för att de är kristna och judar, heter det "fokusera inte på muslimernas motiv". När muslimer försvarar kristna eller judar heter det "fokusera enormt på muslimernas motiv".
Bedrövligt nog lurar vi i verkligheten oss själva. Det är möjligt att våra politiska ledare menar att de inte ska erkänna jihadisternas religiösa motiv och psykopati, för att det kan leda till ett stort bakslag för muslimer som grupp. Men detta tycks vara en grov felbedömning. Inte för att en sådan reaktion är helt osannolik i den utvecklade delen av världen, utan för att många i befolkningen med egna ögon kan se vad som pågår. Människor i frontlinjen i Kenya, Libyen, Egypten, Sydsudan, Nigeria, Syrien, Irak och många andra länder där människor dödas för att de är kristna, ser det tydligare än några andra.
Det finns inga lätta svar på allt detta. Men ett steg i rätt riktning vore att försöka se problemet i ögonen och göra vad vi kan för offren. Mitt eget förslag är att folk, oavsett om de är religiösa eller sekulära, i stället för att gå på påskrea använder lite tid åt att tänka på vad de kan göra för att hjälpa det plågade kristna samfundet över världen. Att kristna tvåtusen år efter den lidandets historia vi minns under påskveckan fortfarande dödas på grund av sin tro, är en av de största tragedier man kan tänka sig. Det enda som gör tragedin större är att världen inte tycks vilja erkänna varför dessa kristna dör.