I oktober förra året utsågs Etyen Mahcupyan, en ledande turkisk-armenisk intellektuell, "liberal" författare och kolumnist, till "chefsrådgivare" åt Turkiets premiärminister Ahmet Davutoglu. Vid första anblicken var detta goda nyheter i ett land där islamisterna i hemlighet följer det gamla ottomanska "millet"-systemet, där icke-muslimer behandlades som andra klassens (om inte tredje klassens) medborgare.
I själva verket är Mahcupyan en reinkarnation av det ottomanska systemet "devshirme". I det producerade det ottomanska statsmaskineriet ett flertal icke-muslimska konvertiter som fick tillträde till de högre nivåerna i palatsbyråkratin och livets godsaker, tack vare att deras pragmatism gav dem excellenta relationer med den styrande muslimska eliten.
I en intervju i Turkiets ledande dagstidning Hurriyet i december, sa Mahcupyan: "Det som har varit en [politisk] tillgång för Turkiets armeniska samfund (de är omkring 60 000) är också en tillgång för det judiska samfundet. Men ... så är det Israel ... Så länge Israels psykologi fortsätter influera politiken i Turkiet och om förhållandena mellan de två länderna inte normaliseras ..." Meningen som Mahcupyan inte avslutade, skulle antagligen fortsatt så här: "Så kommer judarna i Turkiet att betala priset."
Mahcupyan erkände att om Turkiets judar känner sig alienerade så är det regeringens ansvar att göra något åt det.
Och sedan då? "Jag har personligen levt med detta de senaste 60 åren", förklarade han. "Bland Turkiets icke-muslimska minoriteter, bland dem judar och armenier, råder inställningen att man ska förödmjuka muslimer." Eftersom Mahcupyans påstående är en lögn, verkar det bara vara ett sätt att rättfärdiga islamisternas hot mot judar.
Därefter hävdade Mahcupyan att "såväl judar som armenier är bättre utbildade [än muslimska turkar] och mera öppna mot Väst. Och detta leder till ett överlägsenhetskomplex." Som han ser det beror de dagligen förekommande attackerna på Turkiets judar och andra icke-muslimer på att judar och armenier förödmjukar muslimer – de är bättre utbildade än muslimerna och därför har de ett överlägsenhetskomplex. Anklagelsen är i bästa fall löjlig.
Bara några månader senare fick Mahcupyan lära sig hur fel han hade om de islamistiska rasisterna i Ankara och om deras inneboende intolerans mot ett liberalt tankesätt.
Mahcupyan kommenterade nyligen det påve Franciskus sa 12 april om 1915 som "det första folkmordet i det tjugonde århundradet", och att Vatikanen hade "kastat av sig en hundra år gammal psykologisk börda".
Om man accepterar att det som hände i Bosnien och Afrika var folkmord, sa Mahcupyan, "så är det omöjligt att inte också kalla det som hände armenierna 1915 för ett folkmord".
Det var antagligen första gången i Turkiets historia som en högt uppsatt regeringstjänsteman erkände det armeniska folkmordet. Återigen verkade det vid första anblicken vara goda nyheter i ett land där direkt förnekande har varit den förhärskande politiken. Men det verkar som om Turkiet inte är så liberalt som Mahcupyan trodde.
Så fort hans kommentar blev offentlig uttryckte EU-ministern Volkan Bozkir sin oro genom att säga att "Mahcupyans beskrivning inte var lämplig för hans uppdrag som rådgivare". Men det var inte det enda pris Mahcupyan skulle få betala.
Några dagar efter kommentaren om folkmord "pensionerade" sig Mahcupyan som chefsrådgivare till premiärminister Davutoglu – efter bara sex månader på jobbet.
Officiellt pensionerade sig Mahcupyan i mars då han fyllde 65, den obligatoriska pensionsåldern för tjänstemän. Men i Ankara var det ingen hemlighet att hans avgång berodde på att Turkiets islamister inte var riktigt så liberala som han hade hävdat att de var.
"Mahcupyan-affären" innehåller ett budskap till Turkiets krympande icke-muslimska minoriteter: Precis som i det ottomanska devshirme kan en icke-muslim stiga i graderna och bli en favorit bland dagens neo-ottomanska turkar. Han kan vinna hjärtan och sinnen på viktiga positioner i Ankara – och göra en strålande karriär. Men för att behålla sin position måste han vara lojal med den islamistiska linjen, såväl i handlingar som i retorik. Ett enda obehagligt yttrande ledde till slutet för devshirmes karriär i statlig tjänst.
Det är den slags kollektiva psykologi som Turkiets styrande islamister tvingar in icke-muslimer i: Antingen blir du en kollaboratör eller så ...
Det finns en annan turkisk-armenisk kolumnist som verkar mer erfaren än Mahcupyan i sin devshirme-karriär. Markar Esayan, som skriver för den otroligt regeringsvänliga dagstidningen Milliyet, sa nyligen om president Recep Tayyip Erdogans uttalande från 2014 om de armeniska offren 1915: "[Erdogans] kondoleanser illustrerar att vi har lyckats behålla den ottomanska andan in i detta århundrade med sina demokratiska principer. Dessutom har praxis under de senaste 13 åren [under Rättvise- och utvecklingspartiets styre] haft ett positivt inflytade på vårt [det armeniska] samfund och för icke-muslimer."
Uppenbarligen är Esayan glad åt Turkiets neo-ottomaner och deras islamistiska styre, även med deras rigida folkmordsförnekande, vilket han hävdar har gjort gott för Turkiets armenier och andra icke-muslimska medborgare. Etyen Mahcupyan må ha blivit straffad, men Markar Esayan blir belönad för sin lojalitet: Han har utsetts till parlamentskandidat för premiärminister Davutoglus parti.
Burak Bekdil, baserad i Ankara, är turkisk kolumnist på Hürriyet Daily och Middle East Forum.