Trots att det finns en mer eller mindre "sekulär" grundlag i Turkiet, så verkar den antisemitiska och anti icke-muslimska kulturen har större inflytande på människor än vad lagarna har. Det verkar heller inte finnas något intresse eller någon pluralistisk mentalitet för att genomdriva icke-islamiska lagar.
En kyrkogård i Milas får en till exempel att ifrågasätta den tunna, sköra linjen mellan islam och islamism – eller mellan progressiv islam och radikal islam.
Milas, vars namn kommer från antikens grekiska "Mylasa", är en trevlig stad i Anatolien där det en gång fanns ett mäktigt judiskt samfund. [1]
Efter åratals försummelse och förfall har den judiska kyrkogården i Milas förvandlats till en plats där för betande får och bortslängda sopor.
De historiska gravstenarna, som borde skyddas som ett kulturarv, har för länge sedan rasat samman.
Staden är nu inte bara fri från judar, till och med den judiska kyrkogården har lämnats åt sitt öde.
"I en sådan oskyddad miljö går kyrkogården steg för steg mot total förstörelse", skrev Rafael Algranati, kolumnist i tidningen Salom.
2009 talade judar från Milas med stadens borgmästare Muhammed Tokat, och bad honom stoppa förstörelsen av kyrkogården. Enligt Algranati gick borgmästaren med på detta. Han lovade att lekplatsen vid ingången skulle tas bort och att kyrkogården skulle städas upp och fixas till. 2014 upprepade han sitt löfte.
Det judiska samfundet väntar fortfarande.
Det förbryllande med staden Milas är att kommunen styrs av en borgmästare från det icke-islamistiska partiet Republikanska Folkpartiet (CHP). Så i detta fall talar vi inte om islamisternas religiösa intolerans. [2]
För att förstå grundorsaken till social intolerans och institutionaliserat våld i muslimska samhällen, är det viktigt att titta närmare på hur islamiska skrifter förhåller sig till icke-muslimer. Enligt Koranen är judarna "apor och grisar" (5:60). De är också "förbannade av Allah" (5:13), de är "onda" (4:160-162), "förtjusta i lögner" och "slukar det förbjudna" (5:42). De har dessutom "sjuka hjärtan" (5:52).
Medan muslimer ständigt prisas i Koranen ("de bästa av människor" 3:110), så beskrivs icke-muslimer som mindre än mänskliga och beskrivs som "de uslaste av djur" (8:55), "de värsta av varelser" (8:55), "perversa syndare" (3:110), "flämtande hundar" (7:176), "boskap" (7:179), "perversa" (2:99), "dumma" (2:171), "bedrägliga" (3:73) och så vidare.
Listan kan göras oändlig. Enligt Dr. Bill Warner, chef för the Center for the Study of Political Islam, handlar 61 procent av Koranen om icke-muslimer.
Dessa etiketter och lögner om judar och andra icke-muslimer som muslimer matas med från barnsben, försvinner uppenbarligen inte så enkelt från indoktrinerade muslimers sinnen.
Enligt den islamiska herraväldesideologin är de som inte tror på islam underlägsna muslimer.
För dem som opponerar sig mot islamiskt styre finns bara tre val: De ska antingen dödas, tvingas acceptera sin underlägsna status genom konvertering till islam eller, om de vill behålla sitt arv, betala jizya, den islamiska "skydds-skatten".
Det finns helt enkelt ingen annan religion som till denna grad fördömer och avhumaniserar dem som tror på en annan religion eller föredrar att leva utan tro.
Under det Ottomanska väldet var icke-muslimer, bland dem judar, dhimmis (tolererade, andra klassens medborgare i en islamisk stat som tvingades betala skydds-skatten jizya).
Men den "moderna" turkiska republiken, som etablerades 1923, gav heller inte judar eller andra icke-muslimer några större rättigheter och friheter.
Även om Turkiet är en av de få så kallade "sekulära" muslimska länder, så har dess judiska, kristna, alevitiska, yezidiska befolkning under icke-islamistiska regeringar utsatts för förföljelse och systematisk diskriminering – etnisk rensning, massakrer, pogromer, tvångskonverteringar, påtvingad assimilering och deportation under årtionden.
Till exempel 1924 då den turkiske utbildningsministern tvingade alla judiska skolor att välja turkiska eller hebreiska som sitt undervisningsspråk. Det var en smart manöver eftersom väldigt få judar i Turkiet kunde hebreiska. De talade ladino, det språk de tagit med sig från Spanien 1492. Så den judiska befolkningen var tvungen att välja det enda möjliga alternativet, turkiska, som sitt undervisningsspråk. [3]
Därför ledde avskaffandet av det Ottomanska kalifatet inte till ett Turkiet som var tryggare och friare för icke-muslimerna. Tragiskt nog lever de starka antisemitiska och anti icke-muslimska lärorna i den islamiska ideologin vidare – mer än 90 år efter etablerandet av det "moderna" Turkiet. Till yttermera visso är trycket mot icke-muslimer i Turkiet faktiskt bemyndigat, motiverat och till och med lett av statens politik.
Men oavsett vad en del islamiska läror innehåller så har alla, även muslimer, en fri vilja – och måste använda den rättvist.
Muslimer kunde ha stor nytta av att se att människors rättigheter inte baseras på kön eller religion; de baseras helt enkelt på att vi alla är människor. Åtminstone måste progressiva muslimer visa respekt för människor av all slags tro, och för deras kulturarv.
Om de inte gör det är jag beredd att hålla med tecknaren och författaren Bosch Fawstin [vinnaren av Muhammedteckningstävlingen som utsattes för attentaten i Garland, Texas, övers anm], som skrev att "den enda skillnaden mellan islamism och islam är tre bokstäver".
Uzay Bulut, född och uppvuxen som muslim, är journalist och baserad i Ankara.
[1] Akarca, Turhan, Askidil Akarca, The Geography, History and Archeology of Milas, Istanbul Printing Press, Istanbul, 1954.
[2] Resultaten från kommunvalen i 1963–2014.
[3] Prof. Aron Rodrique, "The Westernization of Turkish Jews: "Alliance" Schools 1860–1925, Ayrac Printing House, 1997, Ankara.