En veteran från 68-rörelsen erkände en gång när han såg tillbaka vad det var som bekymrade honom med hans egen generations uppror. "Alla unga människor gör uppror", sa han. "Det konstiga är att våra föräldrars generation gav upp." Den meningen passar lika bra in på dagens Storbritannien. Det är inte förvånande att folk gör dåliga saker. Det förvånande är att så många institutioner och myndigheter låter dem komma undan med det.
Ta barnsexskandalen i Rotherham. Den är bara en av ett stort antal fall runt om i landet där grupper av män – som medierna kallar "asiatiska", men som nästan enbart består av muslimer av pakistanskt ursprung – har befunnits skyldiga till att ha valt ut unga, icke-muslimska vita flickor, ofta från fosterhem, och utsatt dem för multipla våldtäkter. Sorgligt nog kan man förvänta sig att det alltid kommer att finnas människor som är ute efter de unga och sårbara. Men frågan som hänger över Rotherham– som inte ens den senaste oberoende undersökningen kunde besvara – är varför så många människor så länge kommit undan med dessa brott.
Ett delsvar är förstås, vilket också den senaste rapporten förklarar, att polisen var skräckslagen för att anklagas för rasism. Men det är bara en del av förklaringen. Hur kunde vuxna män och kvinnor vara så rädda för att kallas för något (i detta fallet helt orättvist) att de tillät bokstavligt talat hundratals unga kvinnor bli våldtagna och gruppvåldtagna?
En liknande fråga svävar över avsättandet av den förre borgmästaren i Tower Hamlets, Lutfur Rahman. Storyn om vad som har försiggått i denna stadsdel i östra London har varit en öppen skandal i flera år. Lutfur Rahman valdes in i kommunfullmäktige 2008. Snart lyckades han ta över ledarskapet i kommunen med hjälp av den extrema islamistgruppen Islamic Forum Europe (IFE), vars mål är att införa sharialagar i Storbritannien. När han väl hade kommit till makten slussade han miljontals pund till sympatiserande grupper, bland dem frontorganisationer för IFE, och kastades ur Labourpartiet. Men han fortsatte styra politiken i Tower Hamlets som oberoende kandidat. Trots att muslimer är en minoritet (34 procent) i Tower Hamlets, omgav sig borgmästare Rahman endast med muslimer från Bangladesh. Under hela sin tid vid makten, utsåg Rahman inte en enda icke-muslim till en ledande post. Det förekom falska underskrifter, falska partimedlemmar, väljare som registrerats i tomma fastigheter och ett stort antal väljare i små lägenheter.
Och ingen taktik verkar ha varit för låg för att slå ner oppositionen. När Rahman upptäckte att han tävlade mot en Labourledamot som också var muslim, distribuerade han tusentals nyhetsbrev där motståndaren hängdes ut som hustrumisshandlare och fiende till islam. Hans motståndare – särskilt de som var homosexuella – utsattes rutinmässigt för smädelser i kommunfullmäktige av borgmästarens supportrar.
Under tiden kunde borgmästare Rahman leva ett liv i synnerlig välmåga. Han kördes runt i en skattebetalad bil med chaufför och försökte arrangera sitt liv så att ingen kritik nådde honom. Till sist gav han pengar till lokala bengaliska medier som betalade tillbaka genom helt okritisk bevakning, och han vägrade svara på frågor från någon som kunde vara fientligt inställd.
Han tog alla chanser att attackera sina politiska motståndare, och kolleger hävdar att ifrågasättande av Rahman sågs som ett brott mot hans mänskliga rättigheter. Och hela tiden östes kommunala pengar över organisationer som bara gynnade de lokala muslimska samfund som gav borgmästaren sitt stöd. Inte konstigt att många av de grupper som tjänade på hans frikostighet, hade kopplingar till borgmästaren.
Det var inte förrän BBC-reportern John Ware gjorde ett halvtimmeslångt program om de ekonomiska oegentligheterna i Tower Hamlets, som kommunchefen Eric Pickles skickade dit revisorer för att gå igenom bokföringen. Denna åtgärd – liksom alla andra försök att undersöka korruptionen i Tower Hamlets – avfärdades på välkänt sätt av ett kotteri Rahman-försvarare. När revisorerna steg in i kommunhuset för att granska bokföringen, stod fackföreningen "Unison" utanför med slagord som "Eric Pickles – bort med tassarna från Tower Hamlets. Nej till rasism och islamofobi". En krympande men högljudd skara supportrar fortsatte med detta ända till slutet, inte minst förre parlamentsledamoten George Galloway och förre Londonborgmästaren Ken Livingstone.
Till sist, efter en tio veckor lång utfrågning i Royal Courts of Justice förra månaden, tog Lutfur Rahmans styre med korruption och sekterism slut. Fyra lokalinvånare som krävde att förra årets borgmästarval skulle förklaras korrupt och ogiltigt, lyckades dra fallet inför en valdomstol. När denne hört bevisen förkunnade domaren Richard Mawrey en förödande dom:
Domare Mawrey beskrev Rahman som ett "motvilligt vittne" som uttalat "ett gäng lögner" i domstolen. Han sa att Rahman "tveklöst" hade stått bakom "olagliga och korrupta metoder", och att han använt sig av otillbörligt "andligt inflytande" över väljarna genom lokala imamer. Sammanfattningsvis befanns Rahman skyldig till valfusk, valet förklarades ogiltigt och borgmästaren lyftes bort från sin post och förbjöds att någonsin kandidera igen. Polisen – som så uppenbart har misslyckats i Tower Hamlets de senaste åren – säger nu att de överväger en brottsutredning.
I allt detta är det särskilt en sak som sticker ut. Det är samma självklara fråga som dyker upp i kölvattnet av gängvåldtäkterna i norra England: Var fanns alla myndigheter? Varför misslyckades varenda en av dem?
Såväl när det gäller Tower Hamlets som Rotherham verkar polisen ha varit skräckslagen för anklagelser av det slag som Rahman och hans vänner så skickligt och cyniskt delade ut. Staten som uppenbarligen var lika rädd för detsamma, misslyckades också. Det var några få orädda journalister och fyra privatpersoner som såg till att upprätthålla lagen.
Domare Mawrey sa i sin summering:
"Med tanke på hans förflutna verkar det oundvikligt att Mr Rahman kommer att fördöma denna dom som ännu ett exempel på den rasism och islamofobi som förföljt honom under hela hans politiska liv. Men det har inte med saken att göra. Mr Rahman har skapat en framgångsrik karriär genom att ignorera eller bryta mot lagen och har förlitat sig på att kunna tysta sina kritiker genom att anklaga dem för rasism och islamofobi. Men hans kritiker lät sig inte tystas och heller inte denna domstol. De senaste månadernas händelser, i sammanhang som inte har med valfusk att göra, har tydligt demonstrerat vad som händer när myndigheter inte vågar konfrontera oegentligheter på grund av risken att anklagas för rasism och islamofobi. Även i mångkulturella samhällen, som 2010-talets Storbritannien, måste lagen användas rättvist och lika för alla. Annars är vi förlorade."
Storbritanien borde redan ha lärt sig denna läxa. Det faktum att vi inte har det – utan verkar ödesbestämda att lära oss om och om igen – är det största problemet för vårt samhälle. Dåliga människor gör dåliga saker, men när men när alla statliga institutioner misslyckas med att stoppa dem drabbar problemen oss alla.