Det som hände i Amerika förra veckan kan inte förbigås med tystnad. Det finns två delar av historien. Den första är vad som hände. Den andra är det som hände efteråt.
Tisdagen 2 juni sköts och dödades en 26-årig man, Usaama Rahim, av en Bostonpolis tillika FBI-agent. Källor i Bostonpolisen och FBI säger att Rahim, som jobbade som säkerhetsvakt, redan bevakades och avlyssnades. Man tror att han radikaliserades av IS och planerade att hugga huvudet av någon. Ett namn som tydligen kom upp i hans samtal var bloggaren och aktivisten Pamela Geller. Dock verkar Rahim senare ha bestämt sig för att i stället rikta in sig på det han kallade 'pojkarna i blått' (polisen). Med tanke på det han sa bestämde sig polisen och FBIs antiterrorstyrka att det var dags att slå till. När de gjorde det hotade Rahim dem med ett slags militärkniv, och när han vägrade ge upp sköts han till döds.
Sådana här saker inträffar nu regelbundet i Amerika och andra västerländska länder. Att IS har förmågan att nå och influera medborgare långt från Irak och Syrien har visats flera gånger, senast förra månaden i Garland, Texas, där två män försökte attackera en Muhammed-teckningstävling som organiserades av Pamela Geller. Det var vad som hände. Men det som hände efteråt förtjänar faktiskt mer uppmärksamhet.
Timmarna efter skottlossningen var medierna mycket intresserade av vad polisen visste om den misstänkte som nu var död. Pamela Gellers namn läckte ut. Och då skedde en subtil förändring. I flera intervjuer med Geller och hennes kollega i American Freedom Defense Initiative, Robert Spencer, uttryckte intervjuarna först lättnad över att de var i säkerhet – för att sedan vända sig emot dem.
Bottennappet var en intervju på CNN där nyhetsankaret Erin Burnett korsförhörde Pamela Geller. Intervjun är väl värd att se, om inte för något annat så för att det är ett nyskapande exempel på den röra Västvärlden har försatt sig i gällande dessa saker. Intervjuaren försätter redan från början sig själv i en märklig självstrypande position genom att säga till Geller: "Uppenbarligen låg du bakom teckningstävlingen om profeten Muhammed i Texas. Uppenbarligen dog folk där. Det blev skottlossning."
Att presentera fakta på detta sätt är en märklig neutralitet. Precis som Geller påpekade för Burnett handlade det givetvis inte om att "folk dog" under teckningstävlingen. Två män kom dit i syfte att ställa till med massmord, sköt mot polismän och säkerhetsvakter (en skadades), och blev sedan dödade av polisens moteld. Men snart visade det sig att detta bara var inledningen till en viktigare poäng som CNN-intervjuaren planerade göra.
"Under det här Rita Muhammed-eventet i Texas visste du uppenbarligen att en del människor ser på det helt annorlunda än du gör. Du ser det som en konsthappening. De ser det som att visa bilder av profeten Muhammed, som inte får avbildas. Du vet det, uppenbarligen har du gjort andra liknande saker."
I samma ögonblick visar intervjuaren annonserna som Pamela Geller lät sätta upp i New Yorks tunnelbana, med budskapet "In any war between the civilized man and the savage, support the civilized man. Support Israel. Defeat Jihad" [I varje krig mellan en civiliserad människa och en barbar, stöd den civiliserade människan. Stöd Israel. Bekämpa Jihad]. CNN-intervjuaren gick sedan över till sin fråga: "Är du förvånad över att det finns människor som vill komma åt dig för att du använder sådana ord?"
Man kan säga mycket om detta. Till exempel, varför skulle någon vilja hugga huvudet av någon annan för att man sätter upp annonser som attackerar "barbarer"? För att bevisa att de inte är barbarer? Det är verkligen ologiskt att en sådan annons ofelbart skulle leda till våld. Hur som helst hade intervjuaren ännu inte nått sitt bottennapp. Det kom när Burnett drog upp "Southern Poverty Law Center" (SPLC), som hon sa "spårar upp hatgrupper i landet". Pamela Geller är på SPLCs lista över "hatgrupper".
Och sedan kom det makalösa: "De spårar upp hatgrupper. De satte dig på den listan. Inget rättfärdigar halshuggningar eller planer på sådana. Men ..."
Det sägs ofta med rätta att när det gäller viktiga saker i vår tid så är allt som sägs fram till "men" rena självklarheter. Det är sådant som alla förväntar sig att du ska säga och allt du behöver säga. Det är vad som kommer efter detta "men" som är viktigt. I det här fallet fortsatte Burnett: "Men det är viktigt att notera detta. Jag menar, häller du bensin på brasan? Njuter du på något sätt av att vara måltavla för sådana här attacker?"
Förmätenheten i frågorna kunde ligga till grund för en hel avhandling. Vi kan börja med hela tanken om att en självutnämnd och högst politiserad institution som Southern Poverty Law Center får avgöra vem som är hatisk och vem som inte är det. Det är att acceptera en organisation som ställer upp måltavlor, något de helt säkert och helt riktigt skulle fördöma alla andra för att göra.
Men ett tankemönster kring halshuggningskomplotten hade dykt upp. Det var samma mönster som kom igen några timmar senare när Robert Spencer intervjuades på CNN och fick den märkliga frågan om vad han hade gjort före attackförsöket för att försöka sträcka ut en hand till det islamiska samfundet i Boston. De förutsätter alltså att Geller och Spencer fick skylla sig själva för mordförsöken på dem. Om detta låter bekant, så beror det på att det är bekant. Detta är exakt vad vi har hört från vissa människor över hela det politiska spekrat efter januarimorden på satirtecknarna på Charlie Hebdo i Frankrike, efter mordet på en filmregissör och mordförsök på många andra under ett yttrandefrihetsmöte i Köpenhamn.
Givetvis har alla sina egna favoriter och hatobjekt. För en del människor i den franska "högern" precis som många i den internationella "vänstern", så fick den "vänsterextrema" satirtidningen Charlie Hebdo "skylla sig själva". Många av dem fick dock tala tyst för vid det tillfället var den jihadistiska "blasfemipolisen" väldigt framgångsrik. Men känslan var där – precis som den var i samband med de ickepolitiska kulturprofilerna som organiserade yttrandefrihetsmötet i Köpenhamn. Sådana gånger sätter sig ett beklämmande stort antal människor tillrätta i politikens skyttegravar. Bara för några veckor sedan, när PEN helt riktigt ärade medarbetarna vid Charlie Hebdo under en ceremoni i New York, försökte två av de överlevande tråkigt nog distansera sig från organisatörerna av Garland-utställningen.
"Att jämföra den här Pamela Geller-saken med Charlie Hebdo är larvigt", sa en av dem. En annan tillade: "Skillnaden mellan oss och dessa människor är att de anordningar tävlingar, antiislamiska tävlingar. Det är besatta ... Vi är inte besatta. Vi är bara besatta av nyheter, och hur världen utvecklar sig. Skillnaden mellan oss och Pamela Geller är att hon är besatt av islam. Hon vaknar varje morgon och tänker: Vad kan jag göra i dag för att trotsa dessa människor?
Man hade ju hoppats att fler människor vid det här laget – särskilt de som verkligen är nära skottlinjen – skulle inse att dessa skillnader inte är vad det handlar om. Dessutom kan sådana anklagelser gå i alla riktningar. Som jag nyligen skrev här är det omöjligt att stödja "vänstersidans" rätt att publicera Muhammedkarikatyrer, samtidigt som man förnekar någon från "högersidan" att göra detsamma. Lika lite som man kan försvara den som publicerar en sådan teckning utan att förstå vad han gör, men inte försvara den som publicerar en teckning i full vetskap om vad det betyder.
På samma sätt spelar det ingen roll om Pamela Geller faktiskt vaknar varje morgon besatt av islam, eller om Charlie Hebdos personal bara vaknar upp varannan morgon, eller då och då, och tänker på islam. Poängen är: Är det de gör lagligt och är det skyddat av våra lagar och traditioner? Svaret, i såväl Frankrike som Amerika, är: Ja.
Och därefter spelar det ingen som helst roll vilken politisk uppfattning eller andra böjelser en som främjar teckningar må ha, eller vad hans motiv för att göra det må vara. Det är inte vårt jobb att ta oss friheten att titta in i dessa människors hjärtan – som självutnämnda grupper som Southern Poverty Law Center gör – och försöka gissa vad deras avsikter är. Om det de gör är lagligt måste vi försvara dem. När några – som inte bara vill bryta mot våra lagar utan också mot våra sedvänjor och traditioner – försöker mörda dessa människor, kan vårt svar bara vara solidaritet med offren.
Vi har ingen rätt att göra oss själva till domare och jury för offer eller potentiella offer, lika lite som islamisterna har rätt att göra sig till självutnämnda bödlar. Det leder bara till att vi hjälper dem i deras arbete.