Turkiets "Val 2015" klarade de rättmätiga farhågorna om stort valfusk, vilket många trodde skulle stärka de styrande islamisterna och bana väg för ett värre-än-Putinskt totalitärt styre för president Recep Tayyip Erdogan.
Valresultatet är i sig självt det bästa beviset för att eventuellt valfusk till förmån för Erdogan var för litet ellet för dåligt för att spela en avgörande roll: Det styrande Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP) behövde minst 330 platser i parlamentet för att skriva om grundlagen så som Erdogan ville; de fick bara 258 vilket inte ens räcker till att bilda egen majoritetsregering. För första gången sedan AKP kom till makten 2002 är de i minoritet i parlamentet.
Ironiskt nog satte sig AKP emot Valmyndighetens beslut att räkna om rösterna i två provinser och tre städer – alla är för små för att ändra det faktum att Erdogan nu är den ensamme sultanen i sitt spatiösa presidentpalats för 5,3 miljarder SEK.
I ett uttalande om preliminära upptäckter och slutsatser sa OECDs internationella valobservatörer i Turkiet: "Parlamentsvalet 7 juni karaktäriserades av aktivt och högt valdeltagande, både under valrörelsen och på valdagen, vilket visade ett brett engagemang för demokratiska val ... Valet var generellt sett välorganiserat ... Överallt är valsystemet välutvecklat ... Rösträkningarna och sammanräkningen var transparenta, även om en del viktiga processfel noterades." Den preliminära rapporten nämnde ingenting om valfusk.
Turkiets västerländska vänner var också lyckliga. I ett gemensamt uttalande sa EUs höga representant för utrikesfrågor, Federica Mogherini, och EUs utvidgningskommissionär Johannes Hahn: "Turkiets allmänna val 7 juni hade ett valdeltagande på 86 procent, en tydlig signal om styrkan i den turkiska demokratin."
Jess Rathke, talesman vid amerikanska utrikesdepartementet, sa: "Vi gratulerar det turkiska folket till valdeltagandet vid gårdagens val." Han tillade att Washington ser fram emot att arbeta tillsammans med den nya turkiska regeringen och parlamentet.
Allt ser fridfullt ut om det inte vore för att Erdogan, den ende obestridde förloraren i valet, måste vara den olyckligaste mannen i Ankara. Och de turkiska väljarna har skapat en svår gåta för politikerna att lösa. För första gången sedan 2002 har turkarna ingen aning om vem som kommer att styra deras land, trots att det gått flera dagar sedan de röstade. Vilka är alternativen?
Rollistan:
Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP): Erdogans egen skapelse och murbräcka för islamistisk politik från 2002. Partiet har vunnit alla val, nationella och lokala, sedan dess och har drivit en enpartiregering. Erdogan som hade varit premiärminister sedan 2003, valdes i augusti 2014 till president och fick sin utrikesminister Ahmet Davutoglu vald till premiärminister. Enligt den turkiska grundlagen ska presidenten vara opolitisk, en princip som Erdogan glatt bröt mot. Han kampanjade för grundlagstillägg som skulle skapa ett exekutivt presidentskap. Alla grundlagsändringar kräver att 367 parlamentsledamöter röstar för dem, eller 330 om de godkänns i en folkomröstning. Med andra ord behövde Erdogan minst 330 ledamöter i parlamentet för att försegla sin enmansshow som en alldeles för stark president.
Det stora oppositionspartiet Republikanska folkpartiet (CHP): AKPs främsta politiska rival som förespråkar en sekulär stat och är emot AKPs islamistiska politik, såväl i Turkiet som utomlands. De är också emot AKPs stöd till jihadisterna i Syrien och Irak samt till Hamas.
Högerorienterade Nationella rörelsepartiet (MHP): Förde en våldsam anti-Erdogan och antikorruptionskampanj i valrrörelsen. MHP är postmoderna nationalister. Eftersom de står till höger var de förstahandsvalet för besvikna Erdogansupportrar. Tidigare har MHP stöttat AKPs åtgärder för att islamisera Turkiet, bland annat genom att ta bort förbudet för slöjor på skolor. De är inte islamister, men som nationalkonservativa kan de inte låta bli att kämpa för islamiska värderingar. Ett av MHPs viktigaste valbudskap var motståndet mot AKPs fredsförhandlingar med kurdiska rebeller.
Det prokurdiska Folkets demokratiparti (HDP): Den odiskutabla vinnaren i valet. Lyckades passera 10-procentsspärren till parlamentet, genom att mycket överraskande få 13 procent av rösterna. Kurder, i ett och samma parti, sitter nu för första gången i landets historia i parlamentet. HDP kampanjade mot AKP och Erdogan, och för fortsatta fredsförhandlingar med kurdiska rebeller. De förespråkar självständighet för sydöstra Turkiet där kurderna är i stor majoritet. Den karismatiske partiledaren har fördömt alla grundlagsändringar som skulle göra Erdogan till exekutiv president, eller leda till en koalitionsregering med AKP.
Scenariot:
För att kunna regera ensamma behöver ett parti enkel majoritet med 276 mandat i parlamentet som totalt rymmer 550 ledamöter. Det preliminära valresultatet visar följande:
- AKP: 258 (41%)
- CHP: 131 (25%)
- MHP: 80 (16%)
- HDP: 81 (13%)
Koalition och andra scenarier:
1. AKP+CHP (389 mandat): Detta är en "storkoalition" av tysk modell. Inget av partierna har uteslutit denna möjlighet, även om de sedan 2002 har varit värsta politiska fienderna. I dag framstår de som osannolika och "märkliga sängkamrater". Oddsen är emot detta alternativ, men en turkisk storkoalition är inte helt omöjlig. I detta scenario stannar Erdogan som president men med symboliska, inte exekutiva, befogenheter.
2. AKP+HDP (339 mandat): HDP kommer sannolikt att hålla sitt löfte och avstå från att bilda koalitionsregering med AKP. Men de kanske går med på att stödja en AKP-minoritetsregering. Vad skulle de få i utbyte? Återupptagande av fredssamtalen med de kurdiska rebellerna, grundlagsrättigheter för Turkiets kurder och en viss självständighet för det kurdiska sydost – frågor som är partiets själva existensberättigande. I detta scenario stannar Erdogan som president men med symboliska, inte exekutiva, befogenheter.
3. AKP+MHP (338 mandat): Detta är ett ganska starkt alternativ jämfört med de andra. Om det ska bli verklighet kommer MHP att insistera på att de tidigare AKP-ministrar som åtalades för korruption i den så kallade 13 december-skandalen, ställs inför rätta; ännu större begränsningar av Erdogans konstitutionellt definierade befogenheter samt skrotning av fredssamtalen med kurderna. Detta alternativ är inte troligt, om inte de två partierna kan kompromissa om alla de tre omtvistade frågorna. I detta scenario stannar Erdogan som president men med symboliska, inte exekutiva, befogenheter.
4. CHP+MHP+HDP (292 mandat): MHP utesluter varje koalition med det prokurdiska partiet, deras viktigaste fråga. Men en minoritetsregering med CHP+MHP skulle kunna få HDPs stöd, om nationalisterna kan smälta denna "pinsamma" situation och gå med på att ge kurderna "något slags självständighet". Ett högst osannolikt alternativ. Men om det osannolika ändå skulle inträffa stannar Erdogan som president men med symboliska, inte exekutiva, befogenheter.
5. Extraval: Enligt grundlagen måste president Erdogan upplösa parlamentet och utlysa nyval om inget parti kan bilda regering och få parlamentets förtroende inom 45 dagar efter valet. Ingen av Turkiets utmattade politiker vill ha nyval. De orkar inte med ännu ett val med oviss utgång och vill heller inte lägga ännu en förmögenhet på ett nyval. Partierna vet att ett extraval så snart skulle leda till mer eller mindre samma ovissa valresultat. Inte heller i detta scenario verkar det finnas något utrymme för ett värre-än-Putinskt Erdogan-styre.
Burak Bekdil, baserad i Ankara, är turkisk kolumnist på Hürriyet Daily och Middle East Forum.