Mellanöstern är igång igen. Viktigast är att ingen, vad det verkar, ens tänker på att stoppa Iran från att skaffa sig kärnvapenkapacitet – och i förlängningen flera andra länder i regionen, bland dem Saudiarabien, Turkiet och Egypten.
För det första är det farligt nog att en öppet expansionistisk regim, teologisk eller ej, får kärnvapen; Iran har nyligen visat att de är expansionistiska. För det andra och kanske ännu värre är att flera av länderna runt Iran redan har aviserat att de tänker bygga eller köpa kärnvapen de också; och antagligen redan har börjat. Islamiska staten, IS, ryktas också vara ute på marknaden för att köpa en kärnstridsspets; en sådan kan man tydligen köpa för omkring 3,5 miljarder SEK. Så vi kommer alla att kunna se fram emot okontrollerad och okontrollerbar spridning av kärnvapen.
Ovanpå allt detta ryktas det att amerikaner och européer är igång igen med att pressa Palestinska myndigheten, PM, till att förnya fredsförhandlingarna med Israel. Den Londonbaserade tidningen Al-Quds Al-Arabi citerade nyligen en högt uppsatt palestinier som föreslår att PMs ordförande Mahmoud Abbas träffar den israeliske premiärministern Benyamin Netanyahu för att kickstarta de strandade förhandlingarna.
Nya tecken på en upptrappning av antagonismen mellan palestinierna och Israel syns också i Vatikanens erkännande av Palestinska myndigheten som staten Palestina. Detta trots vandaliseringen av Födelsekyrkan i Betlehem och andra gärningar som lett till massutvandring av förföljda kristna från palestinska områden, och trots att PM har slagit sig ihop med terrorgruppen Hamas i den så kallade Enhetsregeringen. Denna union gjorde att Israel kunde anklaga dem för krigsbrott som egentligen bara Hamas utförde mot israeliska medborgare under förra kriget. Samtidigt försöker den vacklande Palestinska myndigheten avlegalisera Israel genom att anklaga landet för krigsbrott vid Internationella brottmålsdomstolen ICC. Dessa attacker bådar inte gott för vare sig Israel eller PM.
ICC i Haag meddelade också nyligen att den ensidigt ska undersöka Israel för de påstådda krigsbrotten under den senaste sammandrabbningen på Gazaremsan. Detta projekt kommer inte att sluta lyckligt för palestinierna, israelerna eller den politiserade "Jim Crow"-domstolen. [Jim Crow var beteckningen på de lagar som användes för att diskriminera svarta i USA, övers anm.] Dessutom visar det sig att FNs fällande dom mot Israel, Schabas-rapporten, skrevs redan innan rättegången börjat.
Obama-administrationen har också ökat trycket mot Israel, med allt annat än subtila hot. Susan Rice och andra källor i den amerikanska administrationen sa tidigt i mars att med tanke på Israels "vägran" att sluta fred, och på grund av deras egna tolkningar av Netanyahus uttalanden under israeliska valet, skulle Washington inte lägga in sitt veto mot europeiska förslag om att etablera en palestinsk stat.
President Barack Obama försökte 22 maj försäkra det judiska samfundet om motsatsen, och påstod att han var "hedersmedlem i den [judiska] stammen", men hans ord klingar falskt. Obama har skaffat sig ett rykte om att ljuga – som när han skyllde slakten på amerikaner i libyska Benghazi på en Youtubevideo (till och med två veckor efter att han visste att videon inte var orsaken) och när han snuvade folk på sitt "röda linjen"-åtagande när Syriens regering använde kemiska vapen mot sin egen befolkning.
Israelerna ser den amerikanska hållningen som en antiisraelisk vendetta grundad på Obamas personliga ogillande av såväl Israel som Netanyahu. Även om Netanyahu har sagt att detta kanske inte är den lämpligaste tiden för att etablera en palestinsk stat, så har han faktiskt aldrig ändrat sin grundläggande politik: Att en palestinsk stad skulle kunna ligga i Israels intresse.
Vad Netanyahu med rätta sa – hur svårt det än kan vara att erkänna att han hade rätt – är att med tanke på det nuvarande regionala kaoset så vore etablerandet av en palestinsk stat just nu liktydigt med etablerandet av en terrorstat på Västbanken. Det skulle helt enkelt leda till det som förskönande kallas "ytterligare regional destabilisering" – med andra ord: Krig. Att erkänna en palestinsk stat nu skulle dessutom uppmuntra terroraktiviteter genom att ge de extremistiska islamiska element som för närvarande opererar från Nordafrika, Jemen, Syrien, Libanon och Irak – ännu mer territorium från vilket de kan expandera sin verksamhet.
Detta nya islamisk-extremistiska land-och-maktövertagande kan jämföras med det Hamas gjorde när de tog över Gazaremsan efter att Israel ensidigt drog sig tillbaka 2005; eller med IS-övertagandet av Syrien och Irak när USA drog sig tillbaka eller misslyckades med att agera. För närvarande hotar Hamas och IS på Gazaremsan säkerheten för såväl Israel som Europa.
Ett nytt islamiskt emirat på Västbanken just nu skulle också vara farligt för Jordanien. Även utan ett sådant emirat måste Jordanien klara de flyktingvågor bland vilka islamistiska terrorister opererar för att infiltrera kungariket – i syfte att slänga ut hashemiterna och förvandla Jordanien till ett område som styrs av IS eller Muslimska brödraskapet.
Med tanke på Irans försök att exploatera svagheten hos sunniislam i Syrien, Irak, Jemen, Libanon och Bahrain, finns det nog inget behov av ännu en islamisk arena i Jordanien.
Avsevärd press riktas nu också mot Palestinska myndigheten på att återuppta förhandlingarna med Israel. En del av pressen kommer från förre amerikanske presidenten Jimmy Carters möjligen välmenande, men helt kontraproduktiva, krav på att palestinierna ska hålla val.
Alla opinionsmätningar inom Palestinska myndigheten indikerar att om val hade hållits i dag skulle Hamas vinna en jordskredsseger, precis som 2006.
Olyckligtvis ser många beslutsfattare i såväl USA som Europa situationen genom sina västerländska, demokratiska glasögon. Den förödande Hamas-segern vid studentkårsvalet vid Bir Zeit-universitetet nära Ramallah, borde ha fungerat som en ögonöppnare. Tyvärr ignorerades den.
Mahmoud Abbas har ett dilemma. Om val hålls i Palestinska myndigheten och Hamas – vars enda öppet deklarerade skäl för sin existens är att förgöra Israel – vinner, kommer PM att upphöra att existera och därmed kan Israel undvika fredsprocessen i evig tid.
Om val däremot inte hålls, kommer Mahmoud Abbas att fortsätta styra utan vare sig internationell eller palestinsk legitimitet. Inte nog med att hans fyraåriga mandat gick ut för sex år sedan – numera representerar han knappt ens palestinierna på Västbanken.
De knappt två miljoner palestinierna på andra sidan Israel, Gaza, representeras nästan helt av Hamas även om IS gör upprepade försök till inbrytningar. Abbas kan därför inte representera "det palestinska folket" i någon seriös politisk process. Förslaget att hålla val är därför bara pinsamt för Abbas, och ignoreras i allmänhet.
Tragiskt nog har PM på Västbanken, för att höja sin status i området, vidtagit en rad förhastade, motsägelsefulla och farliga åtgärder. Sedan PMs chans att kontrollera Gazaremsan för evigt försvunnit har PM, för att säkra sin egen överlevnad, börjat säkerhetskoordinera med Israel. Detta för att förhindra ännu mer omstörtande verksamhet från Hamas på Västbanken.
Samtidigt har högt uppsatta figurer i PLO och PM börjat tävla med Hamas i att utfärda högljudda och extremistiska budskap till den palestinska befolkning som blir allt mer radikaliserad – så radikaliserad att de nu stödjer Hamas och IS.
Ändå fortsätter Mahmoud Abbas och hans högt uppsatta medarbetare att hålla formella ceremonier för att hylla terrorister som dödats under attacker mot israeliska mål.[1] Abbas fortsätter också att fira "shaheeds" [de som dör för islam, oftast kallade martyrer] som dödat dussintals israeler i självmordsattacker. Abbas uppför monument, uppkallar torg efter dem och håller idrotts- och schackturneringar till deras ära.
På årets Nakba-dag 15 maj – "katastrofens dag" som alltså var 67-årsdagen av staten Israels tillkomst – lovade Mahmoud Abbas de palestinska massorna att de ockuperade territorierna och den palestinska diasporan snart skulle återställas till den oberoende staten Palestina. Han svor också på att "motståndet" – det vill säga det väpnade våldet och terrorismen mot Israel – ska fortsätta tills målet är uppnått: Förgörandet av Staten Israel och etablerandet av Palestina på dess ruiner.
Dessa avsikter är ingen hemlighet för israelerna. Därför litar de inte på honom när han säger att han vill ha "fred". Bara blåögda västerlänningar vägrar tro Mahmoud Abbas när han försäkrar palestinierna att hans avsikt är att förgöra Israel.
Den spänning som avsiktligt skapas av Palestinska myndigheten har blodspillan som enda mål – både palestinskt och israeliskt. Taktiken används oftast när graden av våld understiger det som PM finner acceptabelt. Då tar man fram den gamla ramsan som först myntades av den antiisraeliske shejken Ra'ed Salah (vars yttrandefrihet skyddas av israelisk lag): "al-Aqsa-moskén är i fara!"
I början av maj 2015 skapade shejk Yusuf al-Dayis, PMs minister för religiösa frågor [Waqf], rubriker i den palestinska tidningen Al-Quds med det uppviglande påståendet att hela den muslimska nationens öde hängde på 35 tunnland på Tempelberget. Han tog till och med fram en lista över vad han påstod var israeliska "attacker" mot al-Aqsa-moskén. Trist nog för honom kan besökare på Tempelberget varje dag se de helt omåttliga säkerhetsåtgärder israelerna använder för att skydda platsen. I själva verket visar det sig att varje gång palestinierna vill provocera fram ännu en meningslös omgång av våld och slakt, säger de: "al-Aqsa-moskén är i fara!" Det orsakar alltid hundratals döda på båda sidor och absolut ingenting uppnås.
Senast en moské faktiskt skadades var när Hamas helt nyligen på Gazaremsan använde tre bulldozrar för att förstöra en salafistmoské. Hamas påstod att det var en hämnd för en påstådd salafistattack mot Hamas "jihad-krigare" söder om Khan Yunis. Källor på Gazaremsan bekräftade att sju salafist-jihadister greps i moskén och att Hamas nyligen grep 30 salafist-jihadister tillhörande Ansar Bayt al-Maqdis. Eftersom de sått terrorism på Gaza skördar Hamas nu resultatet: En terrorism som löper amok.
Alla bevis tyder på att etablerandet av en palestinsk stat nu skulle skapa en islamistisk terroristenhet. Varje gång regeringar uppmanar islamistiska rörelser, eller ignorerar dem i förhoppningen om att de ska attackera någon annan, drabbas de av en bumerang på sina egna bakgårdar och därefter grannarnas. Detta kommer att hända Syriens Bashar Assad, som lät Hamas och andra terrorgrupper etablera sig i Damaskus. Den förre PM-ordföranden Yassir Arafat släppte in Hamas i sitt område och nu får det palestinska folket tillbaka av Hamas. Arafat trodde helt felaktigt att han genom att släppa in Hamas skulle få hjälp att tvinga Israel till eftergifter. Mahmoud Abbas trodde att han genom att bilda en Enhetsregering med Hamas skulle ge PM en enad front som skulle ge honom mer pengar och diplomatiska eftergifter från Europa. Men i augusti förra året fick Abbas vetskap om en mordkonspiration från Hamas mot honom. "Vi har skapat en nationell enhetsregering och ni planerar en kupp mot mig", sa han till Hamasledaren Khaled Mashaal.
De islamistiska terrorenklaverna är resultatet av att Muslimska brödraskapets doktrin fritt fått spridas i Mellanöstern och i det demokratiska Väst. De ännu isolerade händelser med blodspillan i Europa, Afrika och USA är bara början på en lång, blodig kampanj i syfte att uppsluka världen.
Gaza har redan förlorats till Hamas och kanske snart till IS. Libyen och Libanon kan följa härnäst. Om Väst pressar palestinierna och Israel att bilda en palestinsk stat nu, kommer Västbanken och Jordanien att stå näst på tur. Att tillåta det expansionistiska Iran att få kärnvapenkapacitet kommer att kasta regionen ut i krig.
Vi palestinier som lever under Palestinska myndigheten och i Israel har inte slutat drömma om en palestinsk stat, men vi har också sett kaoset runt omkring oss och är tacksamma att katastrofen ännu inte har skadat oss eller våra familjer.
En del palestinska politiker har börjat använda mer extrem retorik för att finna nåd hos israeliska araber, men trots tendensen mot extremism och terrorism i det palestinska samhället är det helt säkert att även om etablerandet av en palestinsk stat skjuts upp så hoppas de flesta palestinier att Västvärlden inte begår misstaget att låta Iran få kärnvapen. Ett Iran med kärnvapen skulle bli en mardröm som får Nakba att se ut som en trailer.
Bassam Tawil är vetenskapsman baserad i Mellanöstern.
[1] För senare exempel se: "Fatah glorifies arch-terrorist who planned killings of 125," 14 maj 2015; "PA honors 3 terrorists who lynched two Israeli reservists," 11 maj 2015; "PA sports presents terrorist murderers as role models," 4 maj 2015.