Vi palestinier fortsätter försätta chans efter chans. Nu håller vi på att missa ännu en chans till fred.
Den geografiska och politiska verkligheten i Mellanöstern ler inte mot palestinierna. De länder som fram till Arabiska våren utövade störst press på Israel att förhandla med oss, har blivit svaga. En del av dem är i sönderfall och andra ser, i denna värld av konstiga sängkamrater, Israel som en partner i kampen mot den gemensamma fienden Iran. Våra arabiska bröder upplever nu oss som besvärliga och marginella i sin egen kamp för att överleva hoten från ayatollornas kommande kärnkraft i Iran och radikala islamister som IS.
Vi palestinier förstår inte de enorma förändringarna i regionen. Vi vet inte hur vi ska vända dem till vår egen fördel. Fram till nu har Arabiska ligan lagt in sitt veto varje gång Israel har erbjudit oss ett attraktivt förslag. Detta hände på Camp David när Ehud Barak erbjöd Yassir Arafat aldrig tidigare skådade eftergifter, bland dem delar av Jerusalem. De arabiska ledarna var emot förslaget, tryckte ner oss i vår nuvarande misär och vi fick inget ut av det. Men även om det nuvarande kaoset i regionen har försvagat både arabstaterna och palestinierna, kan det nu finnas möjligheter till kompromisser med Israel.
Saudiarabien har nyligen återupplivat det arabiska initiativet från 2002. Detta drag betyder att araberna nu är beredda att låta palestinierna kompromissa om smärtsamma ting som Jerusalem, gränser och flyktingar.
Problemet är att vi fortfarande vägrar släppa kravet på rätten till återvändande för alla flyktingar från 1948 och att vi vägrar erkänna Israel som en judisk stat.
Vår envishet har fått israelerna att än en gång vända ryggen åt det saudiska initiativet. Eftersom judarna föga förvånande är ovilliga att skriva under sina egna dödsdomar, är det helt rimligt att de vägrar gå med på några arrangemang som inkluderar kravet på flyktingarnas "rätt att återvända" till Palestina – vilket på ett farligt sätt skulle försätta Israels demografi i obalans.
Dessutom oroar sig såväl judar som många palestinier för att ett nytt Hamas eller en IS-stat ska etableras på Västbanken. Båda har redan "halva foten inne" och försöker kapa åt sig mer.
Det var inte rättvist av oss att försöka få Israel utslängt från FIFA bara för att de håller koll på idrottsmän som reser in och ut ur Gazaremsan, som ju kontrolleras av Hamas. Helt nyligen greps Sanaa Muhammad Hussein Hafi från Nuseirat på Gazaremsan, när hon försökte smuggla pengar från Gazaremsan till Västbanken avsedda för Hamasfångar. Dessutom greps den palestinske idrottsmannen Sameh Fares från Qalqiliya med pengar från Qatar som skulle finansiera Hamas-aktiviteter.
När IS-agenter på Gazaremsan fortsätter attackera Israel med sporadisk raketeld, gör Hamas ingenting för att förhindra dem. Tittar man på den nuvarande upptrappningen så måste Palestinska myndighetens (PM) agerande kallas minst sagt hycklande: Å ena sidan samarbetar PM med Israel för att hålla terroristvapen och finansiering från utlandet borta från Västbanken och Gazaremsan, å andra sidan försöker PM få Israel bojkottat internationellt för att Israel av säkerhetsskäl har skärpt kontrollerna av idrottsmän.
Då anklagar PM Israel för att blanda ihop sport och politik, trots att palestinierna blandar sport och politik hela tiden, och dessutom kastar in terrorism. Det var palestinier som dödade elva israeliska idrottsmän i München [OS 1972, övers anm]. Ända sedan dess har PM organiserat idrottsevent för att glorifiera de palestinska "terroristhjältarna" som spränger sig själva i självmordsattacker och dödar hundratals israeler.
Om vi vore ärliga mot oss själva skulle vi inse att medan vi väsnas om bojkotter och ägnar oss åt småaktig boxning mot Israel, så blir israelerna allt starkare.
Mitt framför våra ögon har Israel blivit en energisk industriell-, jordbruks- och high tech-kraft. I vår dårskap försöker vi orsaka småskador, gläfsa vid deras hälar och irritera dem. Vi lurar oss själva att tro att varenda bojkott och internationell politisk utpressning kommer att förändra deras position. Bojkotten gör dem bara ännu mer effektiva. De finner bara nya marknader för sina varor, såsom microchip, vetenskapliga uppfinningar, medicinsk utrustning och läkemedel – sådant som världen inte längre kan klara sig utan. De kommer utan tvekan att vinna nästa slag, precis som de vann försöket att slänga ut dem från FIFA.
Viktigast av allt: Vi har fortfarande inte förstått att våra ansträngningar att skada Israel inte förbättrar vår egen situation – de gör den bara värre. Våra försök att få till en bojkott får oss bara att framstå som småaktiga, gnälliga barn som skulle kunna skära av oss våra egna näsor bara för att komma åt våra ansikten. Vi fortsätter försöka skada dem på sätt som bara skadar oss själva. Och vi gör det samtidigt som vi struntar i den viktigaste frågan: Fredsförhandlingar som faktiskt skulle förbättra våra liv.
Vår oförmåga att förbättra vår egen framtid blir värre av desinformation. Vi tror att eftersom Västvärlden hatar judar kommer de att stödja oss. Vi gläder oss åt små framgångar, såsom att då och då skada Israel i FN och andra internationella organ, men är vi verkligen beredda att sticka ut båda våra ögon om vi tror att judarna bara förlorar ett? Kommer deras smärta att få oss att må bättre, även om vi är blinda?
För israelerna fortsätter livet, det till och med fortsätter förbättras. Vår nuvarande miserabla situation illustreras väl av det gamla arabiska ordspråket: "När kamelen faller kommer han att attackeras med många knivar."
Under den första och andra intifadan uppmanade det palestinska ledarskapet till bojkott av israeliska produkter och att palestinier inte skulle gå till jobbet i Israel. Resultatet var att vi fortsatte köpa israeliska produkter på svarta marknaden till dubbla priset, och ovanpå det förlorade tiotusentals palestinier, som arbetade på byggen och andra arbetsplatser i Israel, för evigt sina jobb. Sedan dess har några av dem infiltrerat sig tillbaka illegalt, och arbetar nu för halva lönen.
Det var vi som skadade oss själva. När israelerna blev utan palestinska arbetare, vände de sig helt enkelt till utländsk arbetskraft, prefabricerade byggprodukter och andra industriella uppfinningar. Alltså är vi skyldiga till att tiotusentals palestinska familjer blev hungriga och fortfarande är hungriga. Detta är precis det slags katastrof som vi palestinier ännu en gång kommer att utsätta oss själva för om bojkotten av varor från bosättningarna lyckas.
Tusentals, om inte tiotusentals, palestinier kommer att bli arbetslösa, hungriga och mogna för radikalisering. Än en gång låter vi oss dras med av fantasin om att det hämnande Väst kommer att stödja oss för att skada judarna, men ännu en gång är det de palestinska arbetarna i bosättningarnas fabriker som får sparken. Israelerna kommer att fortsätta blomstra. De har redan hittat nya marknader.
Tillfälliga svar på det palestinska kravet om bojkott lurar oss att ännu en gång tro att vi har satsat på en vinnande häst. I verkligheten finns det ingen grund för vår tillfredsställelse: Världen kommer aldrig att vända ryggen åt israeliska produkter och uppfinningar – från usb-stickor och navigationsappen Waze till hjärtartärvidgande spiraler och alla andra geniala uppfinningar som är frukten av Israel. Inte bara Israel inom gränserna före 1967, utan också från bosättningarna på Västbanken. Vi borde sluta vara så naiva. Världen kommer aldrig att ge upp sin datoranvändning, sina medicinska, jordbruks- och nya produkter för vår skull.
De enda som blir nöjda med vår uppmaning till bojkott är Europas islamister. Eftersom geopolitik baseras på intressen så samarbetar den arabmuslimska världen i hemlighet med Israel om känsliga säkerhetsfrågor, medan de bakom vår rygg skrattar åt oss och våra ineffektiva bojkotter. Israel har handelsavtal med arabländerna värda tiotals miljoner dollar. De sätter falska klistermärken på sina produkter, de arabiska länderna känner till det och bryr sig inte; varorna är bra, de köper dem, ler och håller tyst.
Genom att envist hålla fast vid våra positioner spelar vi Israel i händerna och gör det möjligt för landet att undvika genuina fredsförhandlingar med oss – förhandlingar som skulle tvinga Israel att göra eftergifter och etablera en palestinsk stat på Västbanken och Gazaremsan.
Den israeliske premiärministern upplever just nu en våg av popularitet eftersom han har bjudit in Mahmoud Abbas att återvända till förhandlingsbordet, medan den palestinske ledaren vägrar. Av småaktighet och i tron att han därmed skadar Israel, ger han Netanyahu exakt vad denne vill ha. Mahmoud Abbas är fullt medveten om att förutom att orsaka liten taktisk skada, så har han ingen chans att ändra Israels position och genomskinliga politiska manövrerande.
Mahmoud Abbas är rädd för att åka till Gazaremsan och rädd för Hamas. Som en följd av ryktena om att Hamas i det tysta arbetar för att få till ett vapenstillestånd med Israel, hotar Abbas med att upplösa den nationella enhetsregeringen.
I mars 2015 uppmanade Abbas rådgivare Mahmoud Habbash araberna och muslimerna att attackera Hamas på samma sätt som saudierna och deras allierade attackerade de Iranstödda Houthi-rebellerna i Jemen. Under tiden anklagade den högt uppsatte Hamastjänstemannen Salah al-Bardawil Palestinska myndigheten för att ligga bakom den bilbomb som riktades mot Hamasledaren Ismail Haniyeh.
Det är inte så man bygger en palestinsk stat. Medan vi rullar tummarna får IS makt i Gazaremsan och skjuter raketer mot israeliskt territorium. Det finns nu fickor av IS-agenter även på Västbanken. Medan hotet från radikal islam hänger tungt över Mellanöstern fortsätter vi att darra och trampa vatten, och ställa omöjliga krav som minskar möjligheten för en palestinsk stat i en nära framtid till noll. Och missar därmed ännu en möjlighet.
Bassam Tawil är vetenskapsman baserad i Mellanöstern.