Några dagar efter massakern på 30 britter på en tunisisk strand använde den brittiske premiärministern David Cameron en BBC-intervju till att kritisera mediebolaget och andra som använder termen "Islamiska staten". Camerons förslag var att mediebolaget antingen skulle säga den "så kallade Islamiska staten", använda förkortningen "ISIL" eller den arabiska termen "Daesh".
Inget av förslagen fungerar. Irländska republikanska armén, IRA, var aldrig Irländska republikens "armé". Det var en grupp sekteristiska terrorister som hävdade att de slogs för ett samhälle som till stor del äcklades av deras handlingar. Ändå, under den bomb- och mordkampanj som varade i tre decennier talade BBC aldrig om IRA (Irländska republikanska armén), som det "så kallade IRA". Gruppen kallade sig själva för IRA och därför talade journalister och andra om dem just så. Man kan vilja kalla dem alla möjliga saker, men att välja det namn deras ledare använder är det lättaste alternativet när man ska presentera fakta och inte dras ner i nomenklaturan.
Premiärministerns andra förslag – att Islamiska staten ska kallas "ISIL" eller "Daesh" – är lika dömt att misslyckas. För ISIL betyder ju helt enkelt "Islamiska staten i Irak och Levanten", medan "Daesh" är den arabiska förkortningen för samma sak. Om syftet med alla dessa ordlekar är att allmänheten inte ska förknippa "Islamiska staten" med islam, kommer det inte att fungera. För vad händer om någon frågar vad ISIL eller Daesh betyder? Vad ska folk då svara?
Givetvis skulle premiärministerns problem bli exakt detsamma som han och andra världsledare hamnar i när de säger att "islam är fredens religion". Vad de helt förståeligt försöker göra är att skilja mer än en miljard muslimer över världen (och särskilt de tiotals miljoner muslimerna i västerländska demokratier) från våldsamma jihadister inom deras religion. Samtidigt hoppas de – återigen helt förståeligt – kunna ge budskapet till den icke-muslimska allmänheten att de inte ska skylla andra muslimer för de handlingar den våldsamma minoriteten utför.
Det är ett berömvärt mål, men dömt att misslyckas eftersom allmänheten inte längre använder politiker eller mainstream-medierna som sina enda informations- eller nyhetskällor. De vet precis hur man går ut på internet och letar reda på saker, och det är just avgrunden mellan det politikerna säger och det allmänheten själva kan ta reda på som i det långa loppet är farligt.
 Varför tror allmänheten inte på dem när de förklarar att den "så kallade Islamiska staten" inte har något med islam att göra? Till vänster den brittiske premiärministern David Cameron, till höger USAs president Barack Obama. |
Allt detta är egentligen en påminnelse om att vi är i krig med IS, ett krig där vi klarar oss mycket dåligt. Fundera på en sak som Camerons amerikanska motsvarighet sa en vecka efter Camerons uttalande. Under en presskonferens på Pentagon sa president Barack Obama även han att gruppens namn inte får nämnas. Vid detta tillfälle sa presidenten att kampen mot IS "inte bara är en militär ansträngning". Han fortsatte med att "ideologier bekämpas inte med vapen, de bekämpas med bättre idéer och mer attraktiva och mer övertygande visioner".
Att säga att många människor tror att bara en militär lösning kan fixa IS-problemet är givetvis att bygga ett halmgubbe-argument. Ändå är det nästan omöjligt att förneka att det bästa för IS just nu (och för deras nuvarande rekryteringsoffensiv) är att de inte bara verkar vara på offensiven utan på väg uppåt – och vinner terräng både bokstavligt och bildligt. När de tar över städer i det som brukade vara Syrien och Irak blir radikaliserade unga män och kvinnor, som kanske har vacklat i frågan om de ska hoppa på tåget, knuffade i deras riktning. Men om man utplånar IS militär, skulle den starka lockelse som IS utgör helt enkelt försvinna. Om det inte finns något att ansluta sig till, kan ingen ansluta sig.
President Obama har rätt när han säger att ingen ideologi kan krossas på slagfältet allena. Förstörelsen av den nazistiska fascismen på 1940-talet uppnåddes inte bara genom dess massiva militära förlust, utan för att världen blev medveten om ondskan i den nazistiska ideologin, dess förtappade moral och etiska kollaps. Om den totala förstörelsen av IS ideologi ska kunna uppnås, måste man förstå detta. Och här borde USA och dess allierade fundera på vad som gått snett. Även om det antal medborgare vi förlorar till IS är försvinnande litet (även om det är många i Mellanöstern och Nordafrika), så borde vi fundera på hur många vi förlorar i PR-kriget mot denna grupp. Medan nazisterna försökte dölja sina värsta brott för världen, så spelar IS-följarna in och sprider videofilmer av sina. Man skulle kunna tro att det inte ens existerar någon moralisk tävlan mellan fria, öppna och demokratiska samhällen och ett samhälle som halshugger kvinnor för häxeri, kastar misstänkta bögar från höghus, halshugger andra muslimer och kristna, bränner folk levande – och dessutom videofilmar ohyggligheterna och skickar ut dem över världen. Men det gör det. Och det beror inte på att IS har "bättre idéer och mer attraktiva och mer övertygande visioner", utan på att dess lockelse kommer från en särskild ideologisk-religiös världsbild som vi aldrig kan bekämpa om vi vägrar förstå den.
Det är därför David Camerons inpass var så viktigt. Den strategi som han och Barack Obama hoppas ska övertyga allmänheten om att IS inte har någonting med islam att göra, är samma taktik de använder när de försöker övertyga unga muslimer om att inte ansluta sig till IS. Taktiken är att förneka det som muslimer och icke-muslimer lätt kan se och ta reda på själva: Att IS har mycket med islam att göra – visserligen den värsta möjliga versionen av islam, både för muslimer och icke-muslimer, men likväl en version av islam.
IS må förgöra sin egen trovärdighet bland människorrättsaktivister och liberala demokratier. Frågan är om de förstör sin trovärdighet bland människor som vill vara väldigt islamiska och tror att IS är vägen för dem. Förstå i stället vad de säger och vari lockelsen ligger, och räkna ut ett sätt att underminera dessa saker, så kommer IS att kunna krossas inte bara på slagfältet utan även vad gäller visioner. Men om vi vägrar erkänna vad som driver dem eller varifrån de säger sig få sin legimitet, så har problemet bara börjat.