Vad exakt är det Obama-administrationen tror har förändrats hos Irans ledare? Av alla frågor som är obesvarade kring P5+1-avtalet med Iran, är detta nog den mest obesvarade av alla.
Det måste trots allt finnas något en västerländsk ledare ser när han försöker "normalisera" relationerna med en skurkstat – det Richard Nixon såg i det kinesiska kommunistpartiet som övertygade honom om att en upptining av relationerna var möjlig, eller vad Margaret Thatcher såg i Mikhail Gorbatjovs ögon som övertygade henne om att här äntligen fanns en motpart man kunde lita på.
När allt kommer omkring är signalerna från Iran till omvärlden fortfarande dåliga. Förra fredagen i Teheran, just när P5+1 sydde ihop sitt paket med iranierna, firade Iran "Al-Quds-dagen". Ayatolla Khomeini införde dagen i den iranska kalendern, en dag då de anti-israeliska och anti-amerikanska känslorna är tydligare än vanligt. Uppmuntrade av regimen marscherar tiotusentals iranier på gatorna och skriker om slutet för Israel och "Död åt Amerika". Inte bara israeliska och amerikanska flaggor brändes – brittiska flaggor sattes också i brand. En sentimental påminnelse om att Iran är det enda land som fortfarande tror att Storbritannien styr världen.
Den senaste i en lång rad "moderata" iranska ledare, president Hassan Rouhani, dök själv upp vid en av paraderna för att se israeliska och amerikanska flaggor brännas. Ingrep han? Förklarade han för massorna att de hade fått det om bakfoten – att Amerika nu är vår vän och att de åtminstone borde koncentrera sig på att massbränna Davidsstjärnor? Nej, han deltog precis som vanligt och massorna reagerade som vanligt.
Samma sak hände för några veckor sedan när det iranska parlamentet samlats för att diskutera Wien-avtalet. Efter viss dispyt avslutades det hela med att ledamöterna skanderade "Död åt Amerika".
Är man snäll kanske man skulle säga att det är oviktigt - att när iranierna ropar "Död åt Amerika" är det mest en gammal invand reflex. Det är precis det vi får höra – att dessa budskap "bara är för inhemsk konsumtion", och inget betyder.
Om man för ett ögonblick lägger deras ord åt sidan, vad är det med Irans agerande som har förändrats så mycket att den amerikanska regeringen är övertygade om att regimen håller på att förändras?
Internt har inget förändrats gällande regimens förtryck av sitt eget folk – de fortsätter hänga människor för ett stort antal "brott", allt från homosexuella till poeter som gjort sig skyldiga till "blasfemi".
Iran hängde mer än tusen av dessa interna "fiender" under de arton månader förhandlarna satt i Wien och mejslade ut ett avtal. Iran är fortfarande den glupskaste, mest ambitiösa och kanske den enda framgångsrika stormakten i regionen. Under åren som gått sedan "Arabiska våren" började är Iran det enda land som verkligen lyckats stärka sitt grepp om regionen. Landet har nu en kraftigt ökad närvaro i Jemen, Irak, Syrien och Libanon. De fortsätter beväpna terrorister, inklusive Hizbollah som i sin tur fortsätter bygga på sitt lager av raketer och annan ammunition vid Israels norra gräns.
Iran har inte släppt de fyra amerikanska gisslan de fortfarande har. De är pastor Saeed Abedini, vars brott är att han konverterat till kristendomen, Washington Post-journalisten Jason Rezian, som helt grundlöst anklagas för spioneri, den förre marinsoldaten Amir Mirza Hekmati, som åkte till Iran för att hälsa på sin mormor samt den pensionerade DEA- och FBI-agenten Robert Levinson, som fördes bort för åtta år sedan och inte har hörts av sedan i början av 2013. Detta trots att Iran i sista minuten bad att få slippa förbudet för konventionella vapen vilket P5+1 gick med på – utan att få något tillbaka för sin totala kapitulation.
Utifrån sett verkar mycket lite ha förändrats i Irans retorik och mycket lite har förändrats i regimens uppträdande. Det är därför mysteriet om vad den amerikanska regeringen och dess partner ser i ayatollornas ögon är dubbelt märkvärdigt.
Med tanke på avtalets innebörd är det exceptionellt viktigt att någonting faktiskt har förändrats. Under det kommande årtiondet, i utbyte mot "inspektioner" av vissa iranska platser, kan ayatollorna glädja sig åt en handelsexplosion och en kontant-bonus på 140 miljarder dollar för tidigare frysta tillgångar. Bara som en början. Under samma årtionde ska man lyfta restriktionerna på – bland annat – försäljning och köp av konventionella vapen och ammunition. Iran kommer äntligen att kunna köpa det efterlängtade luftvärnssystem som ryssarna (som också satt med vid bordet i Wien) vill sälja till dem. Detta system – bland världens mest avancerade missilsystem – kommer att kunna skjuta ner alla amerikanska, israeliska eller andra plan som skulle kunna flyga in för att förstöra Irans kärnenergiprojekt. Men det är väl bara oempatiska personer som undrar varför Irans härskare köper den teknologi de behöver för att förhindra attacker mot deras kärnenergiprojekt, samtidigt som de lovar amerikanerna att inte utveckla kärnvapen.
Och det är viktigare än någonsin att de hoppfulla tecken den amerikanska regeringen sett stämmer. För bortsett från ett internt uppror – som Wienavtalet gjort mer osannolikt än någonsin (genom att stärka regimens diplomatiska och ekonomiska grepp) – blir det med stor sannolikhet så att mullorna sitter kvar vid makten i Iran under nästa årtionde och längre än så.
I USA, Tyskland, Frankrike och Storbritannien är det däremot ingen som vet vem som sitter vid makten. I Storbritannien kan Labour ha kommit till makten med utmanaren Jeremy Corbyn i spetsen – en man som flera gånger öppet har hyllat Hamas och Hizbollah som sina "vänner". Det skulle utan tvekan förändra dynamiken.
Men låt oss bortse från en sådan osannolik situation och i stället förutsätta att Storbritannien och Amerika fortsätter som vanligt. Om tio år har fyra amerikanska regeringar övervakat avtalets genomförande och granskat hur den iranska regimen lever upp till inspektionerna.
I Storbritannien har det funnits minst två nya regeringar. Vem säger att alla dessa olika regeringar – oavsett parti eller politisk inriktning – kommer att vara lika uppmärksamma, veta vad de ska leta efter och kännas lika robusta angående "åter-sanktioner" och andra detaljer i avtalet som undertecknarna verkar förvänta sig? Är det möjligt att iranierna faktiskt vet detta?
Kanske finns det trots allt något i ayatollornas ögon. Kanske har utrikesminister John Kerry och president Barack Obama verkligen tittat in i de iranska ledarnas ögon och sett ett leende. Men om leendet verkligen beror på det de tror, är förstås en helt annan fråga.