Antalet våldsbrott begångna av invandrare från Mellanöstern och Balkan har eskalerat till svindlande nivåer i den tyska industristaden Duisburg. Situationen är nu så allvarlig att delar av staden betraktas som "laglösa", så kallade "no go-zoner", dit polisen inte vågar åka, enligt en hemlig rapport som tyska tidningen Der Spiegel tagit del av.
Rapporten har tagits fram av polisdistriktet Nordrhein-Westfalen, Tysklands folkrikaste delstat (och den delstat som har högst andel muslimer), och den varnar för att myndigheterna håller på att förlora kontrollen över problemområden och att polisens förmåga att hålla ordning "inte kan garanteras på lång sikt".
I staden Duisburg bor cirka 500 000 människor, varav 60 000 (till största delen turkiska) muslimer, vilket gör staden till en av Tysklands mest islamiserade. De senaste åren har det också tillkommit tusentals bulgarer och rumäner (inklusive sinti och romska zigenare), vilket resulterat i en explosiv, etnisk-religiös tryckkokare.
Enligt Der Spiegel:
"Det finns distrikt där invandrargäng tar över hela tunnelbanetåg. Boende och affärsidkare skräms och tystas. Folk som åker spårvagn på kvällar och nätter beskriver upplevelsen som 'en mardröm'. Poliser, särskilt kvinnliga, är föremål för 'höga nivåer av aggressivitet och respektlöshet.'
På medellång sikt kommer ingenting att förändras, enligt rapporten. Anledning: hög arbetslöshet, få jobbmöjligheter för invandrare som är okvalificerade för den tyska arbetsmarknaden, och etniska spänningar mellan migranter. Polisen i Duisburg vill nu stärka sin närvaro på gatorna och övervaka kriminella mer konsekvent.
Experter har en längre tid varnat för att problemområden var potentiella no go-zoner. Ordföranden för tyska polisfacket, Rainer Wendt, sa för flera år sedan till Spiegel Online: 'I Berlin eller i norra Duisburg finns det områden där kollegerna knappt vågar stanna bilen – för att de vet att de kommer att omringas av 40-50 män.' Dessa attacker är en 'medveten utmaning av statens auktoritet – attacker genom vilka förövarna uttrycker sitt förakt för vårt samhälle'."
Den läckta rapporten dyker upp mitt under en våg av attacker mot polisen av invandrargäng, inte bara i Duisburg utan över hela Tyskland.
I Duisburg-stadsdelen Marxloh, till exempel, attackerade en hord libanesiska invandrare 29 juni två poliser som försökte gripa två män för att de rökte cannabis på trottoaren. Inom några minuter hade poliserna omringats av över 100 män som försökte hindra gripandet. Tio patrullbilar och dussintals förstärkningar krävdes för att rädda de två polismännen.
En annan incident inträffade i Marxloh 24 juni, då två män som hamnade i slagsmål använde sina mobiler för att ringa efter understöd. Inom några minuter hade över 300 människor samlats på platsen. Drygt 100 poliser försökte hålla isär de två grupperna, som då i stället vände sig mot polisen. Duisburgpolisens talesperson Ramon van der Maat kommenterar: "Det händer gång på gång – vi rycker ut på ett larm som först inte verkar så allvarligt. Men sedan visar det sig att vi behöver nio, tio, eller elva polisbilar för att återställa ordningen."
I Gelsenkirchen, en annan stad i Nordrhein-Westfalen, försökte två poliser 24 juli stoppa en bilförare som körde mot rött. Föraren hoppade ur bilen och försökte fly till fots. När polisen kom ikapp honom dök det upp ett 50-tal människor från ingenstans för att förhindra gripandet. En 15-åring attackerade en polisman bakifrån och tog stryptag på polisen, vilket resulterade i att han blev medvetslös. Massiva polisförstärkningar och pepparspray krävdes för att få situationen under kontroll.
I stadsdelen Neukölln i Berlin utbröt 24 juni ett slagsmål mellan ett 30-tal medlemmar i rivaliserande invandrargäng utanför en nattklubb. När polisen anlände vände sig mobben i stället mot dem. Drygt 60 poliser behövdes för att återställa ordningen.
En liknande incident inträffade 4 juni, även den i Berlin, då dussintals poliser fick skickas ut för att stoppa ett bråk mellan 50 medlemmar av två rivaliserande immigrantfamiljer på en lekplats i Neukölln. Slagsmålet tog fart när två unga pojkar började bråka, och eskalerade snabbt då vuxna familjemedlemmar engagerade sig för var och en av pojkarna.
Dagen innan hade 90 poliser skickats ut för att stoppa ett bråk mellan 70 medlemmar av två rivaliserande klaner på en lekplats i innerstadsområdet Moabit i Berlin. Bråket började när två kvinnor blev oense om en man, och det hela fick en våldsam utveckling allteftersom fler och fler familjemedlemmar blandade sig i. Två polismän skadades.
8 juni krävdes över 50 poliser för att få stopp på ett slagsmål på en bosnisk bröllopsfest i stadsdelen Tempelhof i Berlin. Handgemänget startade med ett knytnävsslagsmål mellan två bröllopsgäster. Dussintals andra gäster anslöt sig snabbt. Så fort polisen kom slutade klanerna dock slåss med varandra, och började i stället attackera polismännen. En bröllopsgäst slog en polis i huvudet med en stol; han skadades allvarligt. Andra poliser blev attackerade med flaskor, blev spottade på och fick utstå verbala otidigheter.
I en intervju med det tyska nyhetsmagasinet Focus, varnar ordföranden i polisfacket i Nordrhein-Westfalen, Arnold Plickert, för att no go-zoner dykt upp i städerna Köln, Dortmund, Duisburg och Essen. "Flera rivaliserande mc-gäng och libanesiska, turkiska, rumänska och bulgariska klaner slåss om herraväldet över gatorna", sa han. "De har sina egna regler – polisen har ingenting att säga till om."
I augusti 2011 gav rikspolischefen Bernhard Witthaut en intervju med tidningen Der Westen, i vilken han avslöjade att antalet no go-zoner växer lavinartat i tyska städer. Reportern frågade Witthaut: "Finns det tätorter, till exempel i Ruhr, stadsdelar och kvarter som är 'no go-zoner', i betydelsen att de inte längre kan säkras av polisen?" Witthaut svarade:
"Varje polischef och inrikesminister kommer att förneka det. Men det är klart att vi vet vart vi kan åka med polisbil och var man även inledningsvis måste använda pansarbil. Anledningen är att våra kolleger inte längre känner sig trygga i par, och måste frukta att de själva blir brottsoffer. Vi vet att dessa områden existerar. Vad värre är: I dessa områden resulterar brott inte längre i gripanden. De lämnas åt sig själva. Bara i de allra värsta fallen får vi inom polisen veta något om det. Statsmakten är helt borta ur bilden."
Hotet från immigrantklanerna har vuxit under många år. I oktober 2010 publicerade Der Spiegel en artikel under rubriken "Stora arabfamiljer: Staten hukar sig i rädsla för kriminella klaner". I artikeln varnades det för ett "parallellt samhälle av kriminalitet", styrt av "maffiaklaner av invandrare med tusentals medlemmar" som "utnyttjar juridiska kryphål, sociala förmåner och internationella kontakter med mäktiga grupper inom organiserad brottslighet". Artikeln hävdade att staten var hjälplös inför dessa problem då man bara "jamsar omkring".
Enligt Der Spiegel:
"Gängen handlar med heroin och kokain, driver bordeller och smugglar olagliga varor. Deras brutalitet har gjort dem mycket mäktiga, polisen är rädd för dem. Staten förhåller sig passiv gentemot dessa klaner, politikerna ignorerar fenomenet.
Denna försumlighet har genom åren möjliggjort utvecklingen av ett kriminellt parallellsamhälle. Detta skulle inte ha hänt om myndigheterna hade agerat tidigt och beslutsamt: Så tidigt som 2004 varnade en kommission knuten till den Federala Kriminalpolisen (BKA) för att vissa etniska grupper var helt utom kontroll. Man varnade också för de så kallade Mhallamiyekurderna [en arabisktalande etnisk grupp med rötter i södra Anatolien], inklusive den Bremenbaserade klanen känd som M-familjen.
"Vi den här tidpunkten kritiserade specialutredare från federala och statliga myndigheter den totala avsaknaden av integrationsåtgärder och gick till attack mot det tyska rättssystemet. Man sa att domstolarna förvärrade problemen genom sin konsekventa mildhet på grund av missriktad tolerans.
Rapporten varnade för 'isolerade etniska subkulturer som redan var fast etablerade genom omfattande missbruk av de befintliga svagheterna i den federala regeringens immigrations- och asyllagar'.
I dag är dessa kriminella strukturer så djupt rotade att de 'bara delvis kan demonteras', och detta bara genom stöd och samarbete mellan 'alla relevanta myndigheter, juridiska instanser och expansion av kriminaltaktiska utredningsåtgärder'. Med andra ord – aldrig i verkligheten."
Artikeln avslöjar att en del brottslingar använder sig av ett dussin olika identiteter, och att det är vanligt att de fortsätter kamma in socialbidrag eftersom tyska integritetslagar förhindrar att polisen informeras om en misstänkts vistelseort. Enligt en polisutredare intervjuad av Der Spiegel, ser immigrantklanerna "tyska samhället som ett plundringsobjekt; de ser oss som födda förlorare". Denna inställning lär inte förändras i första taget, tillade han, då det finns närmare 1 000 barn bara i klanerna i Bremen.
I boken "Das Ende der Geduld" ("Slut på tålamodet") varnade bortgångna tyska ungdomsdomstolsdomaren Kirsten Heisig för den allt större fara så kallade etno-klaner utgör:
"En familj, far, mor, 10-15 barn, i vissa fall upp till 19 barn, emigrerade från Libanon. En del barn var födda i 'hemlandet', andra i Tyskland. Innan mödrarna födde sitt sista barn, hade de redan barnbarn. Därför expanderar klanerna med hisnande fart. I offentliga handlingar anges familjens nationalitet som 'statslös', 'okänd', 'libanesisk' eller i allt större utsträckning 'tysk'. Detta avser socialbidrag och barnbidrag.
En släkt genererar lätt hundratals polisutredningar. Om droghandel eller andra illegala aktiviteter inkräktar på en rivaliserande klans område, eller tillhörande gäng från andra etniska bakgrunder, löser man problemen genom att döda varandra. Eller åtminstone försöker man göra det.
De kvinnliga familjemedlemmarna fokuserar framförallt på stöld, medan männen begår brott från alla sektorer av Brottsbalken: droger och egendomsbrott, olaga hot, rån, utpressning, misshandel, sexualbrott och stämpling till mord. Barnen växer upp utan tillsyn inom dessa kriminella strukturer."
Enligt Roman Reusch, före detta toppåklagare i Berlin, tränas unga människor födda inom invandrarklanerna "konsekvent för att bli professionella brottslingar". Enligt Reusch växer ungdomarna upp i en miljö där "de mest allvarliga brott betraktas som helt normala". Han tillade: "De har utvecklat en självserveringsmentalitet. De är fast beslutna att ta det de vill, när de vill och så ofta de vill." Detta gör dem till "idealiska fotsoldater inom den organiserade brottsligheten".
Efter att Reusch gjort ett försök att initiera en polisinsats mot klanerna, förflyttades han summariskt från sin post. Hans politiskt korrekte efterträdare hade sin strategi gentemot klanerna klar: "Jag gillar inte uttrycket 'tuffa tag'."
Tillbaka till Duisburg, där tidningen Rheinische Post gett en glimt av verkligheten bakom den tyska multikulturalismen genom en intervju med en spårvagnsförare. "Jag önskar att jag slapp köra tåget genom detta området [Marxloh]", sa han, och tillade att han ofta måste kasta sig på bromsen för att invandrarbarn leker på spåren. "Om polisen jagar bort dem, är de tillbaka igen så fort polisen åkt därifrån."
Vad gäller dem som åker med tågen, finns det betydligt fler fripassagerare än betalande, eftersom konduktörerna är rädda för att bli överfallna om de ber invandrare visa sina biljetter.
Volker Mosblech, kommunalråd i Duisburg, uttryckte sin frustration över den svårlösta situationen i Marxloh: "När jag säger att vi måste vidta åtgärder för att säkerställa att invandrare följer lagar och regler, stämplas jag omedelbart som högerextremist. Men ordning är precis vad som behövs:"
Redan för fem år sedan erkände förbundskansler Angela Merkel att tysk multikulturalism har "misslyckats totalt". Under ett möte med Merkels center-högerparti Kristdemokratiska Unionen (CDU) i Potsdam 2010, sa hon:
"Vi är ett land som i början av 1960-talet faktiskt tog [muslimska] gästarbetare till Tyskland. Nu bor de med oss och vi har ljugit för oss själva ett tag, sagt att de inte kommer att stanna utan försvinna igen en dag. Detta är inte verkligheten. Detta multikulturella förhållningssätt – att säga att vi ska helt enkelt leva sida vid sida och vara glada åt varandra – detta förhållningssätt har misslyckats, misslyckats totalt."
Vid den tiden hoppades många väljare att Merkels kommentarer skulle förändra debatten kring massinvandringen till Tyskland. Men invandringen, särskilt från den muslimska världen, har fortsatt i oförminskad takt.
Tyskland har nu flest invandrare (8,2 miljoner) av alla EU-medlemsstater. Tyskland har också den näst största muslimska befolkningen (5 miljoner) i EU.
Tyskland fortsätter vara det EU-land som tar emot flest asylansökningar. Tyskland tog emot över 200 000 asylsökanden 2014, en siffra som enligt beräkningar kommer att dubbleras under 2015.
Enligt färsk statistik sökte drygt 179 000 människor asyl i Tyskland under årets första sex månader. De flesta kom från Afghanistan, Albanien, Irak, Kosovo, Serbien och Syrien.
Soeren Kern är Senior Fellow på New York-baserade Gatestone Institute. Han är också Senior Fellow for European Politics på Madridbaserade Grupo de Estudios Estratégicos / Strategic Studies Group. Följ honom på Facebook och Twitter.