Jag kan inte räkna alla gånger jag hört israeliska judar säga "jag skäms" och "jag är ledsen" i samband med det fruktansvärda brott som tog det palestinska barnet Ali Dawabshas liv i byn Duma på Västbanken förra veckan.
Den starka responsen från allmänhet och ledare i Israel är faktiskt en smula trösterikt. Det totala israeliska fördömandet av detta brott har fått mig och andra palestinier att inte bara skämmas utan också känna oss generade – för detta är så annorlunda mot hur vi palestinier reagerar på terrorattacker mot judar – till och med de avskyvärda morden på judiska barn.
Vår respons har i själva verket fött känslor av skam och vanära. Medan den israeliska premiärministern, presidenten och andra tjänstemän var snabba med att fördöma mordet på Dawabsha, är det mycket sällan våra ledare fördömer attacker mot judar. Och när en palestinsk ledare som Mahmoud Abbas faktiskt fördömer något, gör han det ofta på ett vagt och tvetydigt sätt. Ta till exempel det som hände efter förra årets kidnappning och mord på tre israeliska tonåringar på Västbanken, utförda av palestinier. Det tog president Abbas fyra dagar att utfärda ett fördömande av terrorattacken, och då var fördömandet i bästa fall trevande: "Det palestinska ledarskapet ... fördömer den serie händelser som inträffade förra veckan och som började med kidnappningen av tre israeliska ungdomar." Abbas fortsatte sedan med att fördöma Israel för att landet gripit dussintals Hamas-medlemmar efter bortförandet och morden på de tre ungdomarna.
Senare under 2014, när Abbas faktiskt fördömde en palestinsk terrorattack som dödade fem israeler i en synagoga i Jerusalem, förklarade Fatah-tjänstemannen Najat Abu Baker några dagar senare att Abbas fördömande gjordes "i en diplomatisk kontext ... [han] måste tala på det här sättet till världen".
Abbas fördömande av attacken mot synagogan i Jerusalems Har Nof-distrikt kom uppenbarligen endast till efter påtryckningar från den amerikanske utrikesminister John Kerry, som ringde den palestinske ledaren två gånger och krävde att han skulle uttala sig om morden. I Abbas uttalande stod att det palestinska ledarskapet fördömer "dödandet av tillbedjare i en synagoga och alla våldshandlingar, oavsett källan". I sitt uttalande uppmanade han till ett slut på "bosättarnas intrång och provokationer mot Aqsa-moskén".
Abbas tvetydiga och halvhjärtade fördömanden av palestinska attacker mot israeler är bara spel för gallerierna och syftar främst till att blidka västerländska bidragsgivare så att de ska fortsätta skicka pengar till Palestinska myndigheten. Dessutom är hans fördömanden ett sätt att lägga skulden på Israel för palestinska terrorattacker – förmodligen ett försök att rättfärdiga palestinska terroristers mord på judar.
Israeliska ledare som fördömde mordet på det palestinska barnet lät däremot fasta och entydiga. Detta är vad premiärminister Netanyahu sa efter att han besökt det mördade barnets föräldrar och bror, som skadades i mordbrandsattacken och fick vård på israeliska sjukhus: "När man står vid ett litet barns säng, ett barn vars lillebror så brutalt har mördats, är vi chockade, vi är upprörda. Vi fördömer detta. Det råder nolltolerans mot terrorism var den än kommer ifrån, oavsett vilken sida av staketet den kommer ifrån."
Netanyahus starka och tydliga fördömanden fick mig och andra palestinier att fundera på när vi senast hörde ett liknande uttalande från våra ledare. Jag kan inte minnas att Abbas eller någon annan palestinsk ledare någonsin har uttryckt chock och ilska över palestinska terrorattacker som tagit judiska liv. Inte heller kan jag minnas när vi senast hörde talas om en palestinsk tjänsteman som besökte israeliska offer för en palestinsk terrorattack.
De israeliska ledarnas fördömanden av mordet på barnet är uppriktiga röster som speglar åsikterna hos den överväldigande majoriteten israeler. Däremot speglar inte de palestinska ledarnas fördömanden av terrorattacker den allmänna känslan bland palestinier. Varje gång Abbas motvilligt fördömer en palestinsk terrorattack, får han utstå en våg av kritik från många palestinier.
Till skillnad från den israeliska allmänheten, skyndar sig många palestinier att rättfärdiga och till och med välkomna terrorattacker mot judar. Så skedde till exempel för bara några veckor sedan när en israelisk man sköts till döds nära Ramallah. Flera palestinska fraktioner och militära gruppen applåderade mordet, och kallade det "ett naturligt svar på israeliska brott".
Detta är den stora skillnaden mellan hur israeler och palestinier reagerar på terrorism. Mordet på Dawabsha fick tusentals israeler att hålla anti-våldsdemonstrationer för att fördöma det fasansfulla brottet. Men har någon någonsin hört talas om en liknande demonstration på den palestinska sidan varje gång terrorister dödar oskyldiga, judiska civila? Finns det en enda hög palestinsk representant eller prominent figur som offentligt vågar uttala sig mot mord på judar vid en demonstration i centrala Ramallah eller Gaza City?
Har det någonsin funnits en palestinsk aktivist som vågat hålla möte i en palestinsk stad för att fördöma självmordsbombningar eller morden på en hel judisk familj?
Medan israeler har hållit demonstrationer för att fördöma terrorattacker mot vårt folk, så har vi firat dödandet av judar. Hur många gånger har vi inte gått ut på gatorna för att dela ut godis och sötsaker och jubla över mord på judar? Dessa kväljande scener där män och kvinnor firar terrorattacker mot judar på gatorna på Västbanken och Gazaremsan har aldrig fördömts av våra ledare. Scener som dessa har blivit vardagsmat varje gång palestinska terrorister utför en attack mot judar.
Detta står i skarp kontrakt till de officiella uttalandena och demonstrationerna i Israel som svar på terrorattacker mot palestinier. Våra ledare måste lära sig av Israels president Reuven Rivlin, som sa att han "skämdes" och "kände smärta" över mordet på det palestinska barnet. När hörde vi senast en palestinsk ledare använda en sådan retorik för att fördöma mord på judar? De lakoniska uttalandena från Abbas kontor om anti-judiska terrorattacker innehåller aldrig ord som skam och smärta.
 Israels president Reuven Rivlin besöker 4-årige Ahmed Dawabsha på sjukhuset 31 juli. Dawabsha fick svåra brännskador i mordbrandsattacken mot familjens hus i byn Duma, där hans lillebror dog och hans föräldrar skadades. (Bild: Mark Neyman/Israel Government Press Office) |
Vi har misslyckats med att utbilda vårt folk i principerna om tolerans och fred. I stället förlåter och applåderar vi terrorism, särskilt när den riktas mot judar. Vi vill att världen bara ska fördöma terrorism när den tar palestinska liv. Vi har nått en punkt där många av oss är rädda för att tala ut om terrorism, och helt enkelt bara accepterar den när den tar judiska liv.
Den israeliske presidenten har all anledning att skämmas för mordet på barnet. Men när kommer vi palestinier någonsin att drabbas av skam för hur vi reagerar på mord på judar? När ska vi sluta glorifiera terrorister och uppkalla gator och torg efter dem, och i stället starkt fördöma dem och utvisa dem från vårt samhälle? Vi har fortfarande mycket att lära av de israeliska ledarna och den israeliska allmänheten.