Tänk dig tillbaka tjugo år och föreställ dig att någon då hade sagt att utvecklade västerländska demokratier skulle ägna det första årtiondet av det tjugoförsta århundradet åt att införa nya hädelselagar. Ditt yngre jag skulle antagligen säga: "Du menar väl att 'upphäva' dem?" Och om du hade blivit övertygad om att blasfemilagar verkligen skulle införas inom en inte alltför avlägsen framtid, skulle säkerligen din nästa fråga ha varit: "Hur lyckades Spanska inkvisitionen göra en sådan comeback?"
Det senaste landet som – än en gång – försöker införa nya hädelselagar är Kanada. Jag skriver "än en gång" eftersom en del läsare minns förra årtiondets bråk med Mark Steyn, Ezra Levant och andra som drogs inför de farsartade "Människorättskommissionerna" i Kanada, och ombads förklara varför de någonsin sagt något som statens kommissarier inte håller med om. Dessa kommissioner hamnade snart i fokus för alla i världen som bryr sig om yttrandefrihet. Bilden av en trist byråkrat som ber journalister förklara varför de känt sig nödgade att skriva någonting började verkligen påminna om en tragedi, inte som fars utan som bedövande tråkigt paragrafrytteri.
Och nu är den sämsta kanadensiska idén i modern tid tillbaka. Nationalförsamlingen i Quebec överväger just nu en lag som kommer att kriminalisera all kritik av islam genom att omvandla kritiken till "hets mot folkgrupp". Lag 59 – som denna senaste totalitära åtgärd kallas – läggs fram av justitieministern Stephanie Vallee. Ordföranden för Quebecs Människorättskommission, Jacques Fremont, har redan sagt att han ser fram emot att få använda denna nya befogenhet för att rikta in sig på "människor som vill skriva mot ... den islamiska religionen ... på en webbsajt eller Facebook".
Det är möjligt att hela grejen bara är ett sätt att få in pengar – en mer raffinerad version av det gamla tricket att sätta upp pyttesmå hastighetsskyltar och sedan klämma kontanter ur alla ovetande fortkörningssyndare. När allt kommer omkring kommer ju Människorättskommissionen i Quebec att kunna ansöka om ett domstolsbeslut för att "kräva att [den skyldige] upphör" med sitt prat och även utfärda en bot om upp till 10 000 dollar för att ha "spridit sådant prat". Människorättskommissionen får rätt att vid varje tillfälle bestämma hur mycket pengar den vill ha.
Lagen är så usel och de inblandade byråkraterna så nedslående hemska att man överväger att flytta till Kanada bara för att hjälpa till att krossa denna hemska lag. Även om man aldrig satt sin fot i landet känner varje yttrandefrihetskämpe garanterat just så. Givetvis väntar oss obehagliga tider. Tribunalen planerar att hålla en lista över personer som befunnits skyldiga till "hets mot folkgrupp" allmänt tillgänglig – som en databas över sexförbrytare. Förmodligen betyder detta att allmänheten kan kontrollera så att det i deras bostadsområde inte bor någon som kan förmodas uttrycka sig själv med ord.
Vi kanske alla måste placeras i ett yttrandefrihetsgetto där trevliga, lyckliga kanadensare som inte gillar yttrandefrihet slipper höra oss. Eller kanske måste vi spridas ut över landet, långt ifrån alla platser för lärande, radiostudior etcetera. Det bästa av allt är att Kommissionens medlemmar inte behöver vänta på att någon ska klaga hos dem innan de agerar. De får ge sig ut och leta upp saker som är stötande helt på egen hand. Man måste fråga sig om den kanske – helt överraskande – bara är en statlig myndighet som oförtrutet hittar arbetsuppgifter för att rättfärdiga sin existens?
Det första testet är kanske att se om vi klarar att identifiera varför Michael Zehaf-Bibeau stormade parlamentet i Ottawa förra året och sköt en kanadensisk soldat som gjorde ceremoniell tjänst vid landets krigsmonument. Det är svårt att föreställa sig att någon bevakning av denna händelse inte skulle betraktas som kränkande för någon muslim någonstans eller för någon del av den islamiska tron. Jag är säker på att Monsieur Fremont skulle hålla med om att det säkraste är att antingen låta bli att rapportera en attack mot det kanadensiska parlamentet eller försäkra sig om att alla tidningar eller privatpersoner som nämner en sådan attack omedelbart får böta 10 000 dollar och registreras på Hets mot folkgrupp-listan. Vore det inte bekvämare för tribunalen om den helt enkelt satte upp alla skribenter i ett direktbetalningssystem och utfärdade böter till samtliga efter varje terrorattack?
Men då kanske vi börjar ställa alla de frågor vi har vant oss vid att inte få ställa de senaste åren. Kommer Monsieur Fremont och minister Vallee tillåta någon att skriva om vår tids antisemitism eller de mest elakartade formerna av homofobi?
Visserligen är detta minoritetsfrågor som aldrig skulle komma upp inför den kanadensiska Människorättstribunalen, men vid något tillfälle dyker de kanske upp på någons profil i sociala medier eller i riksmedierna. Och i så fall, kommer de aktuella myndigheterna då att försäkra sig om att ingen homosexuell eller judisk person får påtala detta fenomen? Och om någon gör det, blir det möjligt att säkerställa att han avstår från det – genom ett system av böter och uthängningsskam?
Under förra årtiondet gjorde det kanadensiska systemet sig självt till åtlöje för världen. Vi hoppades att landet hade lärt sig att i större delen av den civiliserade världen tillhör blasfemilagar det förflutna. Men efter de senaste händelserna i Quebec låter vi oss inte längre luras. Hela världen kan nu se att blasfemilagar är Kanadas framtid.