De senaste dagarna har jag haft tillfälle att göra hembesök hos några av de palestinska män och kvinnor som varit inblandade i den pågående terrorvågen mot Israel – våldet som vissa kallar "intifada", eller uppror.
Det jag såg – det vem som helst skulle se vid sådana besök – var att ingen av dessa palestinier har levt svåra liv. Deras livsvillkor var allt annat än miserabla. Faktum är att dessa mördare levde bekväma liv, med obegränsad tillgång till jobb och skola.
Fyra av terroristerna kom från Jerusalem och hade permanent uppehållstillstånd, vilket innebar att de hade israeliska ID-kort, trots att de inte ansökt om medborgarskap. De åtnjöt samma rättigheter som israeliska medborgare förutom rösträtt i Knesset, men det är ju knappast så att Jerusalems araber mördar och dör för att de vill rösta i israeliska parlamentsval.
Dessa unga människor utnyttjade sin status som boende i Israel för att ge sig ut och mörda judar. Deras israeliska ID-kort låter dem resa fritt inom Israel, och även att äga och köra fordon med israeliska nummerplåtar. De hade också rätt till den socialhjälp och gratis sjukvård som alla israeliska medborgare får, oavsett tro, hudfärg eller etnicitet.
Ingen av de unga palestinier som varit inblandade i den senaste tidens terrorattacker bodde i en lerhydda, eller ett tält, eller ens en hyreslägenhet. De bodde alla i hus ägda av deras familjer och hade fri tillgång till internet. Samtliga hade smartphones och kunde därmed dela med sig av sina åsikter på Facebook och Twitter och, bland annat, ägna sig åt illvillig uppvigling mot Israel och judar.
Hemma hos Muhannad Halabi, till exempel, palestiniern som mördade två judar i Gamla staden i Jerusalem förra veckan, upptäcker man att hans far är affärsman inom klimatanläggningsbranschen med eget företag i Ramallah. Familjens hus i byn Surda, i utkanten av Ramallah, ser ut som att det kom från en film inspelad i San Diego.
Muhannad Halabi var en bortskämd pojke som fick allt han pekade på, har hans släktingar berättat. Han studerade juridik vid Al-Qudsuniversitetet i närheten av Jerusalem, och kunde pendla fritt mellan Ramallah och skolan. Men Muhannads behagliga liv hindrade inte honom från att mörda två judar. Han ville mörda judar därför att han hjärntvättats av våra ledare och media och drevs av hat – han levde inte i misär och ogynnsamma omständigheter.
Vad gäller Shuruq Dweyat, en 18-årig kvinnlig student från byn Tsur Baher i Jerusalem, är det i princip samma historia som med Muhannad Halabi. Hon behandlas just nu på ett israeliskt sjukhus, gratis, efter att hon skottskadats allvarligt av den jude hon försökte mörda i Gamla staden i Jerusalem. Hon studerade historia och geografi vid universitetet i Betlehem, dit hon reste obehindrat fyra gånger i veckan från sitt hem utan att stoppas av israeliska soldater.
Foton Shuruq lagt upp på sociala medier visar en glad kvinna som ständigt ler och tar "selfies." Hon har en egen smartphone. Hennes familj, liksom de andra terroristernas, äger sitt eget hus och lever ett extremt bekvämt liv. Shuruqs israeliska ID-kort gör att hon kan åka vart hon vill i Israel, när som helst. Hon valde att utnyttja detta privilegium för att för söka mörda en slumpmässigt utvald jude på gatan. Anledningen? Även hon drevs, uppenbarligen, av hat, antisemitism och fördomar. Även hon var ett offer för den massiva propagandamaskin som outtröttligt demoniserar Israel och judar.
Om du hade träffat 19-årige Fadi Alloun, skulle du möjligen fått skåda den tjusigaste mannen i Jerusalem. Fadi, hemmahörande i Issawiyeh i Jerusalem, levde även han ett gott liv under israelisk förvaltning. Även han hade ett israeliskt ID-kort och kunde resa fritt i landet. Hans familj berättade för mig att han älskade att åka till israeliska köpcentrum och köpa kläder från välkända butikskedjor som Zara, Renuar, Castro. Med sina snygga kläder och solglasögon, såg han mer ut som en italiensk fotomodell än en genomsnittlig terrorist. Också han hade obegränsad tillgång till internet och hans familj ägde sitt eget hus.
Men Fadis goda liv i Israel hindrade honom inte från att ge sig ut och knivhugga första bästa jude på gatan. Detta hände förra veckan, då Fadi högg ner en 15-årig jude strax utanför Gamla staden i Jerusalem. Fadi sköts till döds av israelisk polis, som kom rusande till brottsplatsen. Fadi gav sig inte ut för att mörda judar för att han levde ett hårt liv. Inte heller drevs han av misär eller fattigdom. Han hade nästan allt han ville ha, och hans familj var förmögen. Fadis liv var faktiskt bättre än de liv många av hans palestinska landsmän lever på Västbanken och Gazaremsan. Som boende i Israel kunde Fadi gå vart han ville och hade fri tillgång till restauranger, köpcentrum och gym.
De andra unga män och kvinnor som har utfört den senaste tidens terrorattacker levde också bra liv; en del hade jobb i Israel, delvis tack vare sina israeliska ID-kort. De som kom från Västbanken kunde gå förbi vägspärrarna och säkerhetsbarriären, precis som tusentals andra palestinier också gör när de tar sig in i Israel varje dag i jakt på jobb och bättre liv.
Om jag ska vara helt ärlig, blev jag avundsjuk på dessa terrorister för att de levde sådana bekväma liv. Möblerna i deras hem är betydligt bättre än mina möbler. Ändå hindrade deras bekvämligheter inte dem från att ge sig ut och mörda judar.
Vad betyder allt detta? Det visar att palestinska terrorister inte drivs av fattigdom och försakelse, som många länge har hävdat. Palestinska terrorister drivs av judehat – på grund av vad deras ledare, media och moskéer säger: att judarna är fienden och att de inte har någon rätt att befinna sig i den här delen av världen.
Det visar också att denna konflikt inte handlar om islamiska heliga platser eller Jerusalem, utan om att mörda judar närhelst man får tillfälle. Att mörda två judar i Gamla staden i Jerusalem eller ett judiskt par inför ögonen på deras fyra barn har ingenting med al-Aqsamoskén eller "ockupation" att göra. Det handlar helt enkelt om en önskan att mörda så många judar man kan. Terroristerna gjorde ingen åtskillnad mellan en jude som bor i östra Jerusalem, Västbanken, Tel Aviv eller Afula [norra Israel]. För terroristerna är alla judar "bosättare" och Israel är en enda stor bosättning som måste elimineras. Vår konflikt med Israel handlar inte om "ockupation" eller Jerusalem eller heliga platser eller gränser. Inte heller handlar den om fattigdom eller dåliga livsvillkor eller murar och staket och vägspärrar. Denna konflikt handlar egentligen om Israels blotta existens i den här delen av världen.
Den pågående terrorvågen är bara en ny fas i vår dröm om att utplåna Israel från jordens yta. Detta är ingen intifada – det är bara ännu en mordorgie riktad mot judarna, med målet att tvinga bort dem från den här delen av världen. Det har redan lyckats i resten av Mellanöstern, och nu riktas det också mot kristna i området.
Terroristerna och deras supportrar kämpar inte mot en vägspärr eller en mur. De vill att Israel ska förintas, judar slaktas, och att judiskt blod ska flyta på Israels gator.