Frankrikes president François Hollande har svurit att hämnas de jihadistiska attackerna i Paris 13 november, då 129 människor dödades och runt 350 skadades.
I ett tal från Élyséepalatset, la Hollande skulden för attackerna på Islamiska staten, och kallade det "en krigshandling". Han sa att Frankrikes respons skulle bli "oförsonlig" och "skoningslös".
Men trots den tuffa retoriken återstår en fråga: Förstår Hollande den sanna naturen av det krig han står inför?
Hollande kallade demonstrativt Islamiska staten för "Daesh", en akronym för gruppens fullständiga arabiska namn, vilket översatt till svenska betyder "Islamiska staten i Irak och Levanten", eller "ISIL".
Den franska regeringens officiella policy är att undvika att använda termen "Islamiska staten" eftersom, enligt franske utrikesministern Laurent Fabius, det "suddar ut gränserna mellan islam, muslimer och islamister".
Kritiker menar att termen "Daesh" är ett politiskt korrekt lingvistiskt verktyg som ger västerländska ledare möjlighet att påstå att Islamiska staten inte är islamisk – och därmed ignorera grundorsaken till islamisk terror och militant jihad.
Islamisk ideologi delar världen i två läger: Islams hus och Krigets hus. Krigets hus (den icke-muslimska världen) är föremål för oavbruten jihad tills det blir en del av Islams hus, där sharialagar tillämpas.
Jihad – den eviga kampen för att expandera muslimsk dominans världen över med det slutgiltiga målet att underkasta hela mänskligheten Allahs vilja – är islams främsta mål, vilket otvetydigt förklaras i dess grundläggande dokument.
Följaktligen, även om Islamiska staten bombas i småbitar, kommer Frankrike och resten av den icke-muslimska världen fortsätta att vara måltavlor för dem som förfäktar islams överhöghet. Väst kan inte besegra islamisk terrorism genom att begreppsmässigt försöka separera den från sann islam. Ändå försöker man.
Efter jihadistattacken mot tidningen Charlie Hebdos Parisredaktion i januari 2015, då 12 människor dödades, deklarerade president Hollande:
"Vi måste avvisa enkelspårigt tänkande och undvika överdrifter. De som begått dessa terrorhandlingar, dessa terrorister, dessa fanatiker, har ingenting med den muslimska religionen att göra."
Franske premiärministern Manuel Valls sa: "Vi är i krig mot terrorismen. Vi är inte i krig mot en religion, mot en civilisation. "Han upprepade: "Vi är i krig mot terrorism, jihadism och radikalism. Frankrike är inte i krig mot islam och muslimer."
På en konferens i juni där över 100 franska muslimska ledare deltog, förnekade Valls alla kopplingar mellan extremism och islam. Han vägrade också ta upp frågan om radikalisering, eftersom det ansågs "för känsligt". I stället sa han:
"Islam framkallar fortfarande missförstånd, fördomar och förkastas av vissa medborgare. Ändå är islam i Frankrike för att stanna. Det är den näst största religiösa gruppen i vårt samhälle.
Vi måste säga att allt det här är inte islam: Hatpropagandan, antisemitismen som gömmer sig bakom antisionismen och hat mot Israel, de självutnämnda imamerna i våra hemkvarter och våra fängelser som stöder våld och terrorism."
Det bor runt 6,5 miljoner muslimer i Frankrike, vilket motsvarar cirka 10 procent av landets befolkning på 66 miljoner. Och även om de flesta muslimer i Frankrike lever fredligt, så är det många som dras till radikal islam. En undersökning gjord av opinionsinstitutet CSA visade att 22 procent av Frankrikes muslimer såg sig själv som muslimer i första hand, fransmän i andra hand. Nästan en av fem (17 procent) tyckte att sharialagar borde implementeras fullt ut i Frankrike, medan 37 procent ansåg att sharia borde införas delvis i landet.
Frankrike är också en av de största europeiska källorna till så kallade utländska krigare i Syrien: Över 1 500 franska muslimer har anslutit sig till Islamiska staten i Irak och Syrien, och många fler tros stödja gruppen i Frankrike.
Sedan attacken mot Charlie Hebdo har den franska regeringen infört en rad nya anti-terroråtgärder – bland annat långtgående övervakningsmöjligheter för att spionera på allmänheten – i hopp om att förhindra framtida jihadistattacker.
Franska underrättelsetjänsten har förhindrat ett antal jihadistiska terrorplaner, bland annat en plan att attackera en stor flottbas i Toulon, och ett försök att mörda en socialistisk parlamentsledamot i Paris.
Men som de senaste attackerna i Paris visar (och den misslyckade attacken på snabbtåget från Amsterdam till Paris i augusti), så är inte övervakning vattentätt. Claude Moniquet, en före detta anställd vid säkerhetstjänsten, varnar för att europeiska säkerhetstjänster är helt överväldigade av antalet människor som kan utgöra ett hot. Han skriver:
"Runt 6 000 européer är eller har varit inblandade i strider i Syrien – de som åkt dit, de som dödats i strid, de som fortfarande är hos IS, de som är på väg dit eller de som är på väg tillbaka.
Om du har 6 000 'aktiva' jihadister, innebär det troligen att om man försöker räkna dem som inte identifierats – logistikerna som hjälpt dem ansluta sig, deras sympatisörer och de mest radikala extremisterna som ännu inte tagit till våld men överväger det – så har du någonstans mellan 10 000 och 20 000 'farliga' människor i Europa.
För att bedriva 'normal' spaning på en misstänkt permanent, behöver man 20-30 agenter och ett dussin fordon. Det är alltså det som behövs för ett 'tyst' mål.
Om en misstänkt väljer att åka utomlands, till exempel, går siffran upp till 50 eller 80 agenter och kräver samarbete mellan säkerhetstjänster i olika länder. Det är bara att räkna: För att bevaka alla potentiella misstänkta skulle man behöva mellan 120 000 och 500 000 agenter runt hela Europa. Mission impossible!"
Samtidigt agerar franska ledare konsekvent på sätt som underminerar deras uttalade mål att utplåna islamisk terror.
Den franska regeringen har varit pådrivande vad gäller kärnavtalet med Iran, världens största terroristsponsor. Trots att Iran och dess ombud Hizbollah är ansvariga för många fransmäns död, var Fabius oerhört snabb in i Teheran för att leta affärsmöjligheter för franska företag. I juli utropade Fabius:
"Vi är två storslagna oberoende länder, två stora civilisationer. Det är sant att på senare år, på grund av anledningar alla känner till, har banden lossats. Men nu tack vare kärnavtalet ska saker förändras."
Fabius passade också på att bjuda in Irans president Hassan Rouhani till Frankrike i november. Resan har omgärdats av kontroverser, men inte på grund av terrorism eller kärnvapenspridning, utan för att Iran krävde att man lät bli att servera vin under en formell middag i Élyséepalatset. Efter Parisattackerna sköts resan upp på obestämd tid.
Hollandes rådgivare drog uppenbarligen slutsatsen att detta inte är rätt läge för en fotostund med Rouhani, en karriärterrorist.
Franska ledare har också varit konsekvent antagonistiska mot Israel, ett land som brottas med islamisk terror varje dag.
Då Israel inledde en militäroffensiv i syfte att hindra islamiska terrorgrupper på Gazaremsan från att skjuta raketer in i det judiska landet, var Frankrike ledande vad gällde internationella krav på att stoppa operationen. Franske försvarsministern Jean-Yves Le Drian sa:
"Frankrike kräver ett omedelbart eld upphör... för att säkerställa att de båda sidorna börjar tala med varandra för att undvika en upptrappning som vore tragisk för denna del av världen."
Mer nyligen har Frankrike varit en ledande förespråkare för en EU-policy som tvingar Israel att märka produkter "Tillverkad i israeliska bosättningar bortom Israels gränser från 1967". Åtgärden ses allmänt som en del av en internationell kampanj för att frånta staten Israel dess legitimitet. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu totalsågade tilltaget:
"Att EU nu börjar märka produkter tillverkade i den judiska staten framkallar mörka minnen. Europa borde skämmas. Det har fattat ett omoraliskt beslut ... detta kommer inte att främja fred, och det kommer sannerligen inte att främja sanning och rättvisa. Det är fel."
Frankrike går också i bräschen för internationella diplomatiska ansträngningar för att verka för en FN-resolution som skulle leda till etablerandet av en oberoende palestinsk stat inom två år. Detta vittvättar i praktiken palestinsk terror.
Netanyahus respons:
"Enda sättet att nå ett avtal är genom bilaterala förhandlingar, och vi kommer med kraft att avvisa alla försök att påtvinga oss internationella diktat.
I de internationella förslag man lagt fram för oss – som man i realiteten försöker tvinga på oss – finns inga egentliga hänvisningar till Israels säkerhetsbehov eller våra andra nationella intressen.
De försöker helt enkelt tvinga in oss i ett läge med oförsvarbara gränser, medan man helt ignorerar vad som kommer att hända på andra sidan gränsen."
Samtidigt, efter över ett år som medlem i den USA-ledda koalitionen mot Islamiska staten, väntade franska myndigheter tills sent i september innan man började bomba mål i Syrien. Men man vägrade förstöra Islamiska statens högkvarter i Raqqa – där Parisattackerna enligt uppgift planerades.
I Frankrike trakasseras också islamkritiker rutinmässigt med strategiska åtal i syfte att censurera, skrämma och tysta dem.
I ett fall nyligen stängdes en 43-årig polisman från Lyon, Sébastien Jallamion, av från sin tjänst och bötfälldes med 5 000 euro – för att han fördömde halshuggningen av fransmannen Hervé Gourdel av algeriska jihadister i september 2014. Jallamion förklarade:
"Enligt det administrativa utlåtande som skickats till mig i dag, så är jag anklagad för att ha skapat en anonym Facebooksida i september 2014, där det visades flera 'provocerande' bilder och kommentarer, 'diskriminerande och kränkande', av en 'främlingsfientlig eller antimuslimsk' natur. Till exempel fanns där ett porträtt av kalif al-Baghdadi, ledare för Islamiska staten, med ett visir i pannan. Denna publicering visades upp då jag ställdes inför disciplinkommittén med följande anklagelse: 'Skäms du inte för att stigmatisera en imam på detta viset?' Min advokat kan bekräfta detta... Det ser ut som ett politiskt straff. Jag kan inte se någon annan förklaring.
Våra grundläggande värderingar, de som många av våra förfäder gav sina liv för, håller på att smulas sönder, och det är dags för oss att bli upprörda över vad vårt land håller på att förvandlas till. Detta är inte Frankrike, Upplysningens land som en gång i tiden sken över hela Europa och bortom. Vi måste slåss för att bevara våra värderingar, det är en fråga om överlevnad."
Marine Le Pen, ledare för Nationella Fronten (FN) och en av landets mest populära politiker, åtalades i oktober 2015 för att hon jämfört muslimer som ber på gatan med ockupationen av Frankrike under Andra världskriget. Under ett tal i Lyon 2010 sa Le Pen:
"Jag är ledsen, men till dem som gillar att prata om Andra världskriget, om vi talar om en ockupation, kan vi ju tala om [gatuböner], för det är en klar och tydlig ockupation av territorium.
Det är en ockupation av sektioner av territoriet, av kvarter där religiösa lagar gäller – det är en ockupation. Det finns inga tanks, inga soldater, men det är icke desto mindre en ockupation, och den tynger folk."
Le Pen sa att hon var offer för "juridisk förföljelse", och tillade:
"Det är skandal att en politisk ledare kan åtalas för att ha uttryckt sina åsikter. De som tar avstånd från fundamentalisternas olagliga beteende löper större risk att åtalas än fundamentalisterna som beter sig olagligt."
I ett tal efter jihadistattackerna i Paris sa Le Pen:
"Frankrike och fransmännen är inte längre trygga. Det är min plikt att berättad det för er. Akuta åtgärder behövs.
Frankrike måste slutgiltigt identifiera sina vänner och fiender. Hennes fiender är de länder som har vänskapliga relationer med radikal islam, och länder som har en tvetydig inställning till terrorhandlingar.
Oavsett vad EU säger, så är det av yttersta vikt att Frankrike återtar permanent kontroll över sina gränser.
Frankrike har gjorts sårbart, det måste återupprusta, alltför länge har dess möjligheter att försvara sig genomgått en planerad kollaps, trots förutsägbara och växande hot. Det måste återupprätta sin militär, polis, gendarmeri, underrättelsetjänst och tull. Staten måste än en gång kunna sköta sitt livsviktiga uppdrag att skydda fransmännen.
Till sist, islamistisk fundamentalism måste utplånas. Frankrike måste förbjuda islamistiska organisationer, stänga radikala moskéer och utvisa utlänningar som predikar hat i vårt land, samt illegala migranter som inte har här att göra. Och vad gäller personer med dubbelt medborgarskap som är en del av de här islamiströrelserna, så måste de fråntas sitt franska medborgarskap och deporteras."
Det är ingen vågad gissning att Le Pen, som länge varit kritisk mot president Hollandes politiskt korrekta kontraterrorismpolitik, kommer att få ökat stöd i opinionsmätningarna efter attackerna. Detta kommer att öka den politiska pressen på regeringen att vidta handfasta åtgärder mot jihadisterna.
Under liknande tryck efter Charlie Hebdo-attacken i januari verkade Hollande ovillig att ta till alltför tuffa tag, uppenbarligen i rädsla för konsekvenserna av att konfrontera de franska muslimerna. Det återstår att se om de senaste attackerna i Paris, som vissa kallar Frankrikes 11 september, utgör en vändpunkt.
Soeren Kern är Senior Fellow på New York-baserade Gatestone Institute. Han är också Senior Fellow for European Politics på Madridbaserade Grupo de Estudios Estratégicos/Strategic Studies Group. Följ honom på Facebook och Twitter. Hans första bok, Global Fire, kommer ut i början av 2016.