När sanningen avslöjas är det ofta inte bara obehagligt, utan också en slump. Vi har sett flera slående exempel på detta sedan massakern i Paris förra månaden. Dagarna efter attackerna intervjuade brittiska The Times Parisbor. En 46-årig kvinna talade om både de senaste attackerna och attackerna på Charlie Hebdo och den judiska butiken i januari. "Alla parisare har berörts av attackerna", sa hon och syftade på de senaste händelserna. "Tidigare var det bara judar, skribenter och serietecknare."
Om "bara judar" var en olycklig formulering, var den inte mer olycklig än reaktionen från USAs högste diplomat. Några dagar efter de senaste illdåden i Paris, sa USAs utrikesminister John Kerry:
"Detta är något annat än vad som hände Charlie Hebdo, och det tror jag att alla känner. Där [Charlie Hebdo] fanns en slags specificerad fokus och kanske till och med en legitimitet i form av – inte en legitimitet, men en rationalitet man kunde ta fasta på och på något sätt säga, okej, de är jättearga på grund av detta och detta. Den här fredagen var absolut urskillningslös."
I den utsträckning dessa kommentarer uppmärksammats, har de hånats. Men det är det som avslöjas under uttalandenas yta som förtjänar vår uppmärksamhet.
Det verkliga problemet med uttalandet att det "tidigare bara var judar, skribenter och serietecknare", är inte att det är kränkande eller osnyggt eller andra ord som nu används för att stänga ner diskussionen – även om det är det också. Problemet är att det pekar på att folk inte var uppmärksamma under de tidigare attackerna. Det förfäktar en tro på att terrorismen i januari var en annan slags terrorism – kalla det "förståelig terrorism" – och inte en del av ett terroristiskt händelseförlopp som nu nått sin logiska slutpunkt som "obegriplig terrorism", eftersom "judar, skribenter och serietecknare" saknades.
Om terroristerna hade attackerat "bara amerikaner", eller "bara diplomater" – skulle det vara "förståelig terrorism" enligt John Kerry? Att det brukade vara "judar, skribenter och serietecknare" är precis det som gjort attacker på alla andra oundvikliga. Den enda överraskningen borde vara att vi själva är överraskade.
Efter januariattackerna i Paris hölls stora marscher genom staden, och uttrycket "Je Suis Charlie" tycktes, för ett ögonblick, vara den hashtag eller profilbild alla ville ha på sociala medier. Fast i realiteten var det förstås nästan ingen som var Charlie. Bortsett från ett antal människor som hänger på Twitter och Facebook under diverse virtuella noms de guerre, så var det försvinnande få som var sugna på att återpublicera någon Muhammedteckning eller rita nya Muhammedteckningar. Några månader efter attacken aviserade Charlie Hebdos kvarvarande redaktionsmedlemmar sorgligt nog att de inte kommer att teckna Muhammed i fortsättningen. Ingen kan klandra dem. Förutom att de förlorat de flesta av sina kolleger, måste det ha varit totalt utmattande av att vara bland de få som fortfarande utövade den rätt alla andra bara låtsades försvara på Twitter. Trots alla "Je Suis Charlie"-skyltar, visade det sig att väldigt få människor var Charlie. I slutändan var inte ens Charlie själv Charlie.
"Je Suis Juif"-skyltarna fick givetvis inte samma uppmärksamhet eller uppföljning som "Je Suis Charlie"-skyltarna. Gick alla i Paris runt med kalott eller Davidsstjärna? Nej – lika lite som de skulle gått runt på gatorna med reproduktioner av tecknaren Kurt Westergaards bild av Muhammed med en bomb i turbanen. Många påstod att de var "judar", men de var inte villiga att ställa sig i samma skottlinje som judarna – precis som många hävdade att de var "Charlie", utan att för den sakens skull vilja hamna på samma islamistiska dödslista som Charlie.
De senaste attackerna i Paris var verkligen riktade mot precis alla. Däri bör ligga en slags läxa. Läxan borde påminna oss om att i ett fritt samhälle kan ingen helt ducka för just dessa fanatikers kulor. I den konflikt vi nu befinner oss i finns ingen undantagsklausul för dem som har "turen" att inte vara av judisk börd. Det finns inget undantag för dig om du är en av dem som tycker att folk borde låta bli att rita eller publicera åsikter som inte är 100 procent angenäma för 100 procent av befolkningen 100 procent av tiden. För en dag kommer det att vara du som är måltavla för att du gått på en restaurang eller konsert, eller för att du haft den "dekadenta" dumheten att gå på en fotbollsmatch. Att detta ännu inte landat i det allmänna medvetandet är en sak. Men att de som leder världens enda supermakt inte har förstått det, det är något helt annat.
En månad efter terrorattackerna i Paris i januari genomfördes en mindre ihågkommen terrorattack på ett yttrandefrihetsmöte i USA, och därefter på en synagoga i Köpenhamn. Jag frågade en av arrangörerna på det våldsdrabbade yttrandefrihetsmötet vad hon skulle vilja säga till dem som påstår att "Ni vet att ni kanske själva drog på er detta. Ni måste inte publicera teckningar eller försvara andra människors rätt att publicera teckningar, och ni vet hur mycket islamisterna hatar det". Hennes svar var karakteristiskt kortfattat:
"Om vi borde sluta rita teckningar, borde vi då också sluta ha synagogor? Borde de omvandlas till något annat? Borde vi be alla judar flytta?"
Problemet var att alltför få människor lyssnade på sådana röster, eller för få förstod vidden av hur viktigt det dessa röster sa var. De sa samma sak som de döda journalisterna och tecknarna på Charlie Hebdo sagt: Om du ger upp den här rätten, kommer du att förlora alla andra rättigheter härnäst. Stora delar av världen kanske bara skröt eller gjorde sig till när de sa, "Je Suis Charlie" eller "Je Suis Juif" i januari. Men det visar sig att det kvittar: Terroristerna i IS tycker att vi är satirtecknare och judar allihop i vilket fall som helst.
Så här är vi nu, i slutet av vad som torde vara en av världens skarpaste och mest smärtsamma inlärningskurvor i mannaminne. I slutet av denna kurva borde vi till sist vara framme vid en insikt vi skulle fått långt tidigare: eftersom vi inte kan leva med IS och liknande grupper, måste vi se till att leva utan dem. Därför gör vi klokt i att göra vad som än krävs för att snabba på vårt beslutsfattande innan de snabbar på sitt.