Slakten på den franske prästen fader Jacques Hamel 26 juli i Saint-Étienne-du-Rouvray var full av symbolik. Kyrkan där fader Jacques ledde gudstjänsten var nästan tom. Fem personer närvarade; tre nunnor och två församlingsmedlemmar. Franska kyrkor är för det mesta tomma.
Kristendomen är på utdöende i Frankrike. Jacques Hamel var nästan 86 år gammal, men trots sin höga ålder ville han inte gå i pension. Han visste att det skulle bli svårt att hitta någon som ersatte honom. Präster av europeisk härkomst är nu ovanliga i Frankrike, precis som i många andra europeiska länder. Den präst som officiellt leder församlingen i Saint-Étienne-du-Rouvray, Auguste Moanda-Phuati, är kongoles.
Reaktionen bland franska biskopar var också anmärkningsvärd. Georges Pontier, ordförande för Biskopskonferensen i Frankrike, uppmanade katoliker att iaktta en dags fasta och bön. Han bjöd också in muslimer som bor i Frankrike att komma till kyrkan för att "dela de kristnas sorg". Han tillade att muslimer är välkomna i Frankrike.
Beslutet att förmedla ett brödraskapsbudskap är i linje med kristendomens anda. Önskan att välkomna muslimer till Frankrike, men helt åsidosätta det faktum att de som mördade fader Jacques Hamel gjorde det i islam och jihads namn, framstår som symptom på frivillig blindhet – grov patologisk förnekelse, och defaitistisk, suicidal acceptans inför det som komma skall.
Och fader Jacques Hamels mördare är vad som komma skall. En av dem, Adel Kermiche, föddes i Frankrike som barn till invandrare från Algeriet. Han följer samma mönster som många unga franska muslimer: misslyckad skolgång, småbrottslighet, en glidning mot hat gentemot Frankrike och Väst, återgång till islam, övergång till radikal islam. Den andre, Abdel Malik Petitjean, föddes även han i Frankrike. Hans mor är muslim. Fadern kommer från en kristen familj. Abdel Malik Petitjean följde icke desto mindre samma mönster som Adel Kermiche. Allt fler unga franskfödda muslimer radikaliseras. Allt fler unga fransmän som inte fostrats i islam väljer att konvertera, och blir därefter radikaliserade.
Det franska skolsystemet lär inte unga människor att älska Frankrike och Väst. Det lär dem i stället att kolonialismen plundrade många fattiga länder, att koloniserade folk fick slåss för sin frigörelse, och att den striden inte är över. Det lär dem att hata Frankrike. Däremot så beskrivs islam felaktigt som en religion som fört med sig "rättvisa, värdighet och tolerans" varhelst den fått makt. Sjundeklassare får under läsårets första månad lära sig allt om vad den islamiska civilisationen tillfört vetenskapen, arkitekturen, filosofin och välståndet. Några veckor senare måste de lära sig texter utantill, där det förklaras att den kristna kyrkan begått otaliga vedervärdiga brott. Läroböcker i ekonomi är marinerade i marxism och förklarar att kapitalismen utnyttjar människan och ödelägger naturen. Förintelsen står fortfarande i läroplanen, men det undervisas allt mindre om den; lärare som vågar ta upp den får aggressivt mothugg av muslimska elever. I en bok från 2002, Republikens förlorade territorier (Les territoires perdus de la république), blottlades problemen. Och situationen har förvärrats avsevärt sedan dess.
Franska mainstreammedier gör sitt bästa för att dölja sanningen. Abdel Malik Petitjean och Adel Kermiche beskrivs som problemtyngda och deprimerade unga människor som av "obegripliga skäl" drogs mot barbariet. Deras handlingar sägs allmänt inte ha något med islam att göra. Samma ord användes om Mohamed Lahouaiej Bouhlel, jihadisten som mördade 86 människor i Nice 14 juli. Dessa ord har använts om alla jihadister som mördat i Frankrike de senaste åren. Varenda gång bjuds muslimska intellektuella in att tala, och utan undantag förklarar de att islam är fredens religion och att muslimer är oskyldiga.
Ilskan som uttrycktes av lokala politiker efter attacken i Nice har redan bleknat. En del franska politiker kräver hårdare tag, men talar bara undantagsvis om "islamisk terrorism". De vet att tal om "islamisk terrorism" kan vara mycket skadligt för deras framtida karriärer.
Alla politiska partier, inklusive Nationella fronten, talar om behovet av att etablera en "fransk islam". De har aldrig förklarat hur denna "franska islam" i internets tidevarv ska kunna skilja sig från den islam som praktiseras överallt annars.
Premiärminister Manuel Valls sa nyligen att Frankrike ska föregå med gott exempel – bli ett "kompetenscentrum" vad gäller "lärandet av islamisk teologi".
Under flera dagar efter attacken Nice kändes det som om landet stod på randen till en explosion. Så är det inte längre. Den franska befolkningen verkar uppgiven.
Manuel Valls fick kritik då han menade att fransmännen skulle lära sig leva med terror. Allt färre kritiker av denna uppfattning hörs nu. Fransmännen anar att islam är här för att stanna. De ser att risken för fler upplopp i utanförskapsområden är enorma, och att alla makthavare tycker och agerar som om det är försent att stoppa utvecklingen. Fruktan dominerar stämningen.
Den fransk-judiske filosofen Shmuel Trigano publicerade nyligen en artikel med rubriken "När offren offras så att man inte behöver bekämpa mördarna". Fransmännen accepterar kollektivt att offren offras, eftersom de känner att Frankrike inte har styrka och uthållighet nog att bekämpa de samvetslösa mördarna. De flesta fransmän verkar hjälplösa.
En bok skriven av Antoine Leiris, gift med ett av offren för 13 november-attackerna, blev en bestseller. Den heter Ni ska inte få mitt hat (Vous n'aurez pas ma haine). Författaren beskriver det som hände i konsertlokalen Bataclan som en ödets nyck, och menar att han känner "medlidande" med dem som dödade han fru.
Det som händer i dag är en fortsättning på det som har hänt så här långt detta århundrade. 2001-2003 drabbades Frankrike av en våg antisemitiska attacker utförda av muslimer som påstod sig stötta "palestiniernas sak". Den franska regeringen förnekade att attackerna var antisemitiska. Man förnekade också att de utfördes av muslimer. Man valde undfallenhet, uttryckte högljutt sitt stöd för den "palestinska saken", och tillade att ett uppror från "en del av befolkningen" var "förståelig". Man bad judiska organisationer hålla tyst. Franska judar började lämna Frankrike. Många drog sig till minnes en islamisk fras på arabiska: "Först lördagsfolket, sedan söndagsfolket." Med andra ord – först attackerar muslimerna judarna; sedan när judarna är borta attackerar man de kristna. Det är just detta vi har sett överallt i Mellanöstern.
Attacker mot icke-judar började 2005: Upplopp bröt ut över hela Frankrike. Den franska regeringen valde än en gång undfallenhet, och menade att detta uppror bland "en del av befolkningen" skulle "hörsammas".
En jude, Ilan Halimi, torterades i tre veckor och mördades sedan i Paris 2006. Därefter mördades fler judar i Toulouse 2012, och i en förort till Paris 2015.
Nu attackeras icke-judar allt oftare. Den franska regeringen har flera gånger talat om krig, men varje gång väljer man ändå undfallenhetspolitik.
I dag är det undfallenheten som regerar, i princip outmanad. Alla franska politiska partier väljer undfallenhet över konfrontation, och vågar i princip inte namnge faran vid dess rätta namn: radikal islam. Fransmännen väljer underkastelse: De har i realiteten inget annat val.
Judarna fortsätter att fly. Synagogor och skolor över hela landet vaktas dygnet runt av beväpnade soldater. Alla judar som är kvar i Frankrike vet att det är extremt farligt att bära kippa eller Davidsstjärna. De verkar förstå att undfallenhet är en återvändsgränd. Ofta väljer de att utvandra till det land som undfallenhetsivrarna och islamisterna vill förgöra: Israel. De vet att väl i Israel, så kan det hända att de råkar på jihadister av samma sort som dem som mördar i Frankrike, men de vet också att israelerna är mycket bättre rustade att försvara sig.
Franska icke-judar börjar nu inse att undfallenhet inte kommer att göra att de skonas.
Om man ser sig omkring i Västeuropa, inser man snabbt att det inte finns några säkra hamnar kvar; det finns ingenstans att fly. De vet att hundratusentals migranter i Tyskland lätt kan korsa de icke existerande gränserna. De vet att det finns tusentals potentiella jihadister i Frankrike, att de värsta jihadistbrotten fortfarande ligger framför oss och att myndigheterna inte har någon ambition att stoppa dem.
Det kommer inte att bli något inbördeskrig i Frankrike. Jihadisterna har vunnit. De kommer att döda igen. De älskar att döda. De älskar döden. De säger "vi älskar döden mer än ni älskar livet". En av nunnorna som var närvarande i den ödsliga kyrkan sa att Adel Kermiche och Abdel Malik Petitjean log efter att de slaktat fader Jacques Hamel. De var lyckliga.
Dr. Guy Millière är professor vid Paris universitet och har skrivit 27 böcker om Frankrike och Europa.