Detta är det konstigaste presidentvalet jag kan minnas. Trots opinionsundersökningarna är utfallet helt oförutsägbart. Och det var det redan innan Hillary Clintons hälsoproblem dök upp nyligen. Bara betänk följande: För endast en månad sedan basunerade Washington Post ut att det skulle bli en jordskredsseger för Hillary Clinton,
"[En] lidelsefri granskning av befintliga data, i kombination med en kallblodig blick på kandidaterna, kampanjer och presidentval, kan bara leda till en möjlig slutsats: Hillary Clinton kommer att besegra Donald Trump i november. ... Om tre månader, då vi ser 2016 års presidentval i backspegeln, kommer vi att vara överens om att presidentvalet var avgjort redan 9 augusti."
24 augusti förklarade den liberala nättidningen Slate (ägd av Washington Post) att: "Det finns ingen konkurrens, Clinton kommer att vinna med hästlängder, det enda Trump kan hoppas på är ett mirakel" – varefter man en vecka senare "förutspådde" att "Trump-Clinton blir antagligen inte någon jordskredsseger". För några dagar sedan förklarade Slate fåraktigt, i ett försök att analysera de senaste opinionsundersökningarna som visar att Trump tar in på Clinton; "Realistiskt kunde saker inte ha blivit mycket värre för Trump än de var för några veckor sedan, så det är inte särskilt förvånande att det i stället blivit lite bättre på sistone". En del nya opinionsundersökningar pekar till och med på att Trump har en liten ledning.
Faktum är att opinionsundersökningar inte kan förutspå utgången av val som detta, med så många arga, bittra, upprörda, negativa och rädda väljare. I min nya bok, Electile Dysfunction: A Guide for the Unaroused Voter", går jag mer detaljerat in på vad det beror på att så många nu säger att de inte kommer att rösta alls, alternativt rösta på en tredje kandidat. Som New York Times rapporterade, "Bara 9 procent av amerikanerna har valt Trump eller Clinton som sina kandidater". Eller, för att uttrycka väljarnas frustration med kandidaterna mer brutalt, "81 procent av amerikanerna säger att de skulle tycka det var kusligt vem av de två kandidaterna som än vinner".
 (Bildkälla: Gage Skidmore/Flickr) |
Trots att dessa väljare känner att de saknar inflytande, kan det naturligtvis sluta med att de trots allt väljer att rösta på en av de två huvudkandidaterna när valdagen väl kommer.
Det kan bero på om huruvida Johnson-Wield gör tillräckligt bra ifrån sig i opinionsundersökningarna för att kvala in i president- och vicepresidentdebatterna. Enligt reglerna ska en tredjepartskandidat nå 15 procent i fem nationella opinionsundersökningar för att detta ska hända. Det är svårt att uppnå detta mål, eftersom många opinionsundersökningar inte ens har med tredjepartskandidater. Det är dock inte omöjligt, och om det skulle hända och det visade sig att Johnson-Weld gjorde bra ifrån sig gentemot Clinton och Trump, då kan det hända att folk som tänkt låta bli att rösta eller inte bestämt sig för en kandidat i stället lägger sin röst på de libertarianska kandidaterna.
Det är osannolikt att Stein/Baraka-kampanjen kommer att inkluderas i debatterna eller att den kommer att locka tillräckligt med väljare i nyckelstaterna, eftersom kandidaterna är så pass extrema i sina åsikter och står så långt ifrån de amerikanska politiska mainstreamuppfattningarna. Man ska dock vara på det klara med att det kan påverka valet om tillräckligt många bestämmer sig för att rösta på ett tredje eller fjärde parti, precis som rösterna på Ralph Nader 2000 kan ha avgjort utgången i Florida, vilket i sin tur avgjorde hela valet.
Poängen är att i ett bisarrt val som detta – med så många variabler och så mycket känslor – kan det mycket väl vara så att opinionsundersökningar över- eller underskattar väljarstödet för de två huvudkandidaterna. Minns Brexit-omröstningen. I princip alla opinionsundersökningar – däribland vallokalsundersökningarna där man frågade folk som kom ut vad de hade röstat på – visade sig vara fel. Finansmarknaden hade fel. Vadslagningfirmorna hade fel. Presidentvalet 2016 påminner mycket mer om Brexitomröstningen än något tidigare presidentval. Både Brexit och detta presidentval innefattar heta känslor, populism, ilska, nationalism, klassklyftor, och andra faktorer som riskerar att förvränga opinionsundersökningarnas resultat. Så den som nu tror att man vet vem som kommer att bli USAs nästa president lurar sig själv!
Det råder ingen tvekan om att Elektorskollegiets röster ibland är svårare att förutsäga än folkets röster, eftersom det generellt beror på en handfull omstridda stater som Ohio, Florida, Pennsylvania och Virginia. Men i detta val kan det också dyka upp överraskningar i stater som oftast är "säkra" för den ena eller den andra kandidaten. Så även Elektorskollegiets röster är svårare att förutspå än i föregående val.
En anledning till denna unika oförutsägbarhet är den unika oförutsägbarheten hos Donald Trump själv. Ingen vet vad han kan komma att säga eller göra fram till valdagen. Han kan mycket väl ändra åsikt om viktiga frågor. Under de tevedebatter som sänds live kan han inte förlita sig på en teleprompter, som han i hög utsträckning gjorde när han höll sitt tacktal som republikanernas kandidat, eller i det tal han höll under sitt besök i Mexico City. Han kan än en gång bli en lös kanon. Ingen kan förutsäga vad han kommer att säga eller göra härnäst. Detta kan gynna eller missgynna honom. Men kom ihåg: Få, om ens någon, expert hade rätt vad gällde hur långt Trump kunde gå när han först gav sig in i politiken. När det gäller Donald Trump verkar det som att opinionsundersökningar inte riktigt fungerar som det är tänkt.
Hillary Clinton är mer förutsägbar, men hennes tidigare agerande kan resultera i oförutsägbara konsekvenser, precis som när FBI-chefen James Comey gick ut och kallade hennes hantering av sina mejl "extremt oansvarig". Det är också möjligt att mer negativ information om hennes privata mejlserver eller Clinton Foundation kan läcka ut från WikiLeaks eller liknande källor (om dessa "avslöjanden" verkligen är komprometterande eller ej är oviktigt för de 54 procent som, utan att ha insiderkunskap om utredningen, misstänker att FBI har särbehandlat Clinton genom att inte åtala henne). Det är också svårt att uppskatta hur mycket de hälsoproblem Clinton haft på sistone kan påverka väljarna.
En annan oförutsägbar faktor som kan påverka valet är om det skulle inträffa en terrorattack strax innan valet. Islamiska extremister skulle helt säkert vilja se Trump slå ut Clinton, eftersom de tror att ett Trumpskt presidentskap skulle resultera i den slags instabilitet som de gillar. Om Islamiska staten skulle attackera amerikanska mål sent i oktober, skulle det kunna påverka osäkra väljare att rösta på den kandidat som säger att han skulle göra vad som helst för att stoppa terrorism. Och om väljarna ändrar sina röster på grund av terrorhandlingar, skulle det uppmuntra till ännu mer terror.
Ett sista skäl till varför detta val är så oförutsägbart är att valdeltagandet är oförutsägbart. Bernie Sanders-falangen hotar med att bojkotta eller rösta på De gröna. Unga väljare kanske gör som de gjorde i Storbritannien: Många struntade i att rösta i Brexitomröstningen, och ångrade sig sedan bittert när det stod klart att deras passivitet jämfört med äldre väljare hade kunnat förändra valutgången. En del Clintonsupportrar är oroliga för att de många svarta väljare som röstade för Barack Obama kanske inte kommer att rösta på Clinton i samma utsträckning i detta val. Och de som normalt röstar på republikanerna kanske inte kan förmå sig att rösta på Trump, utan stannar hemma på valdagen. Valdeltagandet är mycket oförutsägbart, och effekten av lågt valdeltagande är också oförutsägbar.
Av alla dessa och andra skäl är det omöjligt att säga hur valet kommer att gå. Det skulle vara en verklig tragedi och en förolämpning mot demokratin om valet avgörs av dem om inte röstar, i stället för dem som röstar för eller emot en av de två huvudkandidaterna.
En kortare version av denna debattartikel, där vissa delar hämtats ur Alan M. Dershowitz bok "Electile Dysfunction: A Guide for Unaroused Voters" (Rosetta 2016), har tidigare publicerats i The Boston Globe.