Sedan den 30 mars har Hamas orkestrerat storskaligt våld på gränsen mellan Gaza och Israel. De stora uppblossningarna har generellt sett uppstått på fredagar, efter bönerstunden i moskéerna, då vi upprepade gånger har sett gemensamma aktioner med grupper på upp till 40 000 personer i fem olika områden längs gränsen. Våld och aggressiva handlingar, inklusive särskilda terrorhandlingar med sprängmedel och skjutvapen, har också uppstått vid andra tider under denna period.
En perfekt storm
Hamas tänker fortsätta med våldet fram till den 14 eller 15 maj 2018. Den 15 firar de den 70:e årsdagen av "Nakba"-dagen ("katastrofdagen"), dagen efter Israels självständighetsdeklaration. Det finns dock spekulationer om att en uppblossning av våld nu är planerad till den 14, som sammanfaller med invigningen av den amerikanska ambassaden i Jerusalem. Det förväntas att våldet kommer att nå kulmen dessa dagar, som också sammanfaller med Nakbadagen och ambassadinvigningen, samt den islamiska månadslånga Ramadan, då våldet ofta trappas upp i Mellanöstern och på andra platser.
Hamas planerar för närvarande att mobilisera upp till 200 000 personer till Gazagränsen, och om det blir så är det dubbelt så många som vid tidigare liknande incidenter. Hamas kommer också vara fast beslutna att uppvigla till mer våld än någonsin, och tränga igenom gränsstaketet i stor utsträckning. Dessa ansträngningar gör det troligt att det blir mycket höga våldssiffror bland palestinierna.
Utöver gränsområdet finns det palestinska planer på omfattande våld på andra platser runt denna tid, inklusive i Jerusalem och på Västbanken. Trots att den 15 maj ursprungligen skulle vara kulmen av de sex veckor långa våldshandlingarna på Gazagränsen har palestinierna nyligen uttryckt sitt uppsåt att upprätthålla våldet vid gränsen under Ramadan.
Förevändning och verklighet
Våldet på Gaza har orkestrerats under förevändningen "den stora återvändningsmarchen", en demonstration som ska skapa uppmärksamhet kring det som det palestinska ledarskapet anser vara folkets rätt att återvända till sina hem i Israel. Den angivna avsikten är inte bara att demonstrera, utan att faktiskt bryta sig igenom gränsstaketet i stora massor och fysiskt marschera genom staten Israel i skaror av tusentals människor.
Förevändningen "rätten att återvända" är dock inte det faktiska utövandet av en sådan "rättighet" (en starkt omtvistad sådan som i vilket fall som helst är under förhandlingar). Den är underförstådd som en varaktig arabisk policy som ska eliminera staten Israel och som naturligtvis konsekvent har avvisats av den israeliska regeringen.
Det riktiga målet med Hamas våld är att fortsätta deras långvariga strategi för att skapa och intensifiera internationell indignation, förtal, isolering och kriminalisering av staten Israel och dess tjänstemän. Denna strategi inkluderar att skapa situationer som får IDF att svara med dödligt våld för att de ska ses döda och skada "oskyldiga" palestinska civila.
Hamas terrortaktiker
I denna strategi har Hamas använt en rad taktiker; bland annat att skjuta raketer från Gaza till bebodda områden i Israel, och konstruera sofistikerade attacktunnlar under Gazagränsen in till närliggande israeliska samhällen. Viktiga element i dessa taktiker är användandet av palestinier som mänskliga sköldar – civila, däribland ofta kvinnor och barn som antingen blir tvingade eller ställer upp frivilligt på att infinna sig i områden där attackerna äger rum; eller där det finns militärer, vapen och ammunition för att israeliska styrkor ska svara med attacker där dessa civila kan skadas.
I vissa fall, bland annat under den nuvarande våldsvågen, har vi sett Hamas framställa sina krigare som oskyldiga civila; iscensätta och filma otaliga falska incidenter för att visa civila som blir dödade och skadade av israeliska styrkor; och filmklipp från andra platser, till exempel Syrien, där våldet porträtteras som riktat mot palestinier.
Samma strategi, ny taktik
Efter användandet av raketer och attacktunnlar i tre stora Gazakonflikter (2008-2009, 2012 och 2014) och i andra mer isolerade händelser ser vi nu en ny taktik med samma fundamentala ändamål. Nämligen arrangemang av storskaliga "demonstrationer" i kombination med aggressiva handlingar som ska locka till defensiva handlingar av Israel som leder till dödsfall och skador av civila från Gaza, trots stora ansträngningar av IDF för att undvika våld mot civila.
I vissa avseenden är denna nya taktik mer effektiv än att använda raketer och attacktunnlar, eftersom det primära målet för dessa aktiviteter – politiska ledare, internationella organisationer (t.ex. FN, EU), människorättsgrupper och media – anser det svårare att berättiga användandet av dödligt våld mot det som felaktigt porträtteras som fredliga demonstrationer som kan liknas vid samma typ av aktiviteter i sina egna städer.
Som alltid har många element av dessa primära måltavlor varit beredda och villiga att gå på denna ploj. Sedan början av denna våldsström har vi sett häftiga fördömanden från FN, EU och Internationella brottsmålsdomstolen; från flera regeringar och människorättsorganisationer inklusive Amnesty International och Human Rights Watch och från många tryckta medier och etermedier. Dessa har innehållit krav på internationella utredningar av IDF efter anklagelser om rättsstridiga dödsfall och brott mot internationella humanitära och människorättsliga lagar av IDF.
Hamas marktaktiker
Hamas taktiker vid dessa noggrant utstuderade och orkestrerade operationer är att samla stora folkmassor vid gränsen och använda sina krigare samt civila grupper för att penetrera staketet. De har använt rökridåer som skapats av tusentals brinnande däck för att dölja sina rörelser mot staketet (och även utan större framgång försökt använda speglar för att blända IDF-soldater och prickskytttar). De har också använt brinnande däck och bensinbomber för att försöka ta sig igenom stängslet som på vissa ställen innehåller träkomponenter.
 Hamasagenter tänder eld på tusentals däck för att skapa rökridåer för att dölja sina rörelser mot det israeliska gränsstaketet. Agenterna gömmer sig bland de civila med vapen och letar efter en möjlighet att ta sig igenom staketet och komma in i Israel. (Bildkälla: HLMG/IDF) |
På fredagen den 4 maj vandaliserade hundratals upprorsmän, tillsammans med 10 000 palestinier som deltog i våldsamma demonstrationer vid gränsen, och tände eld på den palestinska sidan av Kerem Shalom humanitära bistånds gränspassage. Denna destruktiva handling upprepades fredagen den 4 maj. På samma dag, den 4 maj, förhindrades två infiltrationsförsök av IDF-trupper på två olika platser. Tre av infiltratörerna dödades av IDF-trupper som försvarade gränsen. I andra fall har IDF gripit några av de som försökt sig på infiltrering.
Dessutom har Hamas och dess grupper placerat ut järnkrokar, rep, avbitartänger och andra verktyg för att bryta ned stängslet. De har använt drönare, potentiellt dödliga slangbellor för att kasta sten på soldater, skjutvapen och handgranater, improviserade spränganordningar; både för att döda israeliska soldater och för att ta sig igenom staketet.
Elddrakar och brandbombsballonger
Brinnande drakar har flugits över gränsen från Gaza för att sätta fyr på grödor och gräs på den Israeliska sidan för att orsaka ekonomisk och fysisk skada. Detta kan låta som ett primitivt och till och med skrattretande vapen, men den 4 maj hade palestinierna förberett hundratals brandbombsdrakar för att flyga in dem i stora svärmar till Israel och utnyttja den intensiva värmeböljan. Det var bara motsatta vindar som hindrade dem och den potentiellt allvarliga skadan de skulle kunna orsaka.
I flera fall har brinnande drakar orsakat eldsvådor. Till exempel brändes den 16 april ett vetefält upp på den israeliska sidan av gränsen. Den 2 maj orsakade en brandbombsdrake från Gaza en stor eldsvåda i Be'eriskogen, där stora områden brändes upp som krävde 10 brandkårer för att släcka. Hamas har också provat att använda sig av brandbombsballonger, till exempel den 7 maj då en ballong tände eld på ett vetefält i närheten av Be'eriskogen. Israel har uppskattat en ekonomisk förlust på flera miljoner shekel som resultat av eldsvådor som orsakats av drakar och ballonger.
Om Hamas tog sig igenom
Än så länge har Hamas inte lyckats med några omfattande penetreringar av stängslet. Men om de lyckades skulle det vara väntat att de försökte få igenom tusentals människor. Bland dem skulle beväpnade terrorister finnas, och dessa skulle vara fast beslutna att ta sig in i israeliska samhällen och utföra massmord och kidnappningar.
En av de platser som Hamas har försökt ta sig in i är kibbutzen Nahal Oz, som ligger bara några hundra meter från gränsen och skulle kunna intas på fem minuter eller mindre av väpnade män.
I detta scenario, med beväpnade terrorister som inte går att urskilja från obeväpnade civila, som själva utgör ett våldsamt hot, är det svårt att se hur IDF skulle kunna undvika stora skador för att försvara sitt territorium och folk.
IDF:s gensvar: Anpassad reaktion
Detta är anledningen till att IDF har varit tvungna att agera så starkt – för att hindra denna situation från att uppstå – bland annat med hjälp av verkanseld (som ibland har varit dödlig) och trots den kraftiga och oundvikliga internationella fördömelsen.
Som vid tidigare våldsutbrott har IDF använt sig av en anpassad reaktion. De har spridit ut tusentals flygblad och använt sig av SMS och sociala medier, telefonsamtal och radioutsändningar för att varna folket i Gaza för att samlas vid gränsen eller närma sig staketet. De har kontaktat ägare av bussbolag i Gaza för att be dem att avstå från att transportera folk till gränsen.
När dessa försök tillintetgjordes av Hamas tvång mot civilbefolkningen använde IDF tårgas för att skingra folkmassorna som närmade sig staketet. I ett innovativt försök att öka precisionen och effektiviteten använde de ibland drönare för att leverera tårgasen. Men tårgas är inte alltid en lösning eftersom den begränsas av tid och vindförhållandena, och av folkets förmåga att lindra de allvarligaste effekterna.
Efter detta tillämpade IDF-styrkorna varningsskott som sköts i luften. Till slut använde man gummikulor, endast när det var absolut nödvändigt (enligt deras insatsregler) för att skada istället för att döda. Trots att det i vissa fall hade varit legitimt att skjuta för att döda hävdar IDF att de till och med då endast sköt för att skada (förutom i fall där det förekom uppenbara militära attacker, såsom skott mot IDF-styrkor). I samtliga fall opererade IDF-styrkorna enligt operationella standardförfaranden som utformats för att passa omständigheterna och som sammanställts i anslutning till olika myndigheter inom IDF.
Icke desto mindre har det förekommit flera dödsfall som resultat av skjutningarna, och många fler har skadats. De palestinska myndigheterna hävdar att ungefär 50 personer har blivit dödade hittills och hundratals fler har blivit skadade. Av de som dödats bedömer Israel att 80 % var terrorister eller individer som kan kopplas till dem. Priset – i mänskliga liv, lidande och motsättande internationella åsikter – har otvivelaktigt varit högt; men staketet har inte penetrerats i någon stor utsträckning, och därför har ett ännu högre pris kunnat undvikas.
Internationell fördömelse, inga lösningar
Många har hävdat att Israel borde ha agerat annorlunda som svar på detta hot, inklusive FN:s sändebud i Mellanöstern, Mladenov, som fördömde Israels handlingar som "upprörande". FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, Zeid Ra'ad al-Hussein, fördömde Israels tillämpning av "överdrivet våld". Internationella brottsmålsdomstolens chefsåklagare, Zeid Ra'ad al-Hussein, påstod att "våld mot civila – i en situation som den som råder i Gaza – skulle utgöra ett brott under internationella brottsmålsdomstolens Romstadga".
Men trots deras fördömelser har inga av dessa tjänstemän, och inte heller några andra experter, lagt fram något genomförbart alternativ till handlingsplaner för att förebygga ett våldsamt genomträngande av Israels gränser.
En del har påstått att israeliska styrkor har tillämpat överdrivet våld eftersom de har skjutit mot demonstranter som inte har utgjort något omedelbart livshot, däribland EU som har uttryckt oro över "tillämpning av verkanseld av israeliska säkerhetsstyrkor som metod för att kontrollera folkmassor". Faktum är att de så kallade "demonstranterna" faktiskt utgjorde ett omedelbart livshot.
Idag är det vedertaget inom internationell lagstiftning att verkanseld får användas när det förekommer ett allvarligt hot om död eller skada när inga andra metoder har lyckats stävja hotet. Det finns inget krav på att hotet ska vara "omedelbart" – utan istället kan sådant våld användas när det blir "nära förestående", alltså när det inte finns något mellanstadium i vilket en aggressiv handling kan förebyggas innan det blir ett omedelbart hot.
Verkligheten är att under förhållandena som avsiktligen skapats av Hamas, fanns det inget effektivt mellansteg som skulle kunna tas istället för att skjuta de som utgjorde ett hot. Om dessa människor (som knappast kan kallas för "demonstratörer") hade tillåtits komma fram till staketet och tränga sig igenom det så hade det inte bara funnits ett nära förestående utan hot utan ett direkt dödshot som enbart hade kunnat förebyggas genom att ålägga mycket allvarligare skador, som tidigare nämnt.
Det oförstående internationella samhället
De som hävdar att IDF inte borde ha tillämpat verkanseld i denna situation menar de facto att de borde ha väntat med att agera tills tiotusentals våldsamma upprorsmän (och bland dem terrorister) hade stormat in på israelisk mark och kommit farligt nära israelisk civilbefolkning, säkerhetsstyrkor och egendomar, istället för att använda riktat och precist våld mot dessa individer som utgör ett allvarligt hot för att undvika att det katastrofala scenariot skulle bli verklighet.
En del har också påstått att de inte kunnat hitta något bevis på att någon "demonstrant" har använt skjutvapen. De förstår inte att denna typ av konflikt inte inbegriper arméer i uniform som konfronterar varandra och bär skjutvapen öppet. Faktum är att situationen är den motsatta, med tanke på deras kända mål och sätt att operera. Deras vapen är avbitartänger, metallkrokar, rep, rökridåer, eld och gömda sprängämnen.
Hamas har tillbringat åratal och lagt miljontals dollar på att gräva underjordiska attacktunnlar för att komma in i Israel – vilket är ett allvarligt hot där det förekommer spadar istället för skjutvapen. Nu försöker de sig på ett angrepp i höjd med marken samtidigt som de fortsätter gräva tunnlarna – skjutvapnen kommer inte fram förrän de har uppnått sitt mål med massgenomträngning. En soldat som väntar på att ett gevär ska dyka upp skulle innebära en dödsdom för denne, samt för de civila som han eller hon är där för att skydda.
Det har förekommit kritik (särskilt av Human Rights Watch) om att israeliska tjänstemän ska ha gett grönt ljus åt illegala handlingar utförda av soldater. HRW citerar till exempel kommentarer från IDF:s överbefälhavare, premiärministerns talesman och försvarministern som bevis på uppvigling.
Det verkar inte ha slagit dem att dessa tjänstemän tillämpar sin auktoritet genom privata kommunikationskanaler som inte publiceras i allmänna medier, och att sådana kommentarer inte är instruktioner till styrkorna, utan varningar för civila i Gaza som avser att minska våldsutsikterna; och för att mildra oron bland de israeler som bor nära gränsen. När överbefälhavaren säger att han ska skicka ut "100 prickskyttar vid gränsen" så är det ett uttryck för hans rättmätiga plikt att försvara sitt land, inte ett uttalande om att han tänker använda olovligt våld.
En del människorättsgrupper (däribland återigen HRW) och mediekommentatorer har kritiserat användandet av våld inom IDF på grunderna att det inte har funnits några rapporter om egna skadade soldater. De har föreslagit att detta indikerar ett "oproportionerligt" våld av IDF. Som så ofta i kommentarer om västerlänska operationer har dessa så kallade experter missförstått – eller feltolkat – verkligheten i säkerhetsoperationer och vad lagen anger. Och det är absolut inte nödvändigt att kunna uppvisa skador för att visa att det finns ett riktigt hot. Det faktum att IDF-soldaterna inte blev allvarligt skadade pekar på deras militära skicklighet, inte avsaknaden av hot.
Det har också förekommit påståenden om att Israels tillämpning av våld i Gaza, i brist på väpnat våld hos motståndaren, styrs av internationella människorättsliga lagar och inte lagar för väpnade konflikter. Detta är dock felaktigt; hela Gaza är en krigszon som har formats av Hamas långvariga väpnade angrepp mot staten Israel. Därför kan man i denna situation tillämpa båda lagarna, beroende på de specifika omständigheterna.
Det är lagligt för IDF att ingripa och döda en identifierad fiende som strider var som helst i Gaza enligt krigslagarna, oavsett om denne bär uniform eller inte, om denne är beväpnad eller inte, om denne utgör ett omedelbart hot eller inte, går till attack eller flyr. I praktiken verkar dock IDF, i anslutning till de våldsamma kravallerna, ha agerat efter antagandet om att alla människor är civila (och därför inte tillämpat dödligt våld som första utväg) såvida inte något annat har varit uppenbart.
Att spela Hamas i händerna
Det har förekommit flera påståenden om att den israeliska regeringen har vägrat utföra en offentlig undersökning om dödsfallen som inträffat. Återigen är detta helt falskt. Israelerna har angett att de kommer att undersöka fallen med hjälp av sitt eget internationellt respekterade juridiska system. Det som den israeliska regeringen sa är att den vägrar vika sig för krav på en internationell undersökning, något som USA, Storbritannien eller vilken annat västerländsk demokrati som helst också skulle avstå från.
All denna felaktiga kritik mot israeliska handlingar, såväl som hot för att initiera internationella utredningar, att få Israel att ställas inför den internationella brottsmålsdomstolen och att åkalla en universell domrätt mot israeliska tjänstemän som varit inblandade i denna situation är att spela Hamas i händerna. De validerar användandet av mänskliga sköldar och Hamas strategi som innebär att deras civila tvingas dö. Detta sträcker sig längre än denna specifika konflikt. Som vi har sett i tidigare våldsutbrott har liknande internationella reaktioner, inklusive orättfärdig fördömelse, resulterat i ett mer utbrett våld av sådana taktiker och ökade dödsfall bland oskyldiga civila över hela världen.
Upptrappat våld att vänta?
Som tidigare nämnt är det troligt att vi kommer se ännu fler dödsfall när Hamas kampanj når sin planerade kulmen den 14 eller 15 maj, vilken kan resultera i förlust av många palestiniers liv. Det är lika troligt att vi kommer uppleva en dithörande ökad fördömelse i media och bland internationella organisationer och människorättsgrupper. De som har en anti-amerikansk och anti-israelisk agenda kommer också oundvikligen koppla detta våld till president Trumps beslut att öppna den amerikanska ambassaden i Jerusalem.
Framtida handlingar
Hamas nya taktik har nått betydande framgångar i försöket att vända det internationella samhället emot Israel och orsaka skada på landets rykte. Det är troligt att effekterna kommer vara märkbara även efter att denna våldsvåg går mot sitt slut.
Det kommer troligtvis förekomma fler försök att frambringa ytterliga fördömelser från internationella aktörer, såsom de olika FN-organen, samt hängivna rapporter från FN:s specialrapportörer. Dessutom kommer det troligtvis göras fler ansträngningar för att internationella brottsmålsdomstolens chefsåklagare ska utreda händelserna, samt för att trigga juridiska åtgärder i olika stater (med hjälp av "universell domrätt") för att försöka smutskasta eller till och med gripa IDF-personal och israeliska politiker.
Det är oundvikligt att Hamas och andra palestinska grupper kommer att försöka sig på samma taktik i framtiden. För att förhindra detta rapporteras det att Israel förbereder sig på att stärka gränsstaketet mot Gaza för att göra penetrering svårare utan att man ska behöva tillämpa dödlig kraft (de arbetar redan på en underjordisk gräns för att förhindra att man tar sig igenom via tunnlar). Men detta är ett långtidsprojekt och det är oklart i vilken omfattning en ogenomtränglig gräns kan utvecklas.
Dessutom ägnar IDF alltmer eftertanke till icke-dödliga vapen. Hittills har inga pålitliga och effektiva system utvecklats som skulle fungera i sådana omständigheter, trots betydande internationellt arbete inom detta område.
Ett område inom vilket Israels vänner och allierade kan hjälpa till är motståndet till anti-israelisk propaganda som Hamas försöker frambringa, inklusive press på politiska ledare, människorättsgrupper, internationella organisationer och media för att undvika felaktiga fördömelser av Israel; och avvisa krav på internationella åtgärder såsom ensidiga FN-utredningar och resolutioner. Ett sådant motstånd, helst i kombination med starka fördömelser av Hamas våldsamma taktiker, skulle kunna hjälpa till att förhindra framtida tillämpningar av denna handlingsplan. Detta är förstås, med dagens kraftigt befästa anti-israeliska agenda, lättare sagt än gjort.
Översten Richard Kemp kommenderade brittiska styrkor på Nordirland, i Afghanistan, Irak och Balkanländerna. Denna analys publicerades ursprungligen på HIGH LEVEL MILITARY GROUPs hemsida, och den återpubliceras här med författarens vänliga tillåtelse.