 Iran-blidkare som fördömer lönnmordet på den iranske kärnfysikern Mohsen Fakhrizadeh, en brigadgeneral i Iranska revolutionsgardet, har uppvisat en chockerande likgiltighet inför dödsfallen, förstörelsen och lidandet som den totalitära iranska regimen troligtvis skulle orsaka om de utnyttjade Fakhrizadehs skadliga expertis. På bilden: Platsen för lönnmordet på Fakhrizadeh den 27 november, i närheten av Tehran. (Bildkälla: Fars/Wikimedia Commons) |
Med en väntad förutsägbarhet skyndade sig EU:s talesman för internationella ärenden Peter Sano och andra europeiska Iran-blidkare att fördöma lönnmordet den 27 november på den iranska kärnfysikern Mohsen Fakhrizadeh. De uppvisade en chockerande likgiltighet inför dödsfallen, förstörelsen och lidandet som den totalitära iranska regimen troligtvis skulle orsaka om de utnyttjade Fakhrizadehs skadliga expertis.
Från andra sidan Atlanten stämde bland annat den före detta CIA-chefen John O. Brennan in, som beskrev mordet som "statligt finansierad terrorism" och "ett upprörande brott mot internationell lag". Ändå befann sig herr Brennan i Vita husets så kallade "Situation Room" år 2011 när USA sjösatte en operation för att döda Usama bin Laden på pakistanskt territorium. Då viskade han antagligen inte i president Barack Obamas öra att SEAL Team Six bröt mot internationell lag.
Som Obamas rådgivare inom kontraterrorism och dåvarande chef för CIA ledde herr Brennan också, och rättfärdigade offentligt, ett omfattande program för CIA-lönnmord med hjälp av drönare i Pakistan, Afghanistan, Libyen, Somalia, Yemen och andra platser. Några år tidigare höll jag möten med herr Brennan när han lovordade lönnmord på terrorister.
I ett förment försök att förena sin nuvarande ståndpunkt med sina roller och moraliska ställningar inom regeringen beskrev herr Brennan herr Fakhrizadehs eliminering som "mycket annorlunda jämfört med åtgärderna mot terrorledare och operativa inom grupper som Al Qaida och Islamiska staten".
Även om han uttalar detta lönnmord som olagligt verkar herr Brennans protester fokusera mer på rädslan för den "dödliga hämnden och en ny omgång regionala konflikter" som han anser troliga. Det finns också en tydlig undermening, som delas av många andra till vänster, av oro för att denna attack gör en Bidenadministrations återgång till kärnkraftsavtalet JCPOA med Iran mer problematisk.
Herr Brennans perspektiv sammanfattar det vanligaste argumentet mot lönnmord i modern tid. Det verkar inte handla lika mycket om den ofta omstridda lagligheten i en sådan handling – riktade mord i krig har aldrig varit absolut förbjudet under internationell lag – som om lagligheten, moraliteten eller tillrådigheten i den utrikespolitik under vilken sådana tekniker har utförts.
Detta leder i sin tur till åsikter om vad som är krig och inte, och om statusen för statliga vs icke-statliga aktörer. Herr Brennan säger att riktade mord är lagenliga när det gäller illegala stridande, till exempel terrorister, men inte när det gäller självständiga stater i fredstid, med implikationen att gärningsmännen i detta fall inte låg i krig med Iran.
Detta är att missuppfatta verkligheten i att krig inte längre kan ses som definierade perioder av fientlighet som präglas av svepande förflyttningar av armering över slätter, stora sjöstrider och hårda strider i luften. Istället har gränserna mellan fred och krig avsiktligen suddats ut av länder som Iran och Ryssland, som ofta använder sig av surrogater för att slå till mot sina fiender, samt av icke-statliga aktörer som Islamiska staten och Al Qaida, med en kapacitet för globalt våld som saknar tidigare motstycke.
Under slagorden "Död åt Amerika" har Iran legat i krig med USA, Israel och deras västerländska allierade sedan Iranska revolutionen 1979. De har använt sig av ställföreträdande grupper för att döda hundratals amerikaner i Irak, Afghanistan, Libanon och på andra platser, och för att utföra terrorattacker i Mellanöstern, Europa, USA och Latinamerika. Iran stöttar president Bashar Assads mordiska regim i Syrien, hjälper Islamiska staten och Talibanerna med material och har avsiktligen gett skydd åt och hjälpt högt uppsatta Al Qaida-ledare, bland annat en viss Abu Muhammad al-Masri som dödades i Tehran i mitten av november.
Iran har åtalat ett långsiktigt, samordnat krig mot Israel med den angivna intentionen att eliminera den judiska staten. Landet har finansierat och dirigerat attacker från Gaza, Libanon och Syrien, från Israel och mot israeliska medborgare och regeringstjänstemän bortom regionen. Det har byggt ett omfattande missilkomplex i södra Libanon, distribuerat många tusentals raketer som riktats mot Israel. Det har uppmuntrat, finansierat och väpnat ett uppror i Jemen, som det använt för att föra ett ombudskrig mot Saudiarabien. Det har också utfört attacker med drönare och missiler mot saudiska oljeanläggningar.
Detta flera decennier långa globala krig arrangeras och kontrolleras av Irans Islamiska revolutionsgardet (Islamic Revolutionary Guard Corps (IRGC)), vars före detta befälhavare för Quds Force, Qasem Soleimani, dödades i Baghdad av en amerikansk drönarattack i januari. IRGC har utpekats som en terrororganisation av USA och flera andra länder. Herr Fakhrizadeh var brigadgeneral i IRGC och därför inte bara en högt uppsatt militär befälhavare i ett land som ligger i krig med USA och dess allierade, utan också en internationell terrorist.
Han var dock mycket mer än så. Han var grundare och långvarig chef för det illegala iranska kärnvapenprogrammet som styrs av IRGC. FN:s internationella atomenergiorgan (IAEA) bekräftade att han ledde det program, känt som Amad, som skulle utveckla kärnvapen under täckmantel av ett civilt energiprojekt. Amad lades på hyllan år 2003 men ersattes av Oganization of Defensive Innovation and Research, SPND, som han var chef för till sin död. Arbetet för Amad, SPND och andra hemliga organ exponerades i ett omfattande kärnvapenarkiv som Israels Mossad lade beslag på i Tehran år 2018, vilket jag förra året fick tillgång till.
President Obama erkände det akuta hotet som en iransk atombomb innebär och lovade år 2012 att förhindra det, med militär styrka om nödvändigt. Precis som hans röda streck över president Assads kemiska vapen i Syrien löstes Obamas försäkran upp till ett ljust rosa sådant med hans förhandling av JCPOA-avtalet år 2015 som istället för att hindra Irans program banade väg för det.
Obamas oro över den iranska faran delades runtom i världen av länder som insåg att hotet inte bara var riktat mot Mellanöstern eftersom Iran fortsatte sitt arbete på långdistansmissiler med förmågan att leverera en atomstridsspets. De visste också att det iranska programmet skulle trigga en kärnvapenkapplöpning i Mellanöstern som nu är igång, med främst Saudiarabien, Turkiet och Egypten inblandade.
Rädslan för Irans kärnvapenprogram, samt dess regionala och globala aggression, var ett stort incitament för åratal av dolt samarbete mellan arabländer och Israel – ett samarbete som nyligen har mognat till Abrahamavtalen. Med Obamas misslyckande i att stötta araberna mot iranskt angrepp såg de Israel som det enda landet de kunde lita på för skydd.
Iran kommer aldrig att överge det som man anser sig vara sin absoluta rätt att bli en kärnväpnad stat, inte under den nuvarande regimen och inte under någon framtida regim. Kärnkraftsarkivet bevisar att även om regimen gång på gång har förnekat sitt kärnvapenprogram så har man ändå fortskridit med det, ett brott mot Icke-spridningsavtalet som man skrev under år 1970 och trots deras skyldigheter under JCPO, och de har satt åtgärder i system för att fortsätta med detta. De har ljugit för Internationella atomenergiorganet och arkivet beskriver till och med i detalj på vilka sätt man har lurat inspektörerna.
Trots påståenden om det motsatta skulle JCPOA aldrig stoppa ett kärnvapenutrustat Iran och det har aldrig varit utformat för att göra det. Bestämmelserna om tidsbegränsning betydde att avtalet i bästa fall kan ha skjutit upp Tehrans förvärv av kärnvapen i några år och låtit framtida generationer ta över i en mycket farligare kontext. En återgång till JCPOA av ett Vita huset under Biden, såsom herr Brennan och andra möjliga administrationsmedarbetare har föreslagit, kommer inte att resultera i ett starkare avtal, utan troligtvis ett ännu svagare sådant.
Utöver ett regimskifte med ett högst oförutsägbart resultat finns det inget alternativ till tvång. Israel satte stopp för det irakiska kärnvapenprojektet år 1981 och det syriska projektet 2007 via luftangrepp. Dessa blev fördömda av USA och europeiska länder vid den tiden. Men senare blev de erkända som viktiga steg för regionens säkerhet när Saddams invasion av Kuwait blev tillbakavisad och Islamiska staten i Syrien krossad.
Iran har lärt sig av dessa tidigare aktioner, och effektiva luftangrepp mot deras kärnvapenprogram skulle bli mycket svårare och blodigare, men de kan inte uteslutas om nödvändigt. Under tiden har en otillskrivbar kampanj för att stoppa Irans kärnvapenambitioner satts igång, inklusive Stuxnet och andra cyberattacker, sabotage och hemliga aktioner mot kärnvapenanläggningar, samt lönnmord på kärnfysiker. Elimineringen av herr Fakhrizadeh var den senaste och kanske viktigaste av dessa, både vad gäller avskräckande och avlägsnande av expertis. Den potentiella effektiviteten i dessa åtgärder har ökats av president Trumps "maximala press"-kampanj med ekonomiska sanktioner. Tillsammans har dessa åtgärder bäst chans att stoppa Irans kärnvapenprogram, förutom konventionella angrepp eller fullskaligt krig.
De som argumenterar emot denna politik förstår inte faran som ett kärnvapenutrustat Iran innebär för regionen och för världen, och de anser felaktigt att programmet kan hindras genom diplomatiska medel, eller så är de nöjda med tanken på en kärnvapenutrustad, fanatisk diktatur. Herr Brennan och de europeiska supportrarna för hans argument verkar tro att Iran kan stoppas genom blidkande och förhandling istället för militär styrka och politisk vilja. Den väg som förespråkarna till blidkande föreslår kan bara leda till oändligt mycket mer blodsutgjutelse, våld och lidande än en förbjuden terrorists mord på Irans gator.
Överste Richard Kemp är en före detta brittisk armébefälhavare. Han har också varit chef för det internationella terrorteamet i Storbritanniens kabinett och är nu skribent och talare inom internationella och militära frågor.