ISIS verkar ha inspirerat sin första terrorattack i USA: i Garland, Texas. Detta faktum kan ha undgått många människor eftersom rapporteringen och kommentarerna, som så ofta i dag, har fastnat i helt andra bifrågor. Bifrågorna kommer först, att attacken riktade sig mot en tävling om hur folk tror att Muhammed kan ha sett ut. Därefter kommer identiteten på dem som organiserade utställningen och talade vid evenemanget.
Innan vi kommer dit, låt oss först gå tillbaka till huvudfrågan. Sedan januari har tanken på att ISIS-liknande grupper kan inspirera människor att utföra mördarattacker i Paris och Köpenhamn accepterats. Men att det kan hända i Texas av alla platser kan ha en ännu värre "avkylningseffekt" på yttrandefriheten än attackerna i Paris och Köpenhamn. Inget europeiskt land har det grundlagsstadgade engagemang för yttrandefriheten som USA har. Och Texas sitter inte fast i moralrelativism och den ängsliga mångkulturalism som de flesta europeiska länder gör.
 Bosch Fawstin (tvåa från vänster), serietecknaren som vann Muhammad Art Exhibit and Contest i Garland, Texas den här veckan, får sitt pris av (fr v) Robert Spencer, Geert Wilders och Pamela Geller. (Bildkälla: Atlas Shrugs-bloggen) |
Efter Garland kommer en känsla att sprida sig: Om ISIS kan slå till i Texas, kan de slå till var som helst. Hela den utvecklade världen är därför ett potentiellt mål för attacker från ISIS. Även om ingen vill sträcka upp händerna och kapitulera, så kommer troligtvis heller ingen att dra uppmärksamheten till sig genom att säga eller göra något som kan misshaga sådana mordiska censorer.
Stora säkerhetsstyrkor är uppenbarligen till hjälp för att förhindra attacker, men det är värt att notera att ISIS kommer att använda dessa "misslyckade" attacker för att lista ut andra sätt att agera, sådana de bedömer har större chans att lyckas.
Det mest slående är emellertid hur tysta de vanliga yttrandefrihetsförsvararna har varit.
Utan tvekan beror detta delvis på den allt vanligare uppfattningen att den som ritar Muhammed eller publicerar Muhammedteckningar, på något sätt får skylla sig själv. Det är en motbjudande tanke, men det är precis så censur och självcensur tillåts äta sig in.
Ytterst få människor säger att rädsla får dem att avstå från att rita en historisk figur. Men för varje attack växer känslan hos medier och andra som avstått från att publicera sådana bilder, att de har misslyckats. Så för att dölja sin skam säger de till sig själva att det är provokativt och till och med oansvarigt att utmana människor som utmanar yttrandefriheten.
Man kan fortfarande få stöd av dem som värnar om yttrandefriheten om man av misstag råkat publicera en karikatyr av Muhammed, men inte om man gjort det medvetet och med full vetskap om konsekvenserna. Men givetvis är det just när man insett konsekvenserna av att utmana dessa förmenta censorer som det är som viktigast att fortsätta utmana dem, så att människor med Kalashnikov-gevär inte tillåts stifta våra lagar och regler.
I takt med att människor uppfinner allt mer utstuderade sätt att rättfärdiga det de antagligen innerst inne vet är förkastligt, blir det allt svårare för dem att ändra riktning.
Sedan har vi den andra bifrågan som bara undantagsvis nämns, men mycket väl kan vara den stora skillnaden mellan attackerna i Europa och reaktionerna på den misslyckade i Texas. Januarimassakern mot det franska satirmagasinet Charlie Hebdo väckte utan tvekan en del av allmänheten i Väst, eftersom offren var skämttecknare och redaktörer på ett "vänstervridet" magasin. Alltså, Charlie Hebdo stod för en robust, sekulär, icke etablissemangsvänlig typ av fransk politik, som en del av världens vänster kan känna igen sig i.
Detta i kontrast till den jämförelsevis ljumma solidariteten efter hoten mot den danska tidningen Jyllands-Posten, i kölvattnet av Muhammed-krisen 2005. I varierande grad beskrevs Jyllands-Posten som en "konservativ" tidning. Osäkra på om "konservativ" betydde "etablissemangsvänlig" eller till och med "rasistisk", misstänkte många därför att det fanns mörka, dolda motiv för att publicera karikatyrer av islams grundare.
Men det finns inget sätt att undkomma sådan smutskastning. I kölvattnet av Parisattacken visade sig många människor vara villiga att baktala de mördade tecknarna på Charlie Hebdo som högerextrema eller rasister.
Organisatörerna i American Freedom Defense Initiative (AFDI), Pamela Geller och Robert Spencer, är inga vänstervridna journalister utan konservativa aktivister; och eftersom den holländske politikern Geert Wilders talade under utställningens öppnande, uppstod ett extra lager komplexitet för människor som gillar att etikettera aktioner med politiska värden – hellre än se dem som åtskilda från varandra.
Det verkar dock som om en skämttecknare, att döma av fördömandena från den ena sidan och tystnaden från den andra, kan vara värd försvar om han associeras med en vänsterorganisation, men inte om han associeras med en högerdito.
Givetvis beror denna åsikt på ett av vår tids falska antaganden: Att människor på vänsterkanten har goda intentioner till och med när de utför dåliga handlingar, medan människor på högerkanten har dåliga intentioner till och med når de utför goda handlingar. Alltså kan en teckning från Charlie Hebdo uppfattas som en provokation på ett konstruktivt sätt, medan en från AFDI bara kan uppfattas som provokativ på ett icke konstruktivt sätt. Oavsett om folk vill erkänna det eller inte, så är detta ett av huvudproblemen bakom reaktionen på Texasattacken.
Man behöver inte ens säga att en sådan åtskillnad är ett kolossalt misstag. När folk föredrar att fokusera på offrens motiv i stället för gärningsmännens motiv, bortser de från den absolut viktigaste saken: att en konstutställning, eller själva yttrandefriheten, har attackerats. Allt annat är narcissism och inlärningssvårigheter.
Det spelar ingen roll om du är högervriden eller vänstervriden. Det spelar ingen roll om du är amerikan, dansk, holländare, belgare eller svensk. Dessa egenskaper kan ha stor betydelse och vara oändligt intressanta för människorna i landet ifråga. Men de betyder inte ett jota för ISIS eller deras medresenärer. Vad dessa människor försöker sig på är att genomdriva islamiska blasfemilagar i hela världen.
Det är det enda som spelar någon roll. Om vi glömmer eller förlorar detta ur sikte kommer vi inte bara att förlora yttrandefriheten, vi kommer att förlora. Punkt.