Den 22 juni 2012 flög ett turkiskt, militärt spaningsplan av typen RF-4E iväg från en flygbas i östra Turkiet. Det flög på låg höjd, som de flesta spionplan gör, och kränkte syriskt luftrum innan det (troligtvis) träffades av en missil från ett syriskt eller ryskt-styrt försvarssystem.
Två turkiska piloter dödades. Deras kroppar bärgades senare i Medelhavet med hjälp av ett amerikanskt fartyg.
Turkiet rasade. Dåvarande premiärministern (nu presidenten) Recep Tayyip Erdogan svor att han skulle hämnas. Turkarna hävdade att deras flygplan var ute på ett övningsuppdrag. Mest troligt var dess uppdrag att spionera på luftvärnssystemen i Syrien.
Nästan tre år senare, på morgonen 25 mars, exploderade en rysktillverkad syrisk scud-missil som tros ha avfyrats från 180 kilometers avstånd nära Reyhanli-distriktet i Turkiets sydligaste stad Hatay, nära syriska gränsen. Missilen orsakade en 15 meter stor krater i en bäckfåra, krossade glasen i omkringliggande hus, fick ett tak på en militärbas i närheten att kollapsa, skadade två militärfordon och orsakade smärre skador på fem turkiska civila.
Lyckligtvis dog ingen. Men händelsen avslöjade något om den militära kapaciteten hos NATOs näst största armé, och den mycket svagare men tillräckligt avskräckande fienden.
Senare har det kommit rapporter om att de sunni-allierade Turkiet och Saudiarabien planerat en gemensam militäroffensiv mot Syriens president Bashar al-Assads regim i Damaskus, en Nusayri nemesis för såväl Turkiet som Saudiarabien. I rapporterna hävdas att den planerade operationen skulle innebära såväl marktrupper som flyganfall.
Det finns flera anledningar, både på den lokala (turkiska) och den regionala nivån, till att detta inte är något realistiskt scenario.
Förmodligen skulle den turkisk-saudiska styrkan attackera Assad-regimens styrkor i ett försök att störta Assad (något Turkiet önskar sig), och blockera den Iranstödda shiitiska dominansen i regionen (något både Saudiarabien och Turkiet önskar sig). Turkiet vill bli av med Assad för att bygga en Muslimska brödraskapet-liknande regim i Syrien. Men trots obekräftade rapporter om att det saudiska motståndet mot Muslimska brödraskapet har mjukats upp, är detta ett faktum: Egypten är Saudiarabiens mest pålitliga allierade i regionen, och Muslimska brödraskapet är Egyptens värsta fiende. Dessutom verkar tidpunkten för en förmodad turkisk-saudisk offensiv mot Syrien (om än egentligen riktad mot Iran) orealistisk, med tanke på Irans hägrande kärnavtal med Väst.
För Turkiets del finns det mera praktiska skäl att inte gå i krig med Syrien. För det första står den turkiska regeringen inför ett kritiskt parlamentsval 7 juni, och har inte råd att se turkiska soldater komma hem i kistor.
För det andra, vilket är viktigare, visar enkla militära fakta att en turkisk militärinsats mot Syrien kan förvandlas till en nationell katastrof. På andra sidan gränsen mot Syrien huserar mer än 20 olika radikala islamistiska och kurdiska grupper, inklusive Islamiska staten – och de flesta är i olika hög grad fientligt inställda till Turkiet. De grupper som bekämpar Assads styrkor och stöds av Turkiet, utgör de minsta och svagaste. En gränsöverskridande operation vore alltför riskabel för den turkiska militären.
Än värre är att varje turkisk flygräd mot Damaskus skulle utsätta det turkiska flygvapnet för risken att träffas av det kraftfulla luftvärnet i Syrien. Turkiska krigsplan är inte utrustade med det viktiga störningssystem som förblindar fiendens radar. Hälften av de turkiska skvadroner som skulle flyga in över syriskt luftrum kanske inte skulle kunna återvända hem på ett säkert sätt.
Dessutom finns den ännu större faran med syriska missiler. Den Scud-missil som landade på turkiskt territorium 25 mars bevisade att Patriot-missilerna som USA och NATO placerat i södra och östra Turkiet bara kan beskydda de områden som ligger i deras omedelbara närhet. Och Assad har inte bara Scud-missiler han kan fyra av från 180-200 kilometers avstånd; i sin arsenal har han ett okänt antal ballistiska missiler av typen Scud-C, vars räckvidd är 500 kilometer, vilket placerar flera stora turkiska städer "inom räckhåll".
Turkiet har helt enkelt inte något tillräckligt långtgående anti-missilförsvar som kan motverka syriska (och/eller iranska) missiler. Som medlem i alliansen kan landet lita på NATOs marina styrkor för att motverka sådana hot, men det vore ett alldeles för riskfyllt spel.
Det är sant att Erdogans regering har övervägt militära operationer mot Assad de senaste åren. Sant är också att Erdogan är besatt av tanken på att bli av med Assad, och att han inte är den fredligaste ledaren i regionen. Men den turkiske presidenten är ingen självmordspilot. Oddsen är därför små för en turkisk-saudisk militäroffensiv mot Assads Syrien.
Burak Bekdil, baserad i Ankara, är turkisk kolumnist på Hürriyet Daily och Middle East Forum.