Det är valtider i Turkiet. Den 7 juni ska turkarna gå till valurnorna för att välja regering och en premiärminister som ska styra landet i fyra år.
Men i själva verket kommer de att rösta om huruvida de vill ha en vald sultan eller inte. Turkiets president Recep Tayyip Erdogan vill mer än bara vinna parlamentsmajoritet för sitt Rättvise- och utvecklingsparti, AKP. Han vill ha två tredjedels majoritet så att grundlagen kan ändras på så sätt att man inför ett exekutivt presidentsystem och att en sultan återigen officiellt kan styra.
2013 jämförde Burhan Kuzu, AKPs ordförande för parlamentets grundlagskommission, det amerikanska presidentskapet med de befogenheter den turkiske premiärministern har (som den gången var Erdogan). Han sa: "Obama är en fattig man, premiärministern är kraftfull."
Under en presskonferens 18 april, efter ett statsbesök i Kazakstan, sa Erdogan till en grupp turkiska journalister: "Hör nu här. Obama kan inte driva igenom sina beslut."
Det var bara ännu ett sätt för honom att uttrycka sin besatthet av att förvandla Turkiets parlamentariska demokrati till ett exekutivt presidentsystem "à la Turca", där en framröstad man kör en enmansshow utan maktfördelning.
Den makt Turkiets president har räcker inte för Erdogan. Han är den starke mannen, men han vill ha mer. Han vill ha så gott som obegränsad makt: Han vill vara den demokratiskt valde sultanen av det turkiska imperium man förmodar ska växa fram.
Trots konstitutionella paragrafer som kräver att presidenten ska vara opartisk i inrikespolitiken har Erdogan rusat från det ena offentliga mötet till det andra, attackerat oppositionspartierna och hyllat det styrande AKPs "framgångshistoria" sedan partiet kom till makten för tolv år sedan.
Erdogan säger hela tiden att han vill ha 400 parlamentsledamöter. Han säger inte för vilket parti – det behöver han inte göra, för alla vet. Det är första gången en turkisk president som enligt grundlagen förväntas vara opartisk, turnerar runt i landet för att stödja ett politiskt parti.
Turkiets parlament har 550 platser. Det parti (eller partier i koalition) som vinner 276 mandat kan bilda regering. Men det behövs 330 mandat för att lyfta en grundlagsändring till folkomröstning, och 367 för att göra ändringen utan folkomröstning. AKP strävar alltså inte efter att få 276 mandat för att bilda en enpartiregering i skuggan av Erdogan, utan för att få minst 330 och kunna göra honom till en framröstad sultan.
Alla opinionsmätningar, inklusive oppositionens, visar att AKP leder. Men även om allt tyder på att AKP vinner, så kan partiet ändå förlora. Om ett prokurdiskt parti som Folkets demokratiska parti, HDP, kan passera 10-procentsspärren till parlamentet, kommer AKPs 40-45-procentsmajoritet bara att få mellan 280 och 310 mandat. Därmed kan de inte ändra grundlagen i enlighet med sultanens önskemål.
För att kunna förstå efterdyningarna av 7 juni-valet är det alltså viktigt att granska HDPs resultat. Om partiet inte får tio procent av rösterna kommer de inte in i parlamentet och många av deras röster tillfaller AKP – tack vare det turkiska elektorssystemet. Med samma antal röster kan AKP få 280 eller 330 mandat, beroende på om det kurdiska partiet kommer in eller inte. Det avgör om de kommer att lyckas ändra grundlagen och införa ett presidentskap "à la Turca". Orättvist? Inte i ett land där rättvisa bara är en trivialitet.
Erdogan har vunnit nio val sedan 2002 – tre parlamentsval, tre kommunalval, två folkomröstningar och ett presidentval. Men han är inte nöjd med den makt den turkiska konstitutionen ger honom. Han vill ha mer. Han vill bli Turkiets framröstade sultan. Han vill inte vara en "fattig Obama". Han vill, som han säger, "få besluten genomförda". När han väl har gett en order ska det inte finnas någon juridisk, konstitutionell eller parlamentarisk maktbalans. Hans beslut ska genomföras – som vore han en sultan.
De ottomanska sultanerna valdes inte. Om Erdogan vinner kommer Turkiet att bli ännu mer polariserat och allt svårare att hantera: Han blir president över mindre än halva Turkiet, medan den andra halvan kommer att hata honom mer än någonsin. Om han förlorar kommer förmodligen en intern strid att bryta ut i AKP, där många olyckliga men hittills tysta AKP-politiker kommer att börja skjuta i alla riktningar.
7 juni är allt eller inget för Erdogan. Antingen blir han den ensamme mannen i ett isolerat presidentpalats i Ankara med händerna låsta i grundlagsrestriktioner som fortfarande drömmer om sitt valurne-sultanat, eller så blir han den först valurne-sultanen i sina drömmars turkiska imperium.
Burak Bekdil, baserad i Ankara, är turkisk kolumnist på Hürriyet Daily och Middle East Forum.