Vissa beslut är så korkade att personer utan impulskontroll skulle kunna yla rätt ut. Ett sådant fall inträffade förra veckan i Storbritannien.
Under flera år har frågan om muslimska (framförallt med pakistanskt ursprung) mäns "groomande" av unga flickor varit en underjordisk fråga i Storbritannien. Rapporter om dessa ting har cirkulerat i femton års tid. De har behandlats inte bara med rädsla utan med skräck.
2004, för elva år sedan, skulle tv-kanalen Channel 4 visa en dokumentär vid namn "Edge of the City". Den innehöll filmade sekvenser med föräldrar till flickor så unga som 11 år, som blivit indragna i sex med män som beskrevs som "asiatiska". Men det fanns ett problem. Valet till Europaparlamentet närmade sig. Det extremistiska och påstått rasistiska British National Party förväntades få många röster i vissa delar av norra England. Organisationen "Unite Against Fascism" (en grupp som ofta uppträder ganska fascistiskt själva) var bland dem som krävde att programmet skulle utgå.
Tajmingen var definitivt problematisk: Bland andra BNPs ledare skröt om att dokumentären skulle gynna deras parti. Polisen anslöt sig till de bekymrades skara; Channel 4 beslöt att inte sända programmet förrän efter EU-valet.
Rätt eller fel, Channel 4s beslut stod fast. Ingen ville hjälpa extremistgrupper att dra fördel av denna story. Men storyn fanns där och behövde berättas. Skandalen med det uppskjutna programmet bidrog till den växande misstanken – inte helt utan orsak, visade det sig – om att detta var ett försök från högsta nivå, inklusive polis och lokala myndigheter, att tysta ner rapporten.
Denna uppfattning har bitit sig fast. Det är helt och hållet på grund av den orädda tidningen Times of London, dess journalist Andrew Norfolk, och en handfull andra som en del av gängvåldtäktsfallen har fått den förstasidesuppmärksamhet de förtjänar.
De senaste åren har allmänheten inte bara fått vetskap om att dessa brott har varit betydligt vanligare än någon kunnat föreställa sig, utan också att de varit mer utbredda. Och det är inte bara i norra England "grooming"-fallen har dykt upp.
För två år sedan, vid Operation Bullfinch-rättegången i Londons Old Bailey, dömdes sju muslimska män för 59 fall av barngrooming och utnyttjande. Detaljerna i fallet är smärtsamma: bland annat åratals drogande och gruppvåldtäkter av minst sex minderåriga flickor. Våldtäkterna ägde inte rum i någon "bortglömd" stad i norr, utan i och omkring universitetsstaden Oxford. Till sist har brott av det här slaget börjat dyka upp i domstolarna. Tidningar som Times förtjänar stort beröm för att ha bevakat dem nyktert, försiktigt och tydligt.
Men känslan är fortfarande att dessa barnvåldtäkter förbigås eller mörkas. En oberoende officiell utredning om utnyttjandet av unga flickor i Rotherham, som kom förra året, hittade misstag på alla nivåer. "Jay-rapporten" kom fram till att minst 1 400 flickor hade utsatts mellan 1997 och 2013, bara i Rotherham. Rapporten visar också skoningslöst hur polis, fullmäktige och sociala myndigheter fullständigt hade misslyckats under denna period. Ett mer förödande tvärsnitt av myndighetsmisstag är svårt att föreställa sig.
Men även i kölvattnet av denna nationella skandal är frågan fortfarande tabu. Förra veckan åtalades två ynglingar i Bradford, 14 och 16 år gamla, för brott som "relaterar till våldtäkt och sexuellt utnyttjande av barn under 16". Brotten ska ha inträffat mellan 2011 och 2012. Övriga män är i 20-årsåldern även om den äldste är 62, och utgör en sorglig lista över välbekanta efternamn: Khan, Ali, Mahmood, Younis, Hussain.
Även om lokaltidningarna rapporterat om fallet så har bara en enda rikstidning skrivit om det. Det kan bero på att riksmedierna väntar tills rättegången börjar – eller är det något annat som pågår? Och det är det. Brott av det här slaget sopas fortfarande under mattan – av "politiskt korrekta" skäl – utan en tanke på den skada barnen åsamkats. Hela frågan är en enda krutdurk.
Detta leder mig till vad som är så värt att yla om. Mitt i allt detta – alla obestridliga år av mörkläggning, undvikande och rädsla för att extremistgrupper skulle gynnas av storyn – så exploderar allmänhetens vrede i städer där denna grooming pågått. I delar av norra England har folk protesterat mot utnyttjandet av minderåriga flickor. En del av dessa kan ta sig obehagligt generaliserande uttryck – till exempel folk som felaktigt påstår att "alla muslimer" på något sätt är ansvariga för dessa brott. Men så länge protesterna är lagliga måste de få fortsätta. Det är inte alla som har en kolumn i riksmedierna eller kan göra sina röster hörda i radio. Det betyder inte att en del av de grupper som organiserat demonstrationerna – bland dem English Defence League och en grupp som kallar sig Britain First – är aptitliga. Men man kan faktiskt föreställa sig att anständiga människor ur lokalbefolkningen vill göra sina röster hörda, och vill marschera mot myndigheternas fullständiga misslyckande i den stad som har gjort sig själv så ökänd.
Men nu hoppas tydligen kommunfullmäktige i Rotherham att de ska ta den makten ifrån sin egen befolkning. I förra veckan begärde fullmäktige tillstånd från inrikesdepartementet för att förbjuda antibarnvåldtäktsdemonstrationer i Rotherhamområdet. Anledningen uppges vara kostnaderna. Enligt en lokaltidning kostade en enda demonstration i september förra året mer än en miljon pund (nästan 14 miljoner SEK), vilket utan tvekan är en fruktansvärd dränering av resurserna.
Ingen kan förneka att dessa demonstrationer – och motdemonstrationer – kan utgöra en stor olägenhet för affärsverksamheter och andra i Rotherhamområdet. Men bara genom att ens tänka tanken att förbjuda demonstrationerna, begår fullmäktigeledamöterna i Rotherham ett av de värsta tänkbara misstagen. Att groomingen har pågått i området, och mörkats eller ignorerats av myndigheterna, är bevisat. Allmänhetens upprördhet inför dessa fasor är förståelig. Men om lagliga uttryck för denna upprördhet förbjuds, leder det barra till en sak: Folk kommer att tro att något ännu värre pågår. En stad vars myndigheter tillät barnvåldtäkter att pågå under ett decennium och nu förbjuder folk att demonstrera mot dem, inrättar helt nya begrepp för offerskap och av detta kan inget gott komma. Rop av raseri – särskilt sådana rop – måste skyddas, särskilt när de baserar sig på fakta.