För första gången sedan hans islamistiska parti vann sin första valseger 2002, var den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogan helt osynlig på kvällen den 7 juni. Han gav inget vinnartal. Han gav inget tal alls.
AKP misslyckades inte bara med att få två tredjedels majoritet och därmed kunna ändra grundlagen, partiet förlorade även sin parlamentariska majoritet och möjligheten att bilda en enpartiregering. AKP fick 40,8 procent av rösterna och därmed 258 mandat, vilket är 19 för lite för att uppnå enkel majoritet med 276 mandat. Erdogan är nu den ensamme sultanen i sitt presidentpalats för 5,5 miljarder SEK med 1 150 rum. För första gången sedan 2002 har oppositionen fått fler mandat än AKP i parlamentet: 292 mot 258.
"Debatten om presidentskap och diktatur i Turkiet är nu över", sa en glad Selahattin Demirtas när det preliminära valresultatet meddelats. Demirtas är en kurdisk politiker vars Folkets demokratiparti [HDP] kom in i parlamentet för första gången – uppenbarligen med stöd från sekulära, vänsterinriktade och marginaliserade turkar. Han är den karismatiske mannen som förstörde Erdogans drömmer om ett folkvalt sultanat. Socialdemokraten Kemal Kilicdaroglu, ledare för det största oppositionspartiet Republikanska folkpartiet [CHP], kommenterade valresultatet i rättframma ordalag: "Vi har med demokratiska medel satt stopp för en era av förtryck."
Framtiden är dock oklar. I teorin kan AKP gå i koalition med det tredje största partiet, högerorienterade Nationella rörelsepartiet [MHP], även om dess ledare Devlet Bahceli under sin kampanj gick hårt åt Erdogan för de pinsamma korruptionsanklagelserna mot honom. Samtidigt är en koalition mellan CHP-MHP-HDP ganska otrolig, eftersom ärkefienderna i MHP och HDP då skulle behöva komma överens.
AKPs ledning kanske planerar snabba omröstningar, men det finns knappast skäl för dem att riskera ett nytt valnederlag. Parlamentet kan försöka med en minoritetsregering, med stöd av något av de partier som står utanför regeringen, men detta kan bara leda till en tillfällig regering.
Två saker verkar mycket troliga: 1) AKP är tveklöst på väg neråt; väljarna har tvingat partiet till kompromisspolitik i stället för att köra en one man-show, där inbördes käbbel är mera troligt än fred, och nya konservativa muslimer utmanar nu den sittande ledningen. 2) Erdogans ambitioner om en alltför mäktig, alltför auktoritär islamistisk beslutande president "à la sultan", kommer att få stoppas i malpåse under många år framöver.
AKP må ha blivit största parti 7 juni. Men denna dag markerar också början till slutet för partiet. Vilken ironi att AKP kom till makten med 34,4 procent av rösterna 2002 och fick 66 procent av mandaten i parlamentet. Nästan 13 år senare, på grund av de odemokratiska inslagen i den vallag de så häftigt har försvarat, fick de 40,8 procent av rösterna men bara 47 procent av mandaten, vilket hindrar dem från att ens uppnå enkel majoritet.