Insändarsidan i brittiska tidningen The Guardian fylls dagligen med debattartiklar som gemensamt undertecknats av "korrekt tänkande" människor som hoppas att de på detta vis ska ge sig själva lite publicitet samtidigt som de signalerar sin lojalitet med alla moderna dygder. Hackordningen kan vara tuff. Vanligtvis väljer tidningen de huvudnamn som får stå under brevet och lägger sedan till "och 57 andra" eller liknande. Om du enligt Guardian kvalificerar dig som kändis får du vara med. Om du är bland så kallade "C-kändisar" får läsarna helt enkelt gissa sig till om du finns med bland de "andra".
Debattartikeln i denna veckas Guardian var ovanlig såtillvida att nästan inga kändisar skrivit under. Artikeln utmynnade i ett krav från en grupp "konstnärer, producenter och bekymrade medborgare" som, skrev de, "är besvikna och sorgsna över att se att Curzon, Odeon och Bafta och andra biografer står värdar för London Israeli Film and Television Festival". Det krävs ett särskilt slags ego för att tro att deras "sorgsenhet" skulle vara av allmänintresse. Dock varnar dessa ledsna skribenter för att "det kommer en tid när den globala BDS-rörelsen (boycott, divestment and sanctions) mot Israel tar enorm fart, och den israeliska regeringen blir allt mer isolerad på grund av sina systematiska brott mot palestinska mänskliga rättigheter, Genèvekonventionen och internationell rätt.
Klagomålet mot Londonbiograferna som huserar evenemanget kommer, skriver de, eftersom "den israeliska staten främjar festivalen och stödjer den ekonomiskt. Genom att vara med i festivalen struntar dessa biografer i uppropet från palestinierna 2004 om sanktioner mot Israel till dess att Israel följer internationell rätt och slutar att olagligt förflytta palestinier, diskriminera dem och ockupera deras land."
Som ni kanske redan gissat tycker undertecknarna sig ha rätt att bestämma vad som ska och inte ska visas, och var det visas, eftersom de säger sig vara i filmindustrin.
De hävdar också att "festivalen kommer i kölvattnet av den hänsynslösa förstörelsen och dödandet på Gazaremsan som den israeliska militären gjorde sig skyldig till 2014, samt omvalet av en israelisk premiärminister som förnekar palestinierna lika rättigheter och självbestämmande".
Givetvis är inte ett enda ord sant. Har någon av undertecknarna ens någon aning om hur den "hänsynslösa förstörelsen" – till skillnad från det mest träffsäkra och precisa användandet av militär teknologi i världshistorien – verkligen ser ut?
Hur som helst fortsätter den ändlösa debattartikeln med att förklara att visandet av israeliska filmer under dessa omständigheter gör biograferna till våldets "tysta medbrottslingar". Med tanke på att de är verksamma i en industri som är totalt besatt av att glorifiera våld, tycker man att undertecknarna borde vara lite mer varsamma med att kasta sådana anklagelser omkring sig, men nästan ingen av skribenterna verkar ha något med film att göra. Av de mer än 40 undertecknarna är det bara Ken Loach och Mike Leigh som kan påstå sig vara framträdande i sitt område. En del kanske minns Miriam Margolyes – en annan av undertecknarna – för en biroll i en av Harry Potter-flmerna, men nuförtiden är hon mest känd för att skriva under antiisraeliska artiklar "som judinna". De andra skribenterna säger sig vara "aktivister" eller "teaterskapare", en är skollärare och en är universitetslektor från Bournemouth.
Deras åsikter om israelisk kontraterror-strategi må komma från en grupp lärare, arbetslösa och två vänsterextrema filmskapare, men det är Israel de är emot och därför är artikeln värd att notera. Så mycket att den ledde till en nyhetsartikel i tidningens pappersutgåva. Här finns ytterligare ett citat från Ken Loach: "Bojkottkampanjen säger särskilt att det inte är en kampanj mot enstaka filmskapare, den uppmanar till bojkott av saker som staten Israel investerar pengar i eller gör reklam för. Jag vore den sista att vilja censurera en enskild röst."
Man tvivlar faktiskt på att Loach vore den sista. Han är alltid bland de första. Artikeln – och den efterföljande uppståndelsen – är bara den senaste i en lång rad försök att "förbjuda" israelisk och judisk kultur. I London har vi sett israeliska orkestrar, teatersällskap och även stråkkvartetter skrikas ner av folkmassor medan de uppträtt, och israeliska shower avbokas eftersom uthyrarna av de lokaler där de skulle ha framträtt inte orkar med allt bråk. Förra året vägrade Tricycle Theatre i London gå vidare med en "judisk" kulturfestival eftersom en pytteliten del av festivalen finansierades av den israeliska ambassaden i London.
Kampanjen är givetvis organiserad. Samma namn dyker upp om och om igen. Mycket lite, om ens någon, möda ägnas åt huruvida undertecknarna av dessa debattartiklar alls ägnar sig åt det de säger att de gör, eller har några åsikter värda att bry sig om. Under den tunna fasaden av "yrkesmän som protesterar mot något inom deras eget yrke" är det samma pyttelilla grupp som är besatta av att vara antiisraeliska och antijudiska. Ett inslag av "som jude", precis som Margolyes, hjälper förstås. Men syftet är solklart. Dessa människor vill steg för steg se till att varje uttryck för israeliskt och judiskt kulturliv ska böja sig för deras egna idéer om hur ett land som är under konstant hot från terroristiskt bombardemang bör uppföra sig. De fördömer Israel som ett militaristiskt samhälle och försöker sedan förbjuda vartenda antimilitaristiskt uttryck, såsom kulturella och konstnärliga, från samhället.
Det är vår tids hyckleri. Och om man inte kontrollerar det kommer det att gå i samma riktning som det alltid gjort historiskt sett. Tack och lov är det inte många människor som sett dessa självgoda Guardian-skribenters filmer, men vi har alla sett den större, historiska filmen – och det finns inte en enda hygglig människa som vill se den upprepas.