Det skulle vara ett turkiskt utspel: den syriske presidenten Bashar al-Assads dagar vid makten var räknade; Nusayri-mannen (alawiten) skulle störtas av Syriens sunnimajoritet i en allmän revolt. Sunnimajoriteten skulle skapa en regim à la Muslimska brödraskapet som skulle vara underordnad Ankara, och Turkiets södra gräns med Syrien skulle då bli ett gränslöst sunni-Schengen-område; gränshandeln skulle blomstra med rörlighet för arbetskraft och kapital. Fred skulle råda längs den 900 kilometer långa gränsen, och turkiska och syriska sunni-herrefolk skulle gynna sin egen agenda i det inte-alltid-så-soliga Mellanöstern.
Men i stället för fri rörlighet för arbetskraft och kapital råder i dag runt gränsområdena fri rörlighet för bomber och kulor. Turkiets felslagna utrikespolitik gentemot Syrien har lett till skapandet av ett slags Peshawar (Afghanistan) längs dess gräns.
Turkiets islamistiska härskare gillade inte att ha Assad som granne. Deras ansträngningar att avsätta Assad har lett till det dramatiska resultatet att de fått ännu mindre trevliga grannar: ett okänt antal jihadistgrupper, Islamiska staten i Irak och Syrien samt kurdiska militanta som kämpar för att skapa autonoma enklaver.
I stället för en förutsägbar Assad, har det turkiska schackspelet resulterat i att deras närmaste granne består av en rad av oförutsägbara, våldsamma och främmande grupper som är omöjliga att kontrollera.
När den syrisk-kurdiska milisen PYD – som har kopplingar till kurdiska Turkiet-baserade PKK som sedan 1984 har utkämpat ett våldsamt krig för en oberoende kurdisk stat – tog över den nordsyriska staden Tel Abyad från IS, visste Ankara inte om detta var goda eller dåliga nyheter. För Turkiet är IS "officiellt" en terroristorganisation. Men det är en illa dold hemlighet att Ankara har stöttat IS i dess kampanj för att fälla Assad och bilda en islamistregim i Syrien.
Så fort Tel Abyad föll i händerna på kurderna i juni iscensatte IS-jihadisterna bombattacker och dödade över 200 kurder i Kobane, det kurdiska fästet i norra Syrien.
Figen Yuksekdag, ledare för Turkiets prokurdiska Folkets demokratiparti (HDP) sa: "Sannolikheten för att Ankara underlättade attacken är hög." Hon tillade att Turkiet i åratal har stöttat IS – något Turkiets regering häftigt förnekar.
Men, med eller utan turkisk inblandning i Kobane-attacken, så avslöjar det "officiella Turkiet" var landet placerar sig i flerpartskrigföringen i Syrien. Turkiets president Recep Tayyip Erdogan sa det mycket högt och tydligt: "Vi kommer aldrig att tillåta etablerandet av en [kurdisk] stat i Syriens norra delar eller våra södra. Vi kommer att fortsätta vår kamp mot detta oavsett vad det kostar ... De vill genomföra sitt mål att förändra den demografiska strukturen i regionen. Detta kommer vi inte att blunda för."
Än en gång är Turkiets hotbilder helt annorlunda än deras västerländska allierades. Ankara ser inte jihadisterna som det verkliga säkerhetshotet från Syrien, utan de sekulära kurderna som bekämpar jihadisterna. Det finns rapporter om att regeringen har beordrat militären att förbereda sig för gränsöverskridande operationer i syfte att förstöra den kurdiska enklaven – och därmed liera sig med IS, som också vill förstöra den framväxande kurdiska enklaven i norra Syrien.
Turkiets utrikesminister Mevlut Cavusoglu sa att all gränsöverskridande verksamhet i Syrien skulle diskuteras vid ett möte med Nationella Säkerhetsrådet som ägde rum 29 juni. Efter det fyra timmar långa mötet kom ett uttalande från Rådet där man sa att insatserna för demografiska förändringar i Syrien [till fördel för kurderna] var oroande.
Återigen säger Turkiet öppet till världen att de ser de sekulära kurderna som ett värre säkerhetshot än jihadisterna.
Den turkiska militären, känd för sin hökaktiga inställning till den kurdiska frågan, är förvånande (och realistiskt) nog emot gränsöverskridande äventyr för att krossa den kurdiska enklaven. En högt uppsatt general sa 25 juni till denna artikels författare: "Vi har varnat regeringen för de möjliga kostnaderna [för en sådan operation]. Om de ger oss en sådan order, med perfekt inhemsk och internationell legitimitet, kommer vi att agera. I vilket fall som helst är det regeringen som är ansvarig om de bryter mot inhemska eller internationella regler, och för de politiska konsekvenserna."
Detta betyder att den turkiska regeringen förbereder sig för en olaglig militär operation i Syrien, men antagligen aldrig kommer att inleda den – av rättsliga och logistiska skäl. Mot vem skulle den turkiska armén slåss i ett sådant djupt omstritt område? Vem är vän, vem är fiende? Hur skulle en gränsöverskridande operation fungera rent logistiskt? Hur skulle det styrande AKP-partiet rättfärdiga turkiska förluster, särskilt nu när de försöker kompromissa och bilda en koalitionsregering efter att de 7 juni förlorade sin parlamentariska majoritet för första gången sedan 2002?
Turkiet har arbetat hårt för att skapa ett "Peshawar" längs gränsen med Syrien – i hopp om att skapa en Muslimska brödraskapet-zon. Nu har landet sin eget gränsöverskridande "Peshawar". De vet bara inte hur de ska hantera det.
Burak Bekdil, baserad i Ankara, är turkisk kolumnist på Hürriyet Daily och Middle East Forum.