Officiellt har Turkiet välkomnat kärnavtalet som P5+1-blocket (de fem permanenta medlemmarna i FNs Säkerhetsråd plus Tyskland) uppnådde med Iran, och upphävandet av sanktionerna mot deras östra granne.
Ankara sa att avtalet 1) kommer att medverka till den regionala stabiliteten och ekonomin; 2) kommer att ha en direkt positiv påverkan på Turkiet; och 3) måste omsättas i praktiken med full insyn.
Ironiskt nog försätter detta varma välkomnande från Ankara Turkiet i samma klubb som deras värsta regionala nemesis, den syriske presidenten Bashar al-Assad, som också välkomnat avtalet. "Vi är övertygade om att den islamiska republiken Iran ännu tydligare kommer att stödja nationernas väl, och arbeta för fred och stabilitet i regionen och världen", sa Assad i ett meddelande till Högste ledaren ayatollah Ali Khamenei.
Som vanligt är det tryggast att förstå det turkiska tänkandet om allt som rör Iran utifrån de "försiktiga" orden i alla officiella uttalanden, och inte från de "glada" orden.
Efter att de välkomnat kärnavtalet med Iran uppmanade Turkiets utrikesminister Mevlut Cavusoglu Iran att omvärdera sin politik i regionen och "överge sin sekteristiska politik". Mera specifikt uppmanade Cavusoglu Iran att omvärdera sin roll i Syrien, Irak och Jemen. Iran "bör spela en positiv och konstruktiv roll. Landet bör överge sin sekteristiska politik och uppmuntra politisk dialog för lösningar. Det är vad vi förväntar oss av vår broder Iran", sa den turkiske ministern.
Så var hamnar Turkiet efter Irans avtal? Det korta svaret är: I skärselden. Det beror på att för turkarna är Iran en "broderlig muslimsk stat", men samtidigt är det i hemlighet "en rival och potentiell fiende som dyrkar en kättersk sekt inom islam".
För sin del skulle Ankara välkomna att Teheran utvecklar en atombomb – om de enbart hotar Israel. Men man vet att ett Iran med kärnstridsspetsar skulle utgöra ett existentiellt hot mot inte bara Israel: Turkiet, Saudiarabien och Egypten skulle också stå i kön, eller utveckla sina egna kärnvapen som svar.
Iran är ingen ny rival för Turkiet i regionen. Skenbart har den 550 kilometer långa gränsen mellan Turkiet och Iran varit en av de mest stabila och fredliga i det instabila Mellanöstern. Det senaste "officiella" kriget utkämpades mellan Ottomanska riket och Persien (under Safavid-dynastin) mellan 1623 och 1639. Kriget, som handlade om kontrollen över Mesopotamien, slutade med att man skrev under Zuhab-fördraget där Mesopotamien överlämnades i ottomanska händer ända tills imperiet gick under i kölvattnet av Första världskriget.
De sunnitiska och shiitiska krafterna i regionen utkämpade dock ett fullskaligt krig 1733, när perserna ville ta Bagdad ifrån ottomanerna.
1775, attackerade Persien (under Zand-dynastin) det ottomansk-styrda Basra, en invasion som varade till 1821 när ytterligare ett krig bröt ut som varade till 1823. 1840 utkämpade ottomanerna och perserna också en stor konflikt, om kontrollen över det som i dag är iranska Khorramshar. I modern tid, 1930, stödde Iran kurdiska uppror mot Turkiska republiken – något som följdes av en dispyt om den turkisk-iranska gränsen.
Ännu närmare i tiden, på 1980- och 90-talen, anklagade Turkiet Iran för att döda sekulära och vänsterinriktade turkiska intellektuella, för att försöka exportera sin islamistregim till Turkiet (Turkiet var då ett sekulärt land), samt för att stödja kurdiska militanta som stred för självständighet från Turkiet.
Om kärnavtalet blir framgångsrikt och ärligt genomfört – alltså förhindrar Irans ambitioner att skaffa kärnvapen – blir det en lättnad för Turkiet: Ett kärnvapenbestyckat Iran skulle vara en alltför farlig regional rival för Turkiet att hantera.
Att ha en kärnvapenarsenal skulle dessutom i högsta grad öka Irans regionala politiska och militära inflytande. Därför speglar det "officiella" Turkiets välkomnande av avtalet Ankaras glada humör vid tanken på att ett mardrömsscenario i Iran kanske har avvärjts.
Men samma avtal sätter samtidigt igång varningsklockorna i den turkiska huvudstaden – därav de försiktiga ord som kan utläsas i det officiella turkiska uttalandet.
Lyftandet av sanktionerna kommer gradvis att öppna Iran för det internationella samfundet och gynna Irans ekonomi. Eventuellt kommer miljarder av oljedollar att flöda in och handeln med resten av världen blomstra – vilket stärker de "shiitiska kättarna". Vad skulle det betyda för Turkiet? Iran stärks i sitt stöd för det shiitiska kriget mot sunniter i Mellanöstern – ekonomiskt, militärt och politiskt. Läs nu den turkiske utrikesministerns varning en gång till:
"Iran bör omvärdera sin politik i regionen och överge sin sekteristiska politik. Iran bör omvärdera sin roll i Syrien, Irak och Jemen. ... Iran bör spela en positiv och konstruktiv roll. Landet bör överge sin sekteristiska politik och uppmuntra politisk dialog för lösningar. Det är vad vi förväntar oss av vår broder Iran."
Ta bort den diplomatiska artigheten om "vår broder Iran". Uttalandet är ett tydligt men diskret uttryck för oro och barnsligt hyckleri. Än en gång ber Turkiet orättvist om för mycket. Det ber Iran att "omvärdera sin sekteristiska politik". Det betyder att "iranierna bör sluta stödja de shiitiska jihadisterna, medan turkarna bör fortsätta stödja sunni-jihadisterna".
Än en gång strävar Turkiet efter ett ouppnåeligt mål: Att Iran ska ge upp sin sekteristiska krigföring och samtidigt låta Turkiet fortsätta sin sekteristiska krigföring.
Efter kärnavtalet ser turkarna att deras eget sekteristiska krig mot den shiitiska dominansen i regionen blir svårare att utkämpa.