Är du en artist som vill framträda för publik någon gång i framtiden? I så fall kan du behöva bena upp vissa geopolitiska frågor – och försäkra dig om att du har alla de "korrekta" åsikterna. Om du trodde att den enda kvalifikation du behöver är att du utmärker dig i din konstform och därefter drar publik, så har du fel. Detta räcker inte längre – absolut inte om du är jude.
Den här veckan nåddes vi av nyheten att en spansk musikfestival har avbokat ett framträdande av Matisyahu, en amerikansk reggae-stjärna. Matisyahu blev känd som den "hassidiske reggae-stjärnan" trots att han lämnade ortodox judendom 2011. Han har inte längre skägg och bär inte kippa, även om han fortfarande är stolt över sin judiska identitet. Nästa helg, 22 augusti, skulle han ha uppträtt på Rototom Sunsplash-festivalen i Benicassim, norr om Valencia. Olyckligtvis för dem som bara är intresserade av musik, upptäckte en grupp lojala BDS-aktivister (Boycott, Divestment and Sanctions) att Matisyahu skulle framträda. De hävdade att Matisyahu stöder "en apartheidstat som ägnar sig åt etnisk rensning", och krävde att festivalen skulle avboka artisten.
Matisyahu är förstås inte den förste jude som utsätts för denna press. I Europa och i allt större utsträckning Amerika, kan alla artister från Israel anklagas och baktalas i namn av "progressiva" värden. I London utsattes Jerusalems Stråkkvartett och Israels Filharmoniska orkester för avbokningsförsök. När föreställningarna ändå genomfördes tvingades de utstå att demonstranter åstadkom obscena och hotfulla avbrott i föreställningen. Detsamma har hänt israeliska teatersällskap som Habima – vars skådespelare förolämpades och baktalades på Shakespeares Globe Theatres scen när de försökte framföra "Köpmannen från Venedig". Ingen av dem som protesterade verkade se det ironiska i att baktala judar på scen i just denna av alla pjäser.
Judiska israeliska artister har blivit vana vid att utsättas och baktalas. Men behandlingen av reggae-stjärnan Matisyahu är något helt nytt. För Matisyahu är inte israel – han är amerikan. Efter BDS-demonstranternas ingripande, försökte festivalgeneralen lägga fram vad han antagligen tyckte var en helt rimlig begäran: Filippo Giunta bad Matisyahu göra en "undertecknad förklaring eller en video" som "på ett mycket tydligt sätt" slog fast att han stödjer bildandet av en palestinsk stat. Detta var kravet för att han skulle få uppträda. "Om du skriver under på dessa villkor, kan du genomföra din föreställning", sa festivalgeneralen till artisten.
Givetvis vägra Matisyahu att gå med på detta ultimatum, så festivalen avbokade hans framträdande som skulle ha blivit ett av många i Europa och Amerika.
Man får hoppas att alla som tror på konstnärlig frihet och avvisar politiska hot nu går och ser Matisyahu, oavsett om de gillar reggae eller inte. De spanska festivalarrangörerna har åtminstone gett mig mitt livs enda lust att besöka en sådan konsert.
Men kanske borde vi också ta initiativ till några andra geostrategiska frågor som kan krävas av andra artister i framtiden. Spanien har sina egna gränsproblem, precis som nästan vartenda land i världen. Kanske skulle spanska artister framöver tillfrågas om sina politiska åsikter innan de får uppträda utomlands? Hela frågan om Katalonien till exempel är djupt bekymmersam och omstridd i Spanien, med mycket starka åsikter på båda sidorna. Kanske ska resten av världen kräva att alla spanska artister skriver under ett kontrakt eller spelar in en video där de stödjer katalanskt självstyre innan de tillåts framträda för publik? Vi kan förstås gå fram och tillbaka i våra lojaliteter – och tvinga det spanska konstnärssamfundet att hoppa varje gång vi får ett infall eller gör helt om. Kanske kan vi bestämma att medborgare i andra länder också ska hoppa varje gång vi får ett infall eller gör helt om i frågan om de spanska gränserna?
Givetvis skulle sådana aktioner vara obscena, precis som med vilket annat land som helst. Men det är alltid lärorikt att se att bara ett land och en geopolitisk fråga behandlas på detta sätt. Såvitt jag vet ber man ingenstans i världen att turkiska artister ska fördöma sitt lands illegala ockupation av norra Cypern – en ockupation av en halv EU-medlemsstat som pågått i mer än fyra decennier. Ett sådant krav skulle vara mycket rimligare i Spanien eller något annat EU-land. Och det har verkligen aldrig krävts av folk med turkiskt medborgarskap att de ska kräva ett tillbakadragande av turkiska styrkor och turkar från Cyperns territorium innan de tillåts uppträda för publik.
Den krångliga frågan om Västsahara kommer heller aldrig upp på detta vis. Men dessa frågor – för att bara nämna två – ligger mycket närmare spanska medborgare. Den ena ligger bara några kilometer söderut, och den andra gäller en EU-kollega. Men att kräva sådana åtgärder eller uttalanden från en artist innan han tillåts uppträda vore inte bara skandalöst, det skulle betraktas som helt surrealistiskt. Så varför får BDS-kampanjen normalisera sådana krav, och vad är det som får en festival att avboka en artist på grund av han inte efterlever sådana groteska krav?
Svaret är vår tids feber. En gång i tiden var det bara israeliska judar som utsågs till paria på grund av en olöst gränskonflikt som rör deras land. Nu kan judar födda var som helst bli måltavla. Man pekar ut judar – judar och bara judar. Och att de väljer ut judar, var de än kommer ifrån, gör deras rasistiska motiv solklara. Om Rototom Sunsplash-festivalen vill delta i den rasistiska BDS-febern så är det de – inte judarna – som världen ska klassa som paria.