Den kraftigt politiserade Internationella brottsmålsdomstolen har nyligen förklarat statskap för palestinierna. De gjorde det utan förhandling med Israel, utan kompromisser och utan några erkända gränser. De gjorde det också utan juridisk auktoritet, för Romstadgan, som etablerade Internationella brottsmålsdomstolen, anger inga bestämmelser som gör att denna tribunal kan erkänna nya stater.

Internationella brottsmålstomstolen är ingen riktig domstol i någon vettig mening. Till skillnad från riktiga domstolar, som har stadgar och civilrätt att tolka, hittar Internationella brottsmålstomstolen bara på dessa. Som den oliktyckande domaren så lämpligt påpekade är det palestinska beslutet inte baserat på existerande lag. Det är baserat på ren politik.

Palestinierna – både på Västbanken och i Gaza – som har vägrat att förhandla i god tro och som har använt terror som sitt primära anspråk på erkännande, har blivit belönade för sitt våld genom detta beslut.

De riktiga offren för ett sådant selektivt åtal är medborgarna i dessa tredje världens länder vars ledare dödar och lemlästar dem.

Allt som allt är Internationella brottsmålstomstolens beslut om Palestina ett bakslag för en enskild standard för mänskliga rättigheter. Det är en seger för terrorismen och en ovilja att förhandla om fred. Och det är ett starkt argument mot att USA och Israel ska gå med denna partiska "domstol" och skänka den någon som helst legitimitet.

I Frankrike bubblar ett lågintensivt krig, riktat mot att radikalisera utbildningssystemet.

På skolan Pierre Mendès France i Samur sa en elev till sin lärare: "Min pappa kommer att halshugga dig". Det har blivit omöjligt att ens föra en exakt lista över dessa incidenter. De sker varje dag i Frankrike.

"När vi står inför islamistisk skrämselpropaganda, vad bör den fria världen göra?" – Titeln på Robert Redekers krönika i Le Figaro år 2006. Några dagar senare började han motta dödshot.

Om extremisterna har lyckats skrämma Frankrikes skolor och universitet, varför skulle de inte kunna underkuva hela samhället?

Samma negativa policy [av pressen och många påstådda människorättsgrupper] gäller för andra stora förmåner som Israel har bidragit med i världen, inklusive vetenskaplig innovation, medicinsk teknologi och livräddande underrättelsetjänster. Det går emot redaktionella agendor att rapportera om den judiska staten på ett positivt sätt såvida de inte på något sätt kan vända en bra story till något dåligt.

Under Osloprocessen mellan Israel och palestinierna på 1990-talet, vilken gav upphov till Palestinska myndigheten, är denne själv ansvarig för sin sjukvård, inklusive vaccinationer. Nästan 150 FN-medlemmar erkänner "Palestina" som en stat, och ändå kan inte dessa medier och människorättsorgan, som uppvisar en beklaglig och förutsägbar partiskhet, förmå sig själva att låta myndigheten sköta sig själv.

Israel har, i motsats till anklagelserna om att föra en rasistisk eller "apartheid"-politik, vaccinerat sina arabiska medborgare sedan programmet började. Med tanke på en viss motvillighet att vaccineras inom denna samhällsgrupp har den israeliska regeringen, i anslutning till lokala ledare av arabiska samhällen, gjort gemensamma försök för att uppmuntra dem, inklusive ett besök av premiärminister Netanyahu till två arabiska orter under de senaste dagarna i detta syfte.

Samma approach kan ses för Abrahamavtalen från 2020, historiska prestationer i en hittills svåruppnådd fred mellan Israel och araberna. Dessa har ofta mottagits med okänslig cynism i media och bland erfarna fredsprocessorer vars egna recept upprepade gånger har misslyckats.

[Den israeliska premiärministern Benjamin] Netanyahu är den drivande kraften bakom Abrahamavtalen, som har sitt ursprung i hans tal inför ett gemensamt kongressmöte år 2015, när han tog ställning mot Irans kärnvapenambitioner. Arabledare tog fasta på Netanyahus ensamma ståndpunkt och började inse att de hade ett gemensamt mål med Israel som kunde leda till en ljusare framtid för dem än en onödigt fientlig sådan.

En närmare undersökning av Tysklands röstmönster i FN under de senaste åren visar dock en bekymrande standard i en rad frågor, särskilt mänskliga rättigheter, som den tyska regeringen anser vara en "hörnsten" i dess utrikespolitik.

Registren visar att under den korta tiden i FN:s säkerhetsråd röstade Tyskland på ett dussintal resolutioner – många av vilka dryper av antisemitism – som pekade ut Israel, den enda demokratin i Mellanöstern.

Dessutom blundade Tyskland när flera frekventa människorättskränkare, inklusive Kina, Libyen, Mauretanien, Sudan och Venezuela, bland andra, valdes till FN:s råd för mänskliga rättigheter, FN:s högsta organ för mänskliga rättigheter.

År 2020 röstade Tyskland 13 gånger för att fördöma Israel, men introducerade inte en enda resolution om människorättssituationen i Kuba, Kina, Saudiarabien, Turkiet, Pakistan, Venezuela – eller 175 andra länder, enligt UN Watch, ett Genèvebaserat, självständigt, icke-statligt tillsynsorgan.

"Medan nästan alla EU-länder stöttade 13 av 17 UNGA-resolutioner som pekade ut Israel i år introducerade de inte en enda resolution för aktivister för kvinnliga rättigheter som fängslats och torterats i Saudiarabien, avvikande konstnärer som gripits på Kuba, journalister som satts bakom galler i Turkiet, religiösa minoriteter som attackerats i Pakistan, och oppositionsmedlemmar som förföljts i Venezuela, där över fem miljoner människor har flytt regeringsförtryck, hunger och ekonomisk kollaps." – UN Watch, 16 december 2020.

Tyskland eftersträvade en liknande politik med godkännande av Israelfientliga resolutioner i FN år 2018, 2017 och 2016, när Tyskland röstade för en särskilt skamlig FN-resolution, medsponsrad av Arabförbundet och den palestinska delegationen, som pekade ut Israel som världens enda kränkare av "mental, fysisk och miljömässig hälsa".

Med tanke på det akuta läget borde Washington omedelbart stänga ner Kinas alla verksamma baser i USA, inklusive landets fyra kvarvarande konsulat – Chicago, Los Angeles, New York och San Francisco – och skära ner kraftigt på ambassadens personal. Ambassaden behöver egentligen bara ambassadören, den närmsta familjen och personliga anställda, inte de hundratals personer som för närvarande är placerade där.

Kinas konsulat i New York är också ett centrum för spionage. James Olson, en före detta CIA-chef inom kontraspionage uppskattade "konservativt" att Kina, för att använda New York Posts ord, "alltid har över 100 underrättelsetjänstemän som verkar i staden". New York City, sa han, "är under attack som aldrig förr".

Kommer Beijing bara att förflytta spionerna till kinesiska banker och företag som verkar i USA? Förmodligen, men det kommer att ta tid, och hur som helst så kan Washington beordra nedstängning också av icke-diplomatiska utposter.

Andra kommer att säga att amerikanska företag i Kina behöver konsulärt stöd. Det gör de så klart. Mitt svar är att det ligger i USA:s intresse att få ut sina företag ur det landet, både av moraliska skäl och av andra. Förlusten av konsulärt stöd kommer att bli ännu en anledning för dem att snabbt packa sina väskor.

"Jag förväntar mig ett slut på den missuppfattade toleransen, och att alla Europas nationer till slut ska inse hur farlig det politiska islams ideologi är för vår frihet och det europeiska levnadssättet." – Den österrikiske kanslern Sebastian Kurz, Die Welt, 3 november 2020.

"Vi ser mycket tydligt att terroristaktionerna faktiskt kan ledas av vissa människor som utnyttjar migrationsströmmar för att hota vårt territorium." – Den franska presidenten Emmanuel Macron, Politico, den 5 november 2020.

För en gångs skull verkar den plötsliga vågen av terrorattacker ha fått de europeiska ledarna att erkänna de uppenbara bristerna i deras förmåga att skydda Europa mot islamistinspirerade terrorhandlingar.

Under slagorden "Död åt Amerika" har Iran legat i krig med USA, Israel och deras västerländska allierade sedan Iranska revolutionen 1979. De har använt sig av proxygrupper för att döda hundratals amerikaner i Irak, Afghanistan, Libanon och på andra platser, och för att utföra terrorattacker i Mellanöstern, Europa, USA och Latinamerika.

Herr Fakhrizadeh var brigadgeneral i Islamiska revolutionsgardet och därför inte bara en högt uppsatt fältherre i ett land i krig med USA och deras allierade utan också en förbjuden internationell terrorist.

Iran kommer aldrig att överge det man anser vara sin absoluta rätt till att bli en stat med kärnvapen, inte under den nuvarande regimen och inte under någon framtida regim ... Den har ljugit för Islamiska revolutionsgardet och arkivet beskriver även i detalj på vilka sätt den har lurar inspektörerna.

Herr Brennan och de europeiska supportrarna för hans argument verkar tro att Iran kan stoppas genom blidkande och förhandling istället för militär styrka och politisk vilja. Den väg som förespråkarna till blidkande föreslår kan bara leda till oändligt mycket mer blodsutgjutelse, våld och lidande än en förbjuden terrorists mord på Irans gator.

Det palestinska beslutet om att förnya sina band med Israel kommer vid en tid då palestinsk media fortsatt fördömer andra araber för att de engagerar sig i normalisering med Israel.

"De [palestinierna] stampade på bilder av våra ledare. Men vi har inte sett dem stampa på några bilder av Abbas." – Den emiratiska sociala medieanvändaren BintUAE1900, Twitter, den 18 november 2020.

Flera palestinier och araber använde sociala medier för att sarkastiskt kräva att Palestinska myndigheten ska skicka hem sin ambassadör från Ramallah för att protestera mot sitt eget beslut om att "normalisera" relationerna med Israel.

Palestinska myndighetens beslut om att återupprätta banden med Israel och skicka hem de palestinska ambassadörerna till Förenade Arabemiraten och Bahrain ses av vissa palestinier som ett uppenbart försök att fraternisera med en möjlig ny amerikansk administration under den sannolika nya presidenten Joe Biden. Abbas hoppas troligtvis också att USA och några av Gulfstaterna i gengäld ska fortsätta med att ösa pengar över Palestinska myndighetens skattkammare – till en början.

Det har nästan blivit en daglig företeelse att man stöter på nyheter om föräldrar som blir "ställda mot väggen" av deras nypolitiserade barn för att de på sociala medier uttrycker "felaktiga", "icke-woke" åsikter, eller om folk som får sparken för något de kanske har sagt för flera år sedan.

Denna känsla av berättigande har kommit att prägla en grupp vars yngre demografi inte verkar ha någon förståelse för krigens hemskheter – eller för riktigt lidande för den delen – i deras egna relativt bekväma liv.

Denna brist på respekt – eller förstående – för historia, tillsammans med ett uppenbart behov av att uppfinna, importera eller återuppliva missnöjesanledningar från förr, ledde då dessa demonstranter till att förespråka ett vållande av vad de anser är rätt hämnd för ett klagomål på folk som inte har varit delaktiga i att orsaka dem.

Tolerans kan man bara förvänta sig av andra ... En mans frihet, verkar det som, har blivit en annan mans orsak till förbittring.

Demonstranternas avfärdande av det brittiska arvet, ett bud på att "upphäva" historien, verkar vara ett hot mot nationen. Vi har tydligen inget att vara stolta över. Våra bedrifter har tydligen inte varit mycket mer än ett ont, patriarkalt systems byten. Detta missnöje förolämpar inte bara, genom att lova trohet till detta narrativs marxistiska arkitekter, minnena av de som stridit och dött för de friheter vi nu tar för givna, det tar också två steg mot totalitarism.

Särskilt upprörande är det faktum att Erekat lades in på ett israeliskt sjukhus för att få den bästa sjukvården vid en tid då den palestinska regeringen nekar vanliga palestinier tillstånd att åka till israeliska sjukhus.

Det faktum att Erekat valde att åka till ett Israeliskt, och inte ett jordanskt sjukhus var ett tecken på att han "har fullt förtroende för israelerna trots sina offentliga uttalanden emot dem." – alarab.co.uk, den 19 oktober 2020

Om och när Erekat tillfrisknar från sin nuvarande sjukdom och återvänder till sin familj skulle det tillkomma honom att be om ursäkt till Förenade Arabemiraten och Bahrain för att ha fördömt deras normaliseringsavtal med Israel. Sen skulle det kanske passa att be om ursäkt till det palestinska folket för att han berövat dem den utmärkta sjukvård han själv fått på Hadassah sjukhus.

Kanske skulle Erekat också fundera på att tacka de israeliska läkare som arbetat dygnet runt för att hålla honom vid liv. Och så kan han tacka de israeliska sjukvårdsteam och soldater som eskorterade honom från hans hem i Jeriko till Jerusalem. Till sist kanske Erekat skulle vilja informera världen om att han ångrar att han uppmanade till bojkott av Israel – det land han visste att han kunde vända sig till för att få sitt liv räddat, oavsett hur mycket skada han åsamkat det.

År 2012 fick [Nasrin Sotoudeh] Europaparlamentets Sacharovpris för sitt arbete, vilket inkluderar att representera avvikande som gripits under massprotester år 2009, något som hon tidigare har tillbringat tre år i fängelse för. Hon har också representerat dödsdömda fångar för brott som begåtts när de varit minderåriga. Kanske mest känd är hon för sin kamp för kvinnors rättigheter, inklusive försvar av flera kvinnor som protesterat mot att bära huvudduk, eller hijab ...

Det verkar inte finnas mycket hopp för Irans politiska fångar idag. Trots globala protester blev den unge brottaren Navid Afkari avrättad den 12 september av den iranska regimen. Den amerikanska presidenten Donald J. Trump hade också vädjat till Iran om att låta honom leva: brottarens "enda gärning", sa han, "var en regeringsfientlig demonstration på gatorna".

Under tiden har det internationella samhället belönat Iran. Den 14 augusti röstade FN:s säkerhetsråd emot en amerikansk resolution om att förlänga det 13-åriga vapenembargot mot Iran tills vidare. Istället går embargot ut i mitten av oktober, vilket gör att Iran kan köpa och sälja konventionella vapen utan restriktioner från FN. Kanske är det dags för USA att slopa finansieringen av FN, istället för att stötta det och bli medskyldig till dessa brott mot mänskligheten.

Det här är första gången som en domstol i Europa har uppmanats att pröva en regeringsminister – som faktiskt ansvarar för landets säkerhet – för att ha hållit kvar migranter vid en hamn inför en omfördelning av nykomlingar över Europa ... Tidigare hade Europa aldrig erbjudit Italien någon hjälp överhuvudtaget.

Italiens politiska styre, som i åratal har haft som migrationspolitik att hänge sig totalt åt illegala strömmar av invandrare – ofta organiserade av kriminella människosmugglare – har nu beslutat sig för att lämna över Salvini till domarna för att han gjort det som de aldrig vågade: försvara Europas gränser.

Det verkar finnas ett antagande om att tiotusentals människor kan ta båtar från Libyen till Italien utan kontroller, utan hinder och utan att landet kan utöva sin rätt till självförsvar mot en epokgörande migrationstsunami.

Italien sänder nu ett störande budskap till Europa och resten av den fria världen: den som på en landsstyrande post försvarar de nationella gränserna och försöker stoppa illegal massinvandring kan dras inför rätta och hamna i fängelse.

Det riktigt skrämmande med detta scenario är att Italien fortfarande avvisar fartyg med migranter, så varför får Salvini skulden?

Denna typ av extremism har också lyckats förvandla många europeiska medborgare till fångar, med folk som gömmer sig i sina egna länder, dödsdömda och tvingade att bo i hus som inte ens deras vänner och familjer känner till. Och vi har vant oss vid det!

"[D]etta brist på mod för att gå i Charlies fotspår kommer till ett pris, vi förlorar yttrandefriheten och en förrädisk form av självcensur vinner mark." – Flemming Rose, Le Point, den 2 september 2020.

"Enkelt uttryckt: yttrandefriheten ligger risigt till runt om i världen. Inklusive i Danmark, Frankrike och i hela västvärlden. Det är bekymmersamma tider; folk föredrar ordning och säkerhet framför frihet." – Flemming Rose, Le Point, den 15 augusti 2020.

I denna takt kanske palestinierna vaknar upp en morgon och inser att de inte längre har några vänner kvar i arabländerna.

"Palestinierna misslyckades med att etablera sin stat. De misslyckades eftersom de inte ville etablera en stat. Här menar jag de politiska ledarna, varav vissa fortfarande insisterar på att upprepa revolutionära fraser. Etablerandet av en palestinsk stat kommer att bli en börda för de palestinska ledarna och det kommer att hindra dem från att utöva korruption ... Palestinska myndigheten är inte längre lämplig som representant för det palestinska folket." – Den irakiske skribenten Farouk Youssef, Al-Arabiya, den 19 september 2020.

"Israel förstörde inte Syrien; Israel brände inte ner Libyen; Israel förflyttade inte längre folket i Egypten; Israel förstörde inte Libyen, och Israel rev inte upp Libanon. Innan ni araber skyller på Israel, ta en titt i spegeln. Det är ni som är problemet." – den islamiske prästmannen Wassem Yousef från Förenade Arabemiraten, Twitter, den 16 september 2020.

"Palestinska ledare har misslyckats med att investera i möjligheter. De har misslyckats med att fatta strategiska beslut och valde [istället] att sluta en allians med Iran." – Den saudiske skribenten Yusef al-Qabalan, Al-Riyadh, den 18 september 2020.

De största förlorarna är så klart återigen palestinierna – som snabbt tappar sympatier hos allt fler araber.

I Nigeria, under de senaste 20 åren har 100 000 kristna blivit mördade ... Nigeria håller på att bli det "största slagfältet för kristna i världen".

Nigeria, som redan är det mest befolkade afrikanska landet, skulle kunna få en befolkning på ungefär 800 miljoner år 2100, enligt en studie av The Lancet, och det kan bli den nionde största ekonomin i världen.

Hur många skulle kunna räddas om media, kanslier och internationella organisationer hade satt press på det nigerianska ledarskapet om att skydda sina kristna? Varför har Väst aldrig kopplat handelsmässiga, diplomatiska, militära och politiska utbyten med Nigeria för att skydda deras kristna?

USA:s president Donald Trump tog upp frågan med den nigerianska presidenten Muhammadu Buhari år 2018. "Vi har haft mycket allvarliga problem med kristna som blir mördade i Nigeria", sa Trump till honom. President Trump är dock nästan ensam bland västerländska ledare om att ta upp frågan. När hans föregångare, president Barack Obama, träffade Buhari så pratade han aldrig om morden på kristna.