Företag pressas att skrubba sina hemsidor rena från allt innehåll om företagspolitik med hänsyn till mänskliga rättigheter, ta tillbaka beslut om att sluta köpa bomull som produceras i Xinjiang och radera kartor som avbildar Taiwan som ett självständigt land.

I oktober 2020 drog det Genèvebaserade Better Cotton Initiative (BCI), en inflytelserik icke-kommersiell grupp som främjar hållbar bomullsproduktion, in licenseringen av Xinjiang-bomull. Man citerade anklagelser om "ökade risker" för tvångsarbete. Uttalandet har sedan dess raderats från BCI:s hemsida, och oroväckande nog är det inte tillgängligt på Internet Archive.

I mars 2020 avslöjade Australian Strategic Policy Institute i en rapport, "Uyghurs for Sale" att uigurerna jobbade på fabriker – under tvångsmässiga arbetsförhållanden – som är länkar i distributionskedjorna för över 80 välkända globala varumärken i kläd-, bil-, och teknologisektorerna.

"Kinas regering, som är alltmer ivrig att straffa kritiker av deras Xinjiangpolitik, tvingar företag att fatta ett beslut som de gjort allt för att undvika: stötta Kina eller lämna den kinesiska marknaden ... Kommunistpartiet ser sig själv som alltmer förmöget att utöva ekonomiska påtryckningar på andra, med hjälp av världens andra största ekonomis 'kraftfulla gravitationsfält' ... Valet mellan den lukrativa kinesiska marknaden och de värderingar som företag bedyrar i resten av världen börjar bli oundvikligt ..." The Economist, 27 mars 2021.

"Tyska företag står för minst hälften av EU:s exporter till Kina. Den tyska exportindustrin har inte direkt något intresse av att fläcka ner balansräkningen med moralprinciper ... Det ekonomiska beroendet av Kina försvagar dock den redan minimala inverkan på moraliska argument. Så länge Europa, och i det här fallet Tyskland i synnerhet, inte är beredda att minska sin beroendeställning så kommer klagomål om kränkningar av mänskliga rättigheter i Kina i bästa fall fortsätta att trigga slappa defensiva reaktioner från Beijing." – Die Welt, 24 mars 2021.

Fem hundra år framåt, när historiker ser tillbaka på COVID-eran, så kommer de säga att USA:s "Operation Warp Speed" under president Donald J. Trump var en triumf inom forskning och logistik.

Många liberala har kort minne, men EU har inte alltid varit den stora fjärrmaskin som det har blivit.

Principen om staternas jämlikhet och principen med medborgarnas jämlikhet kan inte förlikas i EU:s nuvarande miljö av institutioner, menade Tysklands författningsdomstol.

EU-institutionerna är så klart uppklädda med ett blomstrande språk – såsom "gör EU mer demokratiskt" – som ska få folk att tro på att EU-institutionerna ... är alltmer demokratiska och bara väntar på att bli fullkomligt demokratiska.

Denna evolution bestod först och främst av att omstörta de europeiska institutionerna för att få dem att uppnå, utöver deras ekonomiska mål, uppdrag som var främmande för dem, såsom "gemensam utrikespolitik" som aldrig var mer än tomma ord. Hur kan man ha en gemensam utrikespolitik för Storbritannien, Österrike och Portugal?

EU:s elit är svaga, fega och försagda, för de representerar inte någon, i ordets sanna demokratiska bemärkelse – de är inte demokratiskt valda, de är inte transparenta och de är inte ansvariga för någon. I slutändan är de leksaker som tillhör regeringar som aldrig håller med varandra – men som har legitimiteten av att vara demokratiska på riktigt: valda, transparanta och ansvariga. Det finns inte heller någon mekanism som gör att medborgare kan avvälja någon, om de skulle önska att göra det.

"Krut" är ett av de ord som Beijing använder när de vill att andra ska veta att de har krig i tankarna. Termen är, oroande nog, också ett särskilt känsloladdat ord som kinesiska propagandister använder när de vill jaga upp fastlandskinesiska publiker... Kinas kommunistparti försöker därför piska upp en nationalistisk stämning, samla det kinesiska folket och kanske förbereda dem på krig.

Ett mer grundläggande problem är att Beijing ... försöker dela upp världen med rasmässiga gränser och bilda en anti-vit koalition ...

Deng Xiaoping, Maos pragmatiska efterträdare, gav Kina rådet att "dölja förmågor, bida sin tid". Xi anser dock att Kinas tid är kommen för att han delvis känner att USA är på väg mot undergång.

Xi menar allvar. I januari sa han till sin snabbt expanderande militär att man måste vara redo att strida "vilken sekund som helst". Den månaden tog partiets centrala militärkommission makten från det civila statsrådet att skicka ut hela samhället i krig. Militanta stater förbereder sig sällan för konflikter för att sedan vika sig.

I januari noterade inrikesdepartementets statistiska tjänst 2 288 sådana "döda dem allihop"-incidenter, baserat på information från polisrapporter.

Medias misstanke om polisens olagliga våldsbruk är så intensiv att inte ens poliser under attack känner sig tillåtna att använda sitt vapen.

Medias och underhållningsbranschens (skådespelare, sångare och så vidare) anklagelser mot polisen späds också på av akademiker.

Rättsliga fegisar ställer sig förstås också på den trendiga maffians sida mot polisen.

Om polisen inte kan utreda eller skydda offentligheten på grund av att poliser är rädda för att bli kallade för rasister är medborgarnas säkerhet i fara.

"Den inledande konferensen förvissade [alla] om att Tibet aldrig annekterats, [och] att det kinesiska ingripandet 1950 var efterfrågat av tibetanerna", mindes Nicolas Nord, professor i juridik.

Den föreslagna nya chefen för CIA, William J. Burns, sa att om det var upp till honom skulle han stänga Konfuciusinstituten på västerländska universitet.

Sjutton skolor i Storbritannien ägs redan av kinesiska företag, och denna siffra väntas stiga. Dessutom avslöjade The Times att Cambridge universitet mottagit en "generös gåva" från Tencent Holdings, ett av de största techföretagen i Kina som arbetar med statlig censur.

Idag vet vi mycket om Kinas grymheter, inklusive massmordet genom Wuhanviruset som det kinesiska kommunistpartiet tvingade på världen ... Något som resulterat i mord på över 2,5 miljoner människor.

Vi känner också till de människor som sitter inlåsta i laogai, de kinesiska "administrativa fängelserna" (vilka uppskattas till 50 miljoner personer) ...

"Platser som bebos av etniska minoriteter, som Xinjiang och Tibet, har stått ut som lysande exempel på Kinas framsteg inom mänskliga rättigheter", sa Kinas utrikesminister Wang Yi några timmar innan han talade inför ... FN:s råd för mänskliga rättigheter. Förmodligen hade inte ens Sovjetunionen kunnat hitta på något sådant.

Den kraftigt politiserade Internationella brottsmålsdomstolen har nyligen förklarat statskap för palestinierna. De gjorde det utan förhandling med Israel, utan kompromisser och utan några erkända gränser. De gjorde det också utan juridisk auktoritet, för Romstadgan, som etablerade Internationella brottsmålsdomstolen, anger inga bestämmelser som gör att denna tribunal kan erkänna nya stater.

Internationella brottsmålstomstolen är ingen riktig domstol i någon vettig mening. Till skillnad från riktiga domstolar, som har stadgar och civilrätt att tolka, hittar Internationella brottsmålstomstolen bara på dessa. Som den oliktyckande domaren så lämpligt påpekade är det palestinska beslutet inte baserat på existerande lag. Det är baserat på ren politik.

Palestinierna – både på Västbanken och i Gaza – som har vägrat att förhandla i god tro och som har använt terror som sitt primära anspråk på erkännande, har blivit belönade för sitt våld genom detta beslut.

De riktiga offren för ett sådant selektivt åtal är medborgarna i dessa tredje världens länder vars ledare dödar och lemlästar dem.

Allt som allt är Internationella brottsmålstomstolens beslut om Palestina ett bakslag för en enskild standard för mänskliga rättigheter. Det är en seger för terrorismen och en ovilja att förhandla om fred. Och det är ett starkt argument mot att USA och Israel ska gå med denna partiska "domstol" och skänka den någon som helst legitimitet.

I Frankrike bubblar ett lågintensivt krig, riktat mot att radikalisera utbildningssystemet.

På skolan Pierre Mendès France i Samur sa en elev till sin lärare: "Min pappa kommer att halshugga dig". Det har blivit omöjligt att ens föra en exakt lista över dessa incidenter. De sker varje dag i Frankrike.

"När vi står inför islamistisk skrämselpropaganda, vad bör den fria världen göra?" – Titeln på Robert Redekers krönika i Le Figaro år 2006. Några dagar senare började han motta dödshot.

Om extremisterna har lyckats skrämma Frankrikes skolor och universitet, varför skulle de inte kunna underkuva hela samhället?

Samma negativa policy [av pressen och många påstådda människorättsgrupper] gäller för andra stora förmåner som Israel har bidragit med i världen, inklusive vetenskaplig innovation, medicinsk teknologi och livräddande underrättelsetjänster. Det går emot redaktionella agendor att rapportera om den judiska staten på ett positivt sätt såvida de inte på något sätt kan vända en bra story till något dåligt.

Under Osloprocessen mellan Israel och palestinierna på 1990-talet, vilken gav upphov till Palestinska myndigheten, är denne själv ansvarig för sin sjukvård, inklusive vaccinationer. Nästan 150 FN-medlemmar erkänner "Palestina" som en stat, och ändå kan inte dessa medier och människorättsorgan, som uppvisar en beklaglig och förutsägbar partiskhet, förmå sig själva att låta myndigheten sköta sig själv.

Israel har, i motsats till anklagelserna om att föra en rasistisk eller "apartheid"-politik, vaccinerat sina arabiska medborgare sedan programmet började. Med tanke på en viss motvillighet att vaccineras inom denna samhällsgrupp har den israeliska regeringen, i anslutning till lokala ledare av arabiska samhällen, gjort gemensamma försök för att uppmuntra dem, inklusive ett besök av premiärminister Netanyahu till två arabiska orter under de senaste dagarna i detta syfte.

Samma approach kan ses för Abrahamavtalen från 2020, historiska prestationer i en hittills svåruppnådd fred mellan Israel och araberna. Dessa har ofta mottagits med okänslig cynism i media och bland erfarna fredsprocessorer vars egna recept upprepade gånger har misslyckats.

[Den israeliska premiärministern Benjamin] Netanyahu är den drivande kraften bakom Abrahamavtalen, som har sitt ursprung i hans tal inför ett gemensamt kongressmöte år 2015, när han tog ställning mot Irans kärnvapenambitioner. Arabledare tog fasta på Netanyahus ensamma ståndpunkt och började inse att de hade ett gemensamt mål med Israel som kunde leda till en ljusare framtid för dem än en onödigt fientlig sådan.

En närmare undersökning av Tysklands röstmönster i FN under de senaste åren visar dock en bekymrande standard i en rad frågor, särskilt mänskliga rättigheter, som den tyska regeringen anser vara en "hörnsten" i dess utrikespolitik.

Registren visar att under den korta tiden i FN:s säkerhetsråd röstade Tyskland på ett dussintal resolutioner – många av vilka dryper av antisemitism – som pekade ut Israel, den enda demokratin i Mellanöstern.

Dessutom blundade Tyskland när flera frekventa människorättskränkare, inklusive Kina, Libyen, Mauretanien, Sudan och Venezuela, bland andra, valdes till FN:s råd för mänskliga rättigheter, FN:s högsta organ för mänskliga rättigheter.

År 2020 röstade Tyskland 13 gånger för att fördöma Israel, men introducerade inte en enda resolution om människorättssituationen i Kuba, Kina, Saudiarabien, Turkiet, Pakistan, Venezuela – eller 175 andra länder, enligt UN Watch, ett Genèvebaserat, självständigt, icke-statligt tillsynsorgan.

"Medan nästan alla EU-länder stöttade 13 av 17 UNGA-resolutioner som pekade ut Israel i år introducerade de inte en enda resolution för aktivister för kvinnliga rättigheter som fängslats och torterats i Saudiarabien, avvikande konstnärer som gripits på Kuba, journalister som satts bakom galler i Turkiet, religiösa minoriteter som attackerats i Pakistan, och oppositionsmedlemmar som förföljts i Venezuela, där över fem miljoner människor har flytt regeringsförtryck, hunger och ekonomisk kollaps." – UN Watch, 16 december 2020.

Tyskland eftersträvade en liknande politik med godkännande av Israelfientliga resolutioner i FN år 2018, 2017 och 2016, när Tyskland röstade för en särskilt skamlig FN-resolution, medsponsrad av Arabförbundet och den palestinska delegationen, som pekade ut Israel som världens enda kränkare av "mental, fysisk och miljömässig hälsa".

Med tanke på det akuta läget borde Washington omedelbart stänga ner Kinas alla verksamma baser i USA, inklusive landets fyra kvarvarande konsulat – Chicago, Los Angeles, New York och San Francisco – och skära ner kraftigt på ambassadens personal. Ambassaden behöver egentligen bara ambassadören, den närmsta familjen och personliga anställda, inte de hundratals personer som för närvarande är placerade där.

Kinas konsulat i New York är också ett centrum för spionage. James Olson, en före detta CIA-chef inom kontraspionage uppskattade "konservativt" att Kina, för att använda New York Posts ord, "alltid har över 100 underrättelsetjänstemän som verkar i staden". New York City, sa han, "är under attack som aldrig förr".

Kommer Beijing bara att förflytta spionerna till kinesiska banker och företag som verkar i USA? Förmodligen, men det kommer att ta tid, och hur som helst så kan Washington beordra nedstängning också av icke-diplomatiska utposter.

Andra kommer att säga att amerikanska företag i Kina behöver konsulärt stöd. Det gör de så klart. Mitt svar är att det ligger i USA:s intresse att få ut sina företag ur det landet, både av moraliska skäl och av andra. Förlusten av konsulärt stöd kommer att bli ännu en anledning för dem att snabbt packa sina väskor.

"Jag förväntar mig ett slut på den missuppfattade toleransen, och att alla Europas nationer till slut ska inse hur farlig det politiska islams ideologi är för vår frihet och det europeiska levnadssättet." – Den österrikiske kanslern Sebastian Kurz, Die Welt, 3 november 2020.

"Vi ser mycket tydligt att terroristaktionerna faktiskt kan ledas av vissa människor som utnyttjar migrationsströmmar för att hota vårt territorium." – Den franska presidenten Emmanuel Macron, Politico, den 5 november 2020.

För en gångs skull verkar den plötsliga vågen av terrorattacker ha fått de europeiska ledarna att erkänna de uppenbara bristerna i deras förmåga att skydda Europa mot islamistinspirerade terrorhandlingar.

Under slagorden "Död åt Amerika" har Iran legat i krig med USA, Israel och deras västerländska allierade sedan Iranska revolutionen 1979. De har använt sig av proxygrupper för att döda hundratals amerikaner i Irak, Afghanistan, Libanon och på andra platser, och för att utföra terrorattacker i Mellanöstern, Europa, USA och Latinamerika.

Herr Fakhrizadeh var brigadgeneral i Islamiska revolutionsgardet och därför inte bara en högt uppsatt fältherre i ett land i krig med USA och deras allierade utan också en förbjuden internationell terrorist.

Iran kommer aldrig att överge det man anser vara sin absoluta rätt till att bli en stat med kärnvapen, inte under den nuvarande regimen och inte under någon framtida regim ... Den har ljugit för Islamiska revolutionsgardet och arkivet beskriver även i detalj på vilka sätt den har lurar inspektörerna.

Herr Brennan och de europeiska supportrarna för hans argument verkar tro att Iran kan stoppas genom blidkande och förhandling istället för militär styrka och politisk vilja. Den väg som förespråkarna till blidkande föreslår kan bara leda till oändligt mycket mer blodsutgjutelse, våld och lidande än en förbjuden terrorists mord på Irans gator.

Det palestinska beslutet om att förnya sina band med Israel kommer vid en tid då palestinsk media fortsatt fördömer andra araber för att de engagerar sig i normalisering med Israel.

"De [palestinierna] stampade på bilder av våra ledare. Men vi har inte sett dem stampa på några bilder av Abbas." – Den emiratiska sociala medieanvändaren BintUAE1900, Twitter, den 18 november 2020.

Flera palestinier och araber använde sociala medier för att sarkastiskt kräva att Palestinska myndigheten ska skicka hem sin ambassadör från Ramallah för att protestera mot sitt eget beslut om att "normalisera" relationerna med Israel.

Palestinska myndighetens beslut om att återupprätta banden med Israel och skicka hem de palestinska ambassadörerna till Förenade Arabemiraten och Bahrain ses av vissa palestinier som ett uppenbart försök att fraternisera med en möjlig ny amerikansk administration under den sannolika nya presidenten Joe Biden. Abbas hoppas troligtvis också att USA och några av Gulfstaterna i gengäld ska fortsätta med att ösa pengar över Palestinska myndighetens skattkammare – till en början.

Det har nästan blivit en daglig företeelse att man stöter på nyheter om föräldrar som blir "ställda mot väggen" av deras nypolitiserade barn för att de på sociala medier uttrycker "felaktiga", "icke-woke" åsikter, eller om folk som får sparken för något de kanske har sagt för flera år sedan.

Denna känsla av berättigande har kommit att prägla en grupp vars yngre demografi inte verkar ha någon förståelse för krigens hemskheter – eller för riktigt lidande för den delen – i deras egna relativt bekväma liv.

Denna brist på respekt – eller förstående – för historia, tillsammans med ett uppenbart behov av att uppfinna, importera eller återuppliva missnöjesanledningar från förr, ledde då dessa demonstranter till att förespråka ett vållande av vad de anser är rätt hämnd för ett klagomål på folk som inte har varit delaktiga i att orsaka dem.

Tolerans kan man bara förvänta sig av andra ... En mans frihet, verkar det som, har blivit en annan mans orsak till förbittring.

Demonstranternas avfärdande av det brittiska arvet, ett bud på att "upphäva" historien, verkar vara ett hot mot nationen. Vi har tydligen inget att vara stolta över. Våra bedrifter har tydligen inte varit mycket mer än ett ont, patriarkalt systems byten. Detta missnöje förolämpar inte bara, genom att lova trohet till detta narrativs marxistiska arkitekter, minnena av de som stridit och dött för de friheter vi nu tar för givna, det tar också två steg mot totalitarism.

Särskilt upprörande är det faktum att Erekat lades in på ett israeliskt sjukhus för att få den bästa sjukvården vid en tid då den palestinska regeringen nekar vanliga palestinier tillstånd att åka till israeliska sjukhus.

Det faktum att Erekat valde att åka till ett Israeliskt, och inte ett jordanskt sjukhus var ett tecken på att han "har fullt förtroende för israelerna trots sina offentliga uttalanden emot dem." – alarab.co.uk, den 19 oktober 2020

Om och när Erekat tillfrisknar från sin nuvarande sjukdom och återvänder till sin familj skulle det tillkomma honom att be om ursäkt till Förenade Arabemiraten och Bahrain för att ha fördömt deras normaliseringsavtal med Israel. Sen skulle det kanske passa att be om ursäkt till det palestinska folket för att han berövat dem den utmärkta sjukvård han själv fått på Hadassah sjukhus.

Kanske skulle Erekat också fundera på att tacka de israeliska läkare som arbetat dygnet runt för att hålla honom vid liv. Och så kan han tacka de israeliska sjukvårdsteam och soldater som eskorterade honom från hans hem i Jeriko till Jerusalem. Till sist kanske Erekat skulle vilja informera världen om att han ångrar att han uppmanade till bojkott av Israel – det land han visste att han kunde vända sig till för att få sitt liv räddat, oavsett hur mycket skada han åsamkat det.